Jag önskar att jag vore i Luntertun

Jag önskar att jag vore i Luntertun, säger katten i den lågtyska versionen av Rävsagan. Den skånska staden Luntertun är sedan länge försvunnen men namnet lever kvar på platsen och fortsätter att intressera och förbrylla ortnamnsforskare.

Övergavs på 1500-talet

När Kristian II 1516 utfärdade stadsprivilegier för den nya staden Ängelholm indrogs samtidigt privilegierna för den medeltida staden Luntertun längre nedströms vid Rönne å. Invånarna ålades att flytta till Ängelholm och Luntertun övergavs. Namnet Luntertun är belagt första gången 1303 i formen Lunterthun. Till våra dagar har det överlevt som namn på en gård och ett fiskeläge och sedan namn på ett bebyggt område i Ängelholm. Ruinen efter stadens kyrka finns fortfarande kvar.

Parallellt med Luntertun bär den medeltida staden namnet Rönnestad, där förleden är ånamnet Rönne och efterleden det i nordiska och skånska ortnamn vanliga stad. Frånsett sentida källor förekommer detta namn bara i tre belägg från 1471, då det skrivs Rynestath resp. Rynestadhe. Det nämns vid alla tre tillfällen jämte namnet Luntertun på samma ort. Det tycks alltså som om namnet Rönnestad tidigt konkurrerades ut av Luntertun.

Svårtolkat ortnamn

Luntertun är ett anmärkningsvärt ortnamn. För det första är förleden helt ogenomskinlig. Det går inte att anknyta den till känt nordiskt ordgods på något tillfredsställande sätt. För det andra borde efterleden -tun(a) inte påträffas här. Den tillhör huvudsakligen Mälarlandskapen; Luntertun är ett av blott två på medeltiden belagda skånska ortnamn innehållande detta ortnamnselement (det andra är Oppetuna i Luggude härad).

Vad är då Luntertun för namn? Ett tolkningsförsök från början av 1700-talet gör gällande att det är engelska fiskare som har givit orten dess namn, i uppkallelse efter sin huvudstad – Luntertun skulle vara en förvrängd form av London town. Varför ett parti medeltida engelska fiskare skulle befinna sig så långt hemifrån och hur ett medeltida engelskt namn givet genom en tillfällighet skulle få fotfäste förtäljer inte historien. Hur förvrängningen från London town till Luntertun skulle ha gått till är också oklart. I en uppsats från 1960 menar dock Bengt Pamp att historien kan innehålla ett korn av sanning.

Ik wolde, dat ik were to Luntertune

Ett ortnamn Luntertune påträffas i en lågtysk variant av den medeltida fabeln om räven, Reynke de vos. Vilken ort som åsyftas är okänt, men av sammanhanget – katten Hintze får veta att hans fiende räven släppts ur fångenskap hos lejonet-kungen och utbrister då ”Ik wolde, dat ik were to Luntertune” (’jag önskar att jag vore i Luntertun’) – kan slutas att det är fråga om en från nordtysk horisont perifer eller avlägsen plats, möjligen den nordvästskånska staden. Bengt Pamp (1960 s. 50 med litt.) ansluter till tysk forskning när han i fabelns Luntertune dock hellre ser en lågtysk form av just London town, och mot den bakgrunden menar han att Luntertun i Skåne kan vara uppkallat efter London – inte av engelska fiskare men väl av nordtyska sjömän eller köpmän. Det är i så fall fråga om en ironiserande, pejorativ (nedsättande) uppkallelse med tanke på det forna Luntertuns ringa storlek och betydelse – oaktat att staden var en av Skånes sju marknadsorter. Förledens märkliga form förklaras enligt Pamp av att det är fråga om en fransk-engelsk hybridform Londres-town.

Pamps tolkning har övertygande vederlagts av Thorsten Andersson i en uppsats från 1968. Det bereder helt enkelt alltför stora ljud- och formhistoriska svårigheter att härleda Luntertun ur ett Londres-town, som helt saknas i medellågtyska källor. I stället syftar Luntertune i fabeln om räven helt enkelt på den nordvästskånska staden. Som Pamp själv påpekar är det högst troligt att nordtyskar har varit i Luntertun, och därför, menar Andersson, bör staden ha varit känd bland nordtyska borgare. Frågan hur namnet Luntertun ska tolkas lämnar Andersson därhän. De äldsta beläggen är alltför sena för att förleden ska kunna ges en säker tolkning. Något tolkningsförslag som utgår ifrån att namnet är bildat på nordisk botten har hittills inte lagts fram.

Stängslet bakom vilket slöfockarna bor?

Samma år som Andersson publicerade ovan nämnda uppsats, 1968, framlade Carl-Eric Thors däremot förslaget att Luntertun är en lågtysk bildning, sammansatt av ett annars icke påträffat substantiv *lunter med betydelsen ’lätting, dagdrivare, trög människa’, bildat till den ordstam som föreligger i bl.a. nederländskans lunteren, lunderen ’söla, dröna, tveka’, och tun med betydelsen ’stängsel’. Den lilla staden Luntertun hade, tänker sig Thors, ingen stadsmur utan blott ett enklare stängsel: ”Luntertun kan ha betytt ’stängslet bakom vilket slöfockarna, sömntutorna bor’.” Även med Thors tolkning är det alltså fråga om ett pejorativt namn, givet utifrån av lågtyska sjömän eller köpmän. Att ett inhemskt nordiskt och ett lågtyskt namn – i detta fall Rönnestad och Luntertun – bärs sida vid sida av en och samma ort finns det flera paralleller till; ett av de mest välkända namnparen av det slaget är Malmö och El(len)bogen. Thors tolkning är inte invändningsfri – den bygger på existensen av ett annars obelagt lågtyskt ord – men den får betraktas som den troligaste som hittills framlagts.

/Mathias Strandberg