Vad ska barnet heta? Ingen lätt fråga för svenska föräldrar med bakgrund i olika länder

Kan namnet påverka barnets möjligheter på arbetsmarknaden i framtiden? Kommer alla i släkten att kunna uttala namnet? Var kan barnet tänkas bo som vuxen – och hur kommer namnet att fungera där och då? Vår praktikant Frida Larsson Taghizadeh beskriver hur nyblivna föräldrar resonerar kring namnvalet och konstaterar att det inte bara handlade om att välja namn som de tyckte om.

Svenska föräldrar måste enligt lag välja namn åt sitt barn inom tre månader efter barnets födelse. Skatteverket skickar en blankett senast en vecka efter att barnet har fötts, där föräldrarna ska fylla i de namn som de valt. Barnet måste ha minst ett förnamn och ett efternamn. Många väljer även att ge barnet ytterligare namn.

När föräldrar väljer namn till sitt barn väljer de förstås namn som de tycker om – namn som de tycker är fina och kanske namn som går i släkten. För svenska föräldrapar med bakgrund i olika länder och med olika modersmål kan namnvalet vara mer komplicerat än så. Detta framkom i intervjuer som jag genomfört inom ramen för min masteruppsats. De föräldrar som jag intervjuade har bakgrund i tretton olika länder. Men allihop bor i Sverige, och deras barn är födda här. Det rör sig om en över lag välutbildad grupp personer. Majoriteten har en högskoleutbildning och flera har högt uppsatta positioner inom akademin eller näringslivet.

Motiv till att välja – och välja bort – namn

Under intervjuerna resonerade föräldrarna både kring varför de till slut landat i vissa namn och varför de valt bort andra. Det framkom också att en del av föräldraparen inte bara valt ett eller flera namn åt barnet, utan också tänkt ut en viss kombination av namn. Det märktes att frågan engagerade dem och de hänvisade till hur de hade diskuterat namnvalen både med varandra och med vänner och bekanta innan de bestämt sig. Förutom tycke och smak så framkom en rad motiv till varför namn valts eller valts bort, och även varför de kombinerats.

Flera beskrev det som viktigt med förnamn som var internationellt gångbara, det vill säga namn som förekommer och fungerar på flera språk och i flera länder. Det handlade framför allt om att hitta fina namn och namnkombinationer som skulle lämpa sig i båda grenarna av släkten och i de delar av världen där föräldrarna var födda eller har bott under längre perioder av sina liv. En del föräldrar gav uttryck för att ha tagit hänsyn till att barnet kanske väljer att bo och arbeta i ett annat land än Sverige i framtiden. Ett par, med bakgrund i Latinamerika och i Kurdistan, hade löst namnfrågan på ett särskilt kreativt sätt. De hade på egen hand skapat ett förnamn till sin dotter som de menade fungerade ”jättebra på alla språk”. De hade utgått från ett kurdiskt flicknamn, men ändrat så att det slutade med -a ”för att det skulle låta mer spanskt”.

För att ett namn ska vara internationellt gångbart är det viktigt att i förväg tänka efter hur namnet kommer att uttalas i olika länder och på flera språk. Det framkom också i intervjuerna. Mamman i en familj som var svensk- och engelskspråkig resonerade så här:

Jag tänker att många som lever tvåspråkigt, som vi gör, att man vill ändå att ... Som vår son, vi vill inte att han ska heta Östen, och så är vi i England så blir han Osten!

När jag påbörjade studien var jag mest intresserad av om föräldrarna medvetet valt bort namn som ”avslöjar” en utländsk bakgrund för att skydda barnet mot att bli utsatt för rasism och diskriminering. Forskning som genomförts i Sverige under senare år visar nämligen att det kan finnas grund för sådana farhågor. Flera studier tyder till exempel på att män med namn som associeras med islam eller Mellanösternursprung är särskilt utsatta för diskriminering på arbetsmarknaden.

Några föräldrar antydde också att de undvikit förnamn som skulle kunna vara till nackdel för barnet. En pappa, som istället valt namn han menade skulle hjälpa döttrarna att ”smälta in” i Sverige, uttryckte sig så här:

Namnen är en spegel av hur man förknippas. Heter man ett väldigt annorlunda namn, kanske Fatima, då är det väldigt ... Även om det finns många svenskar som heter så nu, så är det ju fortfarande en koppling till en annan kultur, Mellanösternkultur, och islam också för den delen. Och det kan ge många signaler.

Namn och etnicitet

I dagens Sverige kan alltså människor bli utsatta för diskriminering på grund av att deras namn förknippas med fördomsfulla och negativt laddade föreställningar om etnicitet, religionstillhörighet eller invandrarbakgrund. Men fördomar riktar sig ibland också mot människor med ett visst utseende och en viss hudfärg. Det betyder att föräldrars namnval inte alltid kan förebygga att barnet ”sticker ut” eller blir utsatt för rasism. Det innebär också att namn och utseende kan upplevas ”inte passa ihop”.

En av de intervjuade mammorna berättade om hur den numera vuxna dottern, som fått ett skandinaviskklingande namn, mötts av förvåning vid en anställningsintervju:

Hon [dottern] hade skickat brev som man brukar göra och kommit på en anställningsintervju. Och då frågade de henne varifrån hon kom och så där. Och så hade de talat om liksom att ”vi hade inte förväntat oss att se någon med ditt utseende med ditt namn”. Jag vet inte om de sa något om huruvida hon [ändå] skulle ha blivit kallad på intervju …

Föräldrars val av namn kan också fungera som ett slags motstånd mot försök att tillskriva barnet en viss etnisk, religiös eller nationell identitet. Även detta framkom under intervjuerna. Ett av paren hade gett sin förstfödde son ett ”typiskt judiskt” förnamn som därmed saknade koppling till deras nationella och religiösa bakgrund i Sverige och Iran. Liksom de andra föräldrarna hade de valt ett namn som de tyckte var fint. De underströk att deras avsikt aldrig varit att använda sitt barn i ett politiskt syfte. Men de beskrev det samtidigt som en poäng att namnet skulle kunna trassla till det och göra det svårt för dem som hade en idé om att genom namnet kunna avgöra sonens bakgrund:

Hans kropp kommer att skapa frågor ändå i Sverige! Så varför inte blanda saker? (skratt)

Att möjliggöra ”namnflexibilitet”

Några av föräldrarna berättade att de tänkt på att barnen skulle kunna ha nytta av sina namn som vuxna, till exempel när de skulle söka jobb. En mamma menade att det ”latinoklingande” tilltalsnamn som sonen fått nog kunde vara en fördel i dagens Sverige, särskilt om han händelsevis skulle välja en yrkesbana inom nöjesbranschen. Men som hon också sade kan ju det hinna ändras under barnets liv. Idag kanske ett spanskklingande namn kan vara en tillgång i Sverige, ”men vem vet hur det kommer att vara om 10-20 år?”

I det här fallet hade föräldrarna gett sin son även ett svenskklingande förnamn och mammans svenskklingande efternamn, som han skulle kunna använda tillsammans ”utan att ljuga” – om det skulle vara bättre för honom. Andra angav möjligheten att barnet skulle välja att bo i ett annat land som vuxen som bidragande skäl till att ge barnet flera förnamn och dubbla efternamn. Genom att ge barnen en kombination av namn med olika språkliga och etniska/nationella konnotationer försökte således många föräldrar skapa en så bra framtid som möjligt åt sina barn – med en medvetenhet om att det är omöjligt att förutsäga hur den framtiden kommer att se ut.

/Frida Larsson Taghizadeh