Sövde – skogen vid sjön eller höjden vid sjön?

Sövde är i dag namn på by i Skåne men vad har namnet ursprungligen avsett? Mathias Strandberg utreder möjliga tolkningar av det skånska namnet.

Sövde är namn på en socken och dess kyrkby i Färs härad i Skåne. Byn ligger i mellersta Sydskåne, strax norr om Sövdesjön, vars namn i sin förled innehåller bynamnet. På Ormön i sjön (som i dag har landförbindelse men tidigare förbands med fastlandet via ett vadställe, som nu är upplandat) fanns under medeltiden en borg tillhörig ärkebiskopen i Lund. Även denna bar namnet Sövde.

Sövde, som alltså är namn på åtminstone tre olika bebyggelser – en socken, en kyrkby och en före detta borg – torde ursprungligen ha varit ett naturnamn och närmare bestämt ett namn på en skog. Efterleden innehåller nämligen enligt de flesta forskare en dativform av ordet ved, på forndanska withi, i en äldre betydelse ’skog’; jfr engelskans wood(s). Förleden innehåller ordet sjö, på forndanska sæ.

Namnets ursprungliga betydelse bör med denna tolkning ha varit ’skogen vid sjön’, eller, om skog på Ormön avsetts, det något mer fantasieggande ’skogen i sjön’. Att naturnamn på detta sätt övergår till att vara bebyggelsenamn när bebyggelse uppstår i anslutning till den naturlokal som var den ursprungliga namnbäraren är mycket vanligt; naturbetecknande efterleder, till exempel -berg(a) och -sjö, finns ju i mängder av bebyggelsenamn.

Av ett stamsammansatt forndanskt *Sæwithi har det så småningom blivit Sövde. Trestaviga former påträffas bland de äldsta medeltida beläggen på namnet och förekommer långt in på 1600-talet (till exempel Sewide 1386, Söffwede 1662). Ljudhistoriskt finns det inget oväntat i att förledens æ rundas till en ö-vokal före w; att ljud ”smittar av sig” på varandra så här är helt normalt. Också bortfallet av den ursprungligen andra stavelsen är väntat och kan förstås som resultatet av en ljudhistorisk process kallad sammansättningsreduktion.

Ljudhistoriskt är tolkningen av namnet alltså oproblematisk, så långt. Det äldsta belägget på namnet är emellertid gåtfullt. Den danske historikern och författaren Saxo Grammaticus (ca 1150 eller 1160–ca 1206), ärkebiskop Absalons sekreterare, skildrar i en passage i sitt stora verk Gesta Danorum (Danernas historia, egentligen ’Danernas bedrifter’) hur Absalon år 1180 får veta att ett uppror sjuder i Skåne. Han reser då till Lund för att förhandla sig till en uppgörelse med de skånska stormännen. Man kommer överens om att förhandlingarna ska fortsättas vid tre mindre regionala ting. Sedan Absalon hållit ting med sydskåningarna och tror sig ha nått fram till en förlikning med dem får han på väg från tinget bud om att bönderna fyra dagar senare ska samlas "apud Album fontem", ’vid Vita källa’ (Karlsson 2001 s. 2 f.).

Vita källa förekommer som namn på källor på olika håll i Skåne, belagt direkt eller indirekt i förleden i andra natur- eller ägonamn. Här är det sannolikt fråga om källan till bäcken Vitabäck, ett tillflöde till Fyleån. Den ligger drygt sju kilometer öster om Sövde. När Absalon får reda på detta far han med sitt följe till ”Sygoftham insulam”, alltså ön ”Sygoftha(m)”, och förskansar sig. Saxo lämnar ingen uppgift om öns belägenhet, men flera omständigheter gör troligt att det handlar om Orm­ön i Sövde. Här har redan då funnits något slags bebyggelse: Saxo omtalar orten som ’boning’ och ’gård’ . Absalon blir tvungen att fly, och bondehären plundrar ön. Senare lät Absalon bygga en försvarsmur i tegel i vadet (nu upplandat) mellan ön och fastlandet. Minnet av en borg på Ormön har varit levande i folktraditionen in i modern tid och finns också belagt redan i Mogens Madsens biskopskrönika Episcoporum Ecclesiæ Lundensis från slutet av 1500-talet. Även arkeologiska fynd på platsen talar för att där funnits en medeltida anläggning i tegel och sandsten.

Saxos ”Sygoftham insulam” innehåller alltså med stor sannolikhet det äldsta belägget på namnet Sövde. Men själva formen hos belägget är gåtfull och tarvar en diskussion. Det kan till att börja med noteras att denna form, till skillnad från den över 200 år senare belagda formen ”Sewide” (1386), har tappat den ursprungligen andra stavelsen. Detta kan tyckas kronologiskt motstridigt, men språkutvecklingen i ett samhälle är sällan linjär – medan en förändring sker tar den sig uttryck som variation – och det gäller även egennamnen. Olika varianter av samma ortnamn kan förekomma sida vid sida i olika stilarter i flera hundra år. ”Sygoftham” (ca 1180) kan vara en latinisering av en lågstilsform, där stavelsebortfallet redan är genomfört, medan "Sewide" (1386) kan vara en arkaiserande högstilsform med bevarad andra stavelse. Det verkligt anmärkningsvärda med formen ”Sygoftham” är i stället sekvensen -go-. Varifrån kommer denna?

Möjligen kan den förklaras om man modifierar tolkningen av namnet en aning. I stället för stamformen av forndanskans sæ skulle förleden kanske kunna innehålla en ålderdomlig genitivform *sæwa(r). Utvecklingen skulle i så fall ha gått *Sæwa(r)withi > *Søwawthi > Søwthi > Sövde. Den form som latiniseringen Sygoftham utgår ifrån är i så fall *Søwawthi, där förledens -(r) och efterledens första vokal bortfallit och där förledens första vokal rundats till ø, som i den latiniserade formen återges med y. Vidare återges den forndanska vokalen ø i den latinska formen med y och w med g. Det ska medges att det sistnämnda är en aning oväntat.

En annan möjlighet att förklara Saxos Sygoftham kunde vara att överväga en helt annan tolkning av namnet. Om efterleden innehåller ordet hovde – besläktat med ordet huvud – är en latinisering -goftham, där h blir g, inte så långsökt. Detta ord förekommer i skånska ortnamn och syftar då på höjder; jämför Hovdahus i Fränninge socken i norra Färs härad. Det finns flera markerade höjder i Sövde, bland andra Salsberg och Ranås alldeles vid sjön, för att inte nämna själva Ormön. Ett forndanskt *Siohofthi eller *Sæhofthi är ljudhistoriskt förenligt med den nutida formen Sövde, och även med de flesta medeltidsbelägg på namnet – däremot inte med de trestaviga belägg på som möter från 1300-tal till 1600-tal. Det äldsta belägget, "Sewide" från 1386, föreligger visserligen endast i en avskrift från slutet av 1600-talet men kan ändå inte bortses ifrån, och det återstår ett par trestaviga belägg från 1400-talet, liksom ett antal från 1500- och 1600-tal. Det finns ingen övertygande förklaring till det här vokalinskottet, vilket är ett allvarligt problem om man vill återföra Sövde på en forndansk form *Siohofthi eller *Sæhofthi. Att ett ursprungligt forndanskt *Sio- eller *Sæ- skulle återges med Sy- i den latiniserade formen är nog inte heller vad man i första hand skulle vänta.

Om man i stället väljer att helt bortse från den märkliga formen hos Saxos latinisering av Sövde torde man landa i att den traditionella tolkningen, enligt vilken efterleden innehåller en dativform withi av with (ved) ’skog’ är att föredra. Det som är alldeles säkert är att namnet Sövde – vare sig det ursprungligen avsett en skog eller en höjd – tar fasta på sjön som ett utmärkande topografiskt drag.

/Mathias Strandberg