Kattkataberget och Vartasberget ‒ två berg med umesamiska substratnamn

Både Kattkataberget och Vartasberget i Umeå kommun har fått sina namn inlånade från umesamiskan. Namnet Vartasberget hör ihop med utsikten, medan Kattkatabergets namn tros höra ihop med umesamiskans geäđđgie ’sten’, eller geäŧkkie ’järv’.

Kattkataberget

Kattkataberget är ett 230 meter högt berg i nordvästra delen av Umeå kommun sex kilometer norr om bebyggelsen Tavelsjö. Norr om berget ligger åkermark som bär sekundärnamnet Kattkatamyran, vilket skvallrar om att åkermarken tidigare varit en myr. Uttalet av namnet Kattkataberget är i en uppteckning på Institutet för språk och folkminnen /kättkaatabärje/, med initialt k-ljud och inte med tj-ljud.

Förleden i namnet Kattkataberget kan inte ha något att göra med ordet katt, då katt i södra Västerbotten uttalas /katt/, med ett a-ljud med samma vokalkvalitet som i standardsvenskan.

Namnet Kattkataberget kan inte heller vara svenskt då klusilen /k/ före en främre vokal, i det här fallet /ä/, blir ett tj-ljud i södra Västerbotten, vilket nu inte är fallet. Namnets språkliga bakgrund är således inte svensk och namnet har inget med vare sig katter eller lodjur att göra.

Umesamiskt namn i grunden

Uttalet pekar på att det bakom det svenska namnet finns ett samiskt namn, ett umesamiskt substratnamn. Bakom den umesamiska förleden i namnet kan antingen geäđđgie ’sten’, eller geäŧkkie ’järv’ i avledd form ligga; det avledda substantivet gieđgieke ’plats med stenar, eller plats som på något sätt är förbundet med stenar’ eller det avledda adjektivet geäđgake ’stenig’, eller det avledda substantivet gieŧkieke ’plats med järvar, eller plats som på något sätt har med järvar att göra’, eller det avledda adjektivet geäŧkake ’som har järv’. Ofta brukar sådana här samiska ortnamn med denna typ av avledda förleder utmärka något speciellt och inte bara att det finns stenar eller järvar på platsen. I fall namnet skulle ha syftat på att det allmänt är stenigt eller att det finns stenar på berget eller att järvar uppehåller sig på berget så hade de umesamiska namnen varit *Geäđđgievárrie respektive *Geäŧkkievárrie, där várrie betyder ’berg’. Om det skulle vara frågan om en speciell sten, kanske en stor sten eller en sten med konstig form uppe på berget, så hade förleden stått i genitiv *Geäđgienvárrie. Betydelsen hade då på svenska varit ’stenens berg’. Vid ett sådant tillfälle så har ofta stenen ett (eget) namn. Det skulle även gå att konstruera namnet med ordet för järv med förleden i genitiv *Geäŧkienvárrie. Betydelsen skulle då ha varit ’järvens berg’. Namnet skulle i så fall ha syftat på en speciell järv, som kan ha varit speciell på något sätt. Troligare är dock att ett sådant namn skulle syfta på en naturformation som såg ut som en järv, till exempel en sten eller klippa.

Sten eller järv?

Kattkataberget är stenigt men inte mer stenigt än de andra bergen i området. På Kattkatabergets sydvästsida finns det dock en skarpt markerad brant, vilken nuförtiden tydligt syns från vägen, men detta beror på att skogen har huggits ner. Om man tänker sig att hela området kring berget var täckt med skog på medeltiden så behövde man förmodligen komma branten ganska nära för att lägga märke till den. Branten är inte mycket högre än träden runtomkring och inte högre än träd som fick växa sig större än vad träd får göra i dag.

En sak som är lite speciell med Kattkataberget är att det ligger en ungefär två meter stor sten på en av de två topparna. Den är mycket iögonfallande. Stenen syns dock inte från långt håll. Samiska namn som syftar på en speciell sten brukar dock som sagt ha förleden i genitiv, medan det samiska substratnamnet pekar på en avledd form, som brukar syfta på flertalet exemplar av en sort, eller ett större område än en sten. Det är även svårt att avgöra om namnet skulle kunna komma ifrån att stenen skulle vara formad som en järv. Även i detta fall så pekar substratnamnet på en avledd form och inte en vanlig oavledd form böjd i genitiv.

På medeltiden fanns det relativt få människor i trakterna kring Kattakataberget och jakten på järv handlade då mest om att få tag på pälsverk och inte om att utrota arten, vilket innebär att vi kan anta att järven var relativt vanlig i området. Stora rovdjur brukar dock ha låga populationstätheter, så det rörde sig nog mest om enstaka individer.

När en järvhona ska föda sina ungar så gräver den sin lya i snön och då oftast på platser där snön ansamlats i ett tjockt lager, och gärna på platser där det finns stenblock eller omkullfallna träd under snön som skapar håligheter. Kattkatabergets sydvästbrant skulle vara ett lämpligt ställe. Mindre berg i Kattakatabergets storlek verkar också generellt vara intressanta för järvar.

Kattkatabergets uppteckning, /kättkaatabärje/, med ett långt a-ljud i andra stavelsen är intressant. Den första stavelsens vokal brukar i samiska substratnamn ha bevarats bättre, medan den andra stavelsens vokal ofta har förändrats i det inlånade namnet i svenskan. Men det finns en del samiska substratnamn där den ursprungliga vokalen är ganska väl bevarad. Om denna vokal är bevarad i andra stavelsen i substratnamnet så pekar detta på att det umesamiska namnets förled antingen har varit *Geäđgake – ’stenig’ eller *Geäŧkake – ’som har järv’ och bergets namn skulle ha varit *Geäđgakevárrie eller *Geäŧkakevárrie. Ett a-ljud i den andra stavelsen i det avledda adjektivet är en umesamisk markör, då sydsamiskan har ett e-ljud i denna position. Helt bortslutet är dock ändå inte formerna *Gieđgiekevárrie eller *Gieŧkiekevárrie. Vilken form som det umesamiska namnet en gång i tiden hade och syftade på kommer vi nog aldrig få veta, såvida inte okända kartor eller belägg dyker upp.

K-ljud en ledtråd för namnets ålder

Den ovan nämnda omständigheten att den initiala konsonanten i namnet uttalas med k-ljud och inte med tj-ljud är intressant. Redan under äldre fornsvensk tid, ungefär 1225–1375, började g, k och sk nämligen utvecklas till affrikator framför främre vokaler, så att ord som de nutida gäst, känna och skära övergick till ett uttal som skrevs giäster, kiänna och skiära. Senare, när det frikativa elementet blivit starkare, uttaledes de initiala konsonanterna i orden närmast /dj, /tj/, dvs. med tj-ljud med t-förslag, och /stj/. Dessa varianter var mellanfaser på väg mot de nutida uttalen med j-ljud, tj-ljud, utan t-förslag, och sj-ljud, vilka uppkom under nysvensk tid, det vill säga efter 1526. Detta borde rimligtvis betyda att det ursprungliga umesamiska namnet inte lånats in så tidigt att det kunnat påverkas av denna utveckling utan senare då den redan var över, eftersom den initiala konsonantens uttal annars skulle ha uttalats med tj-ljud. Frågan är dock om det umesamiska namnet lånats in först när det nutida uttalet med tj-ljud var fullt utvecklat, någon gång under nysvensk tid, eller om det varit möjligt att låna in det under mellanfaserna utan att uttalet påverkats. För Västerbotten finns det belägg från 1500-talet på att uttalet förändrats, till exempel ortnamnsuppteckningen Gierdeby från 1539 och Gierdenn från 1580, båda för byn Gärde i Lövångers socken i norra Västerbotten och Kiälmonmarck från 1567 och Kielmomarck från 1597, båda för byn Källbomark i Byske socken i norra Västerbotten. Det bör påpekas att vi inte vet vilket uttal dessa belägg från 1500-talet anger – är det uttalet från mellanfasen eller det nutida uttalet? I södra Västerbotten bör utvecklingen ha varit något tidigare än i norra Västerbotten.

Slutsatsen bör vara att det talats umesamiska vid Kattkataberget som nu ligger 36 kilometer från närmaste del av havet, nuvarande Täfteåfjärden i Täfteå på 1300- och 1400-talet och eventuellt senare, kanske på 1500-talet. Frågan är hur länge ljudförändringen var aktiv och huruvida den även berörde nytillkomna ord, till exempel senare inlånade samiska ortnamn, trots att ljudutvecklingen kanske befann sig i en mellanfas när det umesamiska namnet lånades in.

Vartasberget

Vartasberget är ett 167 meter högt berg i sydvästra delen av Umeå kommun en kilometer nordost om bebyggelsen Hössjö och bara 19 kilometer sydväst om Umeå centrum. Uttalet av namnet Vartasberget är i en uppteckning på Institutet för språk och folkminnen /varttasbärje/.

Bakom förleden i namnet ligger det umesamiska avledda substantivet *várdas ’utsiktsplats, plats med god utsikt’ eller det umesamiska adjektivet *várdas ’med god sikt’. Om a-ljudet i andra stavelsen av namnet Vartasberget är bevarat från det samiska ortnamnet så är det en umesamisk markör åtminstone om man jämför med nutida sydsamiska, som i regel har ett e-ljud i denna position i adjektiv och avledda substantiv som slutar med /s/.

I samstämmighet med betydelsen höjer sig Vartasberget över 100 meter över det omgivande landskapet mot öster och sydost och från toppen måste det vara en milsvida utsikt. Berget är det sista högre berget innan havet och Mjölefärden bara 16 kilometer bort nere vid Sörmjöle. De högsta bergen mot kusten vid Sörmjöle är bara runt 60-70 meter höga. Även österut mot Umeå och Umeälven är landskapet förhållandevis låglänt även om två berg sticker upp, Hässningsberget på 140 meter och Djäknebölsklinten på 133 meter. I vilket fall är Vartasberget högre än dessa. De få övriga bergen österut är som högst runt 100 meter. Det bör vara möjligt att från Vartasbergets topp se ända ut till kusten vid Sörmjöle, Strömbäck och Obbola och kanske även till Umeå. Vartasberget är som ett utstickande näs i området där trakten sydväst, väster och norr om Vartasberget höjer sig över det flackare landskapet med berg som Hössjöberget med en höjd av 229 meter och Granlundsberget på 245 meter. Anledningen till varför umesamer har stått på Vartasbergets topp och tittat ut över landskapet ner mot kusten kan vi bara spekulera i.

/Björn Lundqvist