I minnet är leken livet

Leka med klippdockor, byta samlarkort, hoppa twist, spela kula, bygga koja, leka familj och leka krig ... Genom en webbfrågelista har vi fått in hundratals berättelser och minnen som handlar om barns lekar under de senaste femtio åren.

Åh, vad jag minns barndomens lekar med stor glädje!

Så inleder Eva, född 1950, sitt svar på frågelistan Barndomens lekar som vi i samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland Länk till annan webbplats. spred under vintern 2021 och våren 2022. Gensvaret på minnesinsamlingen var stort, Eva är en av de cirka 120 som svarade i Sverige och i vårt grannland svarade ett femtiotal. Majoriteten av de som svarade är kvinnor födda på 1950-talet men åldersfördelningen är bred, liksom den geografiska spridningen. De som svarat är födda från 1940-talet och en bit in på 1990-talet och beskrivningarna av barndomens lekar härrör därför till dessa femtio år. I det följande ska jag översiktligt beskriva svaren och genom citat illustrera den kreativitet och mångfald som präglar de intressanta och fylliga minnena av barndomens lekar, som nu arkiverats för samtiden och framtiden.

Klippa, samla och byta

Variationen på de lekar som beskrivs är stor, vilket Evas svar illustrerar. Hon skriver att hon bland annat hoppade hopprep, lekte kurragömma, spelade boll, lekte gömma nyckel och gjorde snörlekar. Med kusinerna lekte hon Röda och Vita rosen ”efter Astrid Lindgrens böcker om mästerdetektiven”. Hon spelade kort, lekte med Kasperdockor, bytte bokmärken och filmstjärnekort, samt lekte med klippdockor (dagf02340:57). Klippdockorna var vanliga under Evas barndom på 1950-talet och beskrivs främst av kvinnor födda vid samma tid som Eva. Ann-Marie berättar:

I Allers fanns klippdockor ibland av kända personer som man kunde klistra upp på hårdare kartong och sedan klippa ut. Vi ritade även egna kläder till våra klippdockor. Dessa pappersdockor var lätta att ta med till varandra och vi hittade på oändliga historier om vad de råkade ut för.

Isof, Dagf02340:95

Till samma tidsperiod hör också att samla och byta bokmärken. Anna-Marie berättar vidare:

När vi bytte bokmärken lade vi dem i ett räkne- eller skrivhäfte med sidorna invikta. Den som skulle byta fick stoppa ner sitt märke i ett av vecken och ta det märke som låg i vecket. Man kunde både byta upp sig och ner sig.

Isof, dagf02340:95

Kristina, som är född 1961, beskriver också hur hon och vännerna hade ”hopvikta räknehäften” där de lade bokmärken. Sedan fick andra stoppa ner bokmärken i öppna vikningen för att få eller inte få ett bokmärke (dagf02340:105).

Många lekar som beskrivs av dem som svarat är nära besläktade med samlande. Oscar som är född 1993 skriver till exempel att de ”samlade mer på kulor än lekte med dem” även om det hände att de spelade ibland på skolrasterna (dagf02340:65). Björn, född 1946, och som alltså är betydligt äldre än Oscar skriver att han samlade filmstjärnebilder som han bytte med vännerna:

Filmstjärnorna var små rektangulära färgbilder på kända skådespelare som man fick om man köpte ett platt tuggummi. Idrottsbilderna var mindre och låg i en tablettask som hette Alfa, därför kallades bilderna för Alfabilder. En av de mest eftertraktade filmstjärnebilderna var den med cowboyskådisen Roy Roger på en vit häst som stegrar sig i en flod. Mycket effektfull bild, eftersom de allra flesta bilder annars bara var rena porträttbilder.

Isof, dagf02340:25

I Björns beskrivning framgår hur tidstypiska samlarbilderna var. Så är fallet med samlande såsom att samla på frimärken, Pokémonkort (baserade på en japansk media-franchise) och plast-ess (manicklar som också kallas spelisar, mannar eller kastisar).

Du kan läsa mer om samlande i Folkminnesblogginlägget Samlarna.

Årstidsbunden lek inomhus och utomhus, i skolan och på fritiden

Att leka med och samla på bokmärken, filmstjärnebilder och Pokémonkort kan ske både utom- och inomhus. Andra lekar som beskrivs i svaren är typiska utomhuslekar, exempelvis att cykla, klättra i träd, leka tafatt, hoppa hage och bygga sandslott, som Magdalena från Karlstad, född 1960, beskriver i sitt svar (dagf02340:64).

Liksom Magdalena beskriver flera personer årstidsbundna lekar. Gunnel, född 1951, skriver att ”vintertid var det skridsko som gällde”. Hon och hennes bästa kompis hade korta kjolar på sig när de åkte skridskor så att de skulle se ut som ”isprinsessor” när de gjorde ”sina snurrar” (dagf02340:32). Ebba, född 1968, berättar att de på våren ”dämde upp bäckar” och när det var snö byggde de snögubbar. På somrarna hoppade de ”hopprep, kortrep och långrep som ofta byggde på sånglekar” (dagf02340:77).

Några delar även upp lekarna i skolgårdslekar och lekar som lektes på fritiden. Till skolgårdslekarna hör ofta lekar med inslag av idrott och tävling, till exempel fotboll, brännboll och hoppa hage. Men många lekte även dessa på fritiden, speciellt boll mot plank eller vägg. Erna berättar att hon tyckte om att kasta boll mot en vägg:

Man hade ett ”program”, med 10 olika moment, då ettan var lättast och så blev det svårare och svårare. Man började enkelt med en boll och sedan ökade man med flera bollar. Ett svårt moment var att snurra ett varv innan man fångade bollen igen. Ett annat var att slänga bollen med höger hand bakom ryggen och sedan fram på vänster sida mot väggen innan man fångade bollen. Jag minns att jag tittade på olika hus med väggar som var utan fönster, så att man kunde kasta boll där. Då fantiserade jag att där kunde vår familj bo.

Isof, dagf02366

Andra lekar på skolgården (och fritiden) var jojo och spel med kula, som var årstidsbunden. Björn, som samlade på filmstjärnebilder, berättar:

På våren spelade vi kula. Alla killar hade en tygpåse med stenkulor i olika färger. Vi hade även en och annan blank stålkula. Vi gjorde en kulgrop i sanden på trottoaren och spelade. Att spela ”pyramid” var en annan variant på kulspelet. Med fyra kulor gjordes en pyramid som man skulle slå ned med en annan kula. Lyckades man, vann man alla kulor i pyramiden.

Isof, dagf02340:25

Ebba, som dämde upp bäckar och byggde snögubbar, noterar att ”av någon anledning” spelade de kula ”bara på vårarna, när snön smälte”. Hon skriver vidare att en del spelare var ”skickliga både på att träffa och på att beräkna riskerna rätt, och blev därmed stor-rika på kulor. Andra missbedömde konstant spelet och gick i konkurs varje dag” (dagf02340:77). Ebba beskriver också en annan vanlig skolgårdslek, twist:

När jag gick i lågstadiet kom ”twist”, alltså elastiska band, som man antingen kunde köpa eller göra själv (av resårband). Det var ganska avancerade lekar där varje deltagare hade sin egen ”kurs” som skulle genomföras på olika nivåer på kroppen av dem som höll ut gummibandet. Först vristerna, sedan knäna, sedan höfterna, sedan midjan, sedan under armarna och sist halsen. Om man misslyckades genom att nudda snöret fel eller tappa det i något avancerat ”trassel” (så hette en serie steg där man liksom knöt ihop twisten och knöt upp det med benen), så åkte man ut och fick vänta i kön på sitt nästa försök. Om man lyckades med hela sitt program på en nivå fick man försöka sig på nästa.

Isof, dagf02340:77

Bygga bo och leka vuxen

Väldigt många skriver att de byggt och lekt i kojor på fritiden, men även på raster i närheten av skolan. En man född 1952 skriver att han och hans vänner ofta byggde ”hyddor på kompisens ödetomt samt i skogen” (dagf02340:47) och en kvinna född 1990 skriver:

En av mina favoritlekar var att bygga kojor i skogen som låg i anslutning till min skola. Där hade alla en varsin koja, som man oftast delade med en eller flera personer. Vi gick dit varje rast, man städade iordning, byggde väggar och gångar, hittade saker i skogen för att pynta och göra fint. Jag kommer ihåg det som en sån bra lek och att det verkligen gav en känsla av att vi hade ett varsitt litet hem som vi tog hand om. Detta ledde även till konflikter där det alltid var någon som kunde sno saker ur de andras koja, vilket jag minns blev en stor grej för lärarna att hantera.

Isof, dagf02340:67

Liksom för denna kvinna verkar lekarna med och i kojorna ha varit ett sätt att leka vuxen. En person född 1969 skriver att de ”byggde kojor i skogen och gjorde gångar i sädesfälten” där de lekte ”mamma pappa barn” (dagf02340:31) och en man född 1998 berättar:

Vi hade en stor skolgård med mycket tillgång till natur, där kunde vi bygga små kojor i skogen. Där kunde vi leka mamma pappa barn bland annat.

Isof, dagf02340:40

Att leka familj verkar genomgående i svaren ha varit en populär lek under hela perioden 1940-talet till 1990-talet. En kvinna född 1951 beskriver hur hon och hennes vänner lekte ”hus och hem”. De delade in skolgården, som bestod av gräsmatta och träd, i husområden. Där bildade de ”familjer, umgicks, bråkade, var hembiträde eller frun i huset” (dagf02340:49).

Ofta användes Barbie-dockor i lekarna. Britt-Marie, född 1950, skriver:

På slutet av 1950-talet introducerades dockorna Barbie och Ken och senare lillasyster Skipper. Veckopengarna gick till kläder till dockorna och vi arrangerade bland annat ett bröllop mellan Barbie och Ken klädda till brud och brudgum och med snittar och Champis (läskedryck) efteråt.

Isof, dagf02340:95

Systrarna Ida och Elin berättar i sitt svar om hur deras pappa gjorde om en gammal bokhylla till ett hus för deras Barbie-dockor ”med små möbler och en toalett gjord av en urdiskad förpackning av 90-talsglassen Solero shots, som var en pappburk med plastlock”. Ibland ordnade systrarna bal med musik och bio för Barbie-dockorna (och dem själva) (dagf02340:102).

För många fick leken med Barbie-dockorna följa med in i det egna vuxenblivandet. Kristina, född 1961, berättar:

Jag lekte väldigt länge med Barbiedockor. Till slut var det bara en kompis och jag som lekte och vi var säkert 12-13 år ca och skämdes så vi fick göra det i smyg. Då gillade vi både killar, snygga popstjärnor och Barbie. Dockorna hade ju fina kläder och vi sydde även mycket utstyrslar och lät dem bli kära i Ken osv. Det blev min ingång i vuxenvärlden med smink och högklackat, klädde mig aldrig så själv och gör det inte än i dag.

Isof, dagf02340:105

En annan kvinna, också född på 1960-talet, beskriver hur hon och vännerna ”rollspelade” med Barbie-dockorna. När hon blev lite äldre ”hånglade och låg” dockorna med varandra. Hon klippte håret på dem, målade dem, gjorde kläder och hus till dem (dagf02340:26).

Roller och röster

De flesta lekar som beskrivs i svaren innehåller en uppsättning roller. Rollerna kan som i Barbie-lekarna intas av dockorna. En kvinna född 1969 skriver att när hon lekte familjeläkare med Cindy-dockor (en systerdocka till Barbie) hade de först inga Ken-dockor, så då fick den korthåriga Barbie vara man (dagf02340:31). Rollerna kan också intas av de lekande själva. Då markeras de på olika sätt, bland annat genom att använda rösten. Lotta, född 1971, berättar att när hon och hennes kompisar lekte häst förställde de sina röster. Det här gällde särskilt om de ”var på tävling”. En av dem kunde vara speaker och en annan tävlingsdeltagare (dagf02340:82).

Gunilla, född på 1940-talet, beskriver också hur de i rollekar talade ”fint” med rullande R och i imperfekt för att visa att det var lek (dagf02340:56). Även Solveig från Gotland, född 1949, berättar att när hon och hennes kompis lekte mamma pappa barn pratade de alltid ”fastlandsskandinaviska = stockholmska” för det hade de hört av turister på sommaren (dagf02340:61).

Systrarna Ida och Elin berättar att när de lekte att de var andra personer (till exempel en mamma, en bebis, en glassbilschaufför, en prinsessa) förställde de sina röster. Ibland pratade de låtsasengelska eftersom ”det lät så coolt” (dagf02340:102). Ibland lekte de att de vara häxor som ”kokade trollbrygd” i en kittel som egentligen var ”en skottkärra fylld med regnvatten” och äpplen som de plockat. Sedan stod de där och ”vevade i brygden med en stor pinne” (dagf02340:102).

Lotta, född 1971, lekte med låtsaskompisar som bodde i olika ödehus och ladugårdar i närheten av hennes hem. Hon cyklade till platserna och gestaltade vad som hände där. Alla ”figurerna hade olika röster, gester, dialekt osv”, för annars hade hon inte kunnat skilja dem åt, skriver hon. De förde dialog med henne och med varandra och då pratade Lotta högt (dagf02340:82).

I lekarna förställde barnen inte bara sina röster, de bytte skepnad och blev andra, exempelvis häxor, monster, clowner eller djur. I en lek som förekommer i flera av svaren blev de hästar:

Vi lekte ofta häst, då man la ett hopprep över axlarna och under armhålorna så det bildade någon slags tyglar eller tömmar. Sedan turades vi om att vara häst och ryttare. Hästarna skulle också borstas och matas, ofta med gräs eller kottar som plockades på skolgården.

Isof, dagf02340:40

När Ester, född 1995, lekte ”hästhoppning” så byggde hon och vännerna egna hinder på ”en grusväg bakom skolan”. I leken ”fanns ingen vinnare eller förlorare bara hästar” (dagf02340:85). I en annan persons beskrivning av att leka häst blir de inte själva hästar utan de gör ”allt man gör med en häst” fast de bara ”hade lufthästar” (dagf02340:31).

Andra sätt att markera roller och rollbyten i lek är genom att klä ut sig. En kvinna från Finland beskriver hur hon på 1940- och 1950-talen hade fått flera lådor ”Amerikakläder” av sina båda fastrar som bodde i New York och arbetade för Helena Rubinstein. Lådorna innehöll rosetter, hattar, fina högklackade skor, puder, läppstift, aftonväskor, nylonstrumpor i olika färger, ”samt vackra aftonklänningar i chiffong”:

Jag blev ganska populär bland klassens flickor som fick komma och leka med mig. Där vandrade vi mellan ladugården och boningshuset på sandvägar, på skyhöga klackar och insvepta i chiffong med fjädrar i hatten!!!

SLS 2375: 36

Regler och hemliga koder

I svaren framgår också att lekarna styrdes av en uppsättning mer eller mindre formella regler. I vissa lekar, som mamma-pappa-barn-lekarna i kojorna, var reglerna hämtade från föräldrarnas och andra vuxnas liv. I andra fall traderades reglerna från barn till barn och kunde vara väldigt intrikata och föränderliga. Edvin, född 1990, har svårt att erinra sig reglerna för alla de lekar han deltog i som barn:

Vi lekte röda lyktan stopp och en lek jag inte minns namnet på, där man springer runt ett hus och ska undvika att bli sedd runt hörnet av den som jagar, jag minns inte reglerna helt. /…/ Det fanns också grusplättar på skolgården där vi lekte något jag inte minns hur det gick till riktigt, men det gick ut på att dra streck i gruset så långt man nådde omkring sig för att erövra de andras territorium.

Isof, dagf02340:54

Reglerna för vissa lekar och spel var också hemliga och bestod av kodord, hemliga språk eller tecken. Nora, född 1991, berättar att hon och hennes kompisar spelade mycket kort, bland annat ett kortspel som kallades tecken, ”där man var två lag om två och gjorde hemliga tecken mot varandra”. Nora berättar att de hade utvecklat ett system med ”lurtecken” som avledde motståndarna från att se deras ”riktiga tecken” (dagf02340:99).

Några av de som svarat beskriver också hur de ingått i och skapat hemliga klubbar, bland andra Edvin som med sin bästa kompis och ett par andra skapade en klubb som de kallade VRAK: ”våran roliga allt-klubb”. De förde protokoll enligt ”någon fastställd dagordning” och hade ”någon form av stadgar”, men klubbens verksamhet var egentligen bara att ha roligt tillsammans (dagf02340:54).

Många lekar på fritiden är gemensamma för flera generationer, som att leka kurragömma och tafatt. En kvinna, född 1950, beskriver en form av kurragömma som kallades burken och som ”gick ut på att de andra skulle gömma sig. En skulle stå och sen försöka hitta så många som möjligt” (dagf02340:55).

Andra regelstyrda lekar lektes endast på fester och kalas, exempelvis Snurra flaska och Ryska posten, som här beskrivs av en person född 1990:

Ryska posten körde vi aldrig i skolan vad jag minns men alltid på kalas. Jag minns det som att en person stod innanför en dörr eller garderob, medan de andra stod utanför. Det var alltid könsuppdelat mellan flickor och pojkar. Jag minns inte helt hur det gick till men det var antingen handtag, famntag, klapp eller kyss. I min klass var det många fler tjejer än killar och jag minns hur vissa killar var mer populära än andra, vilket alltid blev rätt jobbigt för under ryska posten blev det så tydligt. När person och vad som skulle göras, exempelvis famntag blev valt, så skulle detta utföras innanför stängda dörrar, varpå resten av kalaset stod utanför och väntade och ofta ifrågasatte om vi verkligen hade gjort det.

Isof, dagf02340:67

Till de lekar som lektes på fester eller i slutna grupper hörde också magiska lekar. Ann Sofi, född 1965, berättar att i sjätte klass fick de vara inomhus på rasten och då kunde de ”köra Gröna madam på toaletten”. Leken tillgick så att lampan släcktes och alla sa i kör ”Gröna madam, kom fram!”. När de då såg ett grönt ljusfenomen i spegeln så var det Gröna madam som visade sig, och det gjorde hon alltid eftersom synen fungerar så, förklarar Ann Sofi (dagf02340:26).

Ester, född 1995, beskriver att på hemmafester brukade de leka Anden i glaset:

Man tog ett papper och skrev alfabetet och en ljushållare glas, upp och ner vänd över ett levande ljus, och satte sina fingrar på glaset så det rörde sig. Man skulle då ställa frågor till anden i glaset som den svarade på genom att stava. Den leken skedde ofta i badrummet eftersom det var det enda rummet som gick att få riktigt mörkt.

Isof, dagf02340:85

Verklighet och fantasi

Som framgått är Ryska posten könsuppdelad, detsamma gällde för andra lekar, exempelvis krigslekar som enligt några av svaren endast lektes av killar. Leif är född 1971 och skriver att eftersom han växte upp på 1970-talet var det mycket krig på teve:

På tv och tidiga videofilmer såg vi ofta krigsfilmer, roligast tyckte jag och mina vänner att det var att se andravärldskrigsfilmer där den givna fienden var nazister. Detta överfördes till lekens värld. Jag hade flera gömmor med trävapen jag snickrat, gevär, pistoler och k-pistar. Lite mer avancerat blev det när vi samlade ihop fler och blev något dussin killar indelade i tv lag och krigade med ärtrör.

Isof, dagf02340:21

Oscar, född 1993, skriver att många lekar var könsindelade eftersom han gick på en katolsk skola som lade ”stor vikt vid kön”. De flesta lekarna i Oscars barndom var dock baserade på intresse. Han ingick i en stor grupp som ”lekte stall; en buske blev ett stall, pinnar ridspön, promenadstråk ridvägar, rabatter hagar ... etc” (dagf02340:65).

Att barnens intressen styrde och skapade lekar gäller för majoriteten av svaren och de allra flesta beskriver lekar som lektes av alla. Inte minst gäller det så kallade fantasilekar där en uppsättning roller skapas. En kvinna, född 1967, skriver att hon lekte rollekar med sina systrar, där den roligaste var ”Fattiga barn”. Den lekte de på ”skuggsidan av villan” där de bodde. De blandade gräs och blad med vatten och sand i hinkar till den yngsta systern som var i fyraårsåldern och ”ständigt låg i vedskjulet och var sjuk”. I leken ingick att de var barfota och klädda i långkjol. Förmodligen kom inspirationen till leken från ”Kamratpostens reportage från andra delar av världen”, skriver hon (dagf02340:9).

I svaren är det när fantasilekar beskrivs som barnens enomra kreativitet och uppfinningsrikedom blir synlig. Sofie, född 1989, skriver:

Vi ritade kartor över egna länder och hittade på egna alfabet och skapelseberättelse (mitt land hette ex. Wondelish, där pratade man wondelischka och man låg i krig med planeten Jupåtien, ett nybyggande folk).

Isof, dagf02340:38

När Sofie reste genom södra Sverige som 8-åring tillsammans med sin bästa väns familj så hittade hon och vännen på att de hade varsin familj med åtta barn var och vad barnen hette:

Sen plockade vi ihop under resan var vi ville bo ”i det huset bor vi”, och ”den båten är vår”. Vi kunde också ”handla” åt våra familjer på samma sätt (peka på allt i affären som vi ville ha). Jag minns särskilt att vi båda ville äta After eight i vår salong, efter kl 8 på kvällen och att adressen skulle vara Syrenstigen 2.

Isof, dagf02340:38

Många fantasilekar var också inspirerade av kända artister, stjärnor och popband. Gabriella, född 1988, berättar att när de lekte inomhus kunde de leka ”småstjärnorna och mima till olika artister”:

Spice girls var väldigt populära men det kunde också vara Eros Ramazzotti eller smurfarna. Jag tror inte att vi var så petiga utan tog det som fanns på valfritt språk. Vem som var vem i Spice girls bestämdes oftast på hårfärg eller om man hade en uttalad favorit. Kanske hade man kläder som påminde om Baby spice, då fick man vara henne.

Isof, dagf02340:40

Ann-Sofi, född på 1960-talet, beskriver hur hon och hennes kompisar ”bråkade om vem som skulle vara Frida och Agneta” i ABBA, för ”ingen ville ju vara killarna” (dagf02340:26). En annan person berättar att de ”mimade till sånggruppen Baccara, till Grease och till ABBA”. Då var gosedjuren publik och de använde hopprep som mikrofoner (dagf02340:31).

Andra fantasilekar var inspirerade av böcker, film och teve. Vi minns till exempel att Eva, som citerades inledningsvis, lekte Röda och Vita rosen ”efter Astrid Lindgrens böcker om mästerdetektiven”. Edvin, född 1990, beskriver hur han och hans bästa kompis lekte med inspiration från Star Trek (en amerikansk science fiction film- och teveserie):

Vi ritade ”skärmar”, sådana kontrollpaneler med färgglada knappar och displayer, med tuschpennor på papper som vi tejpade upp över hela våra rum. Jag misstänker att leken handlade mer om att sitta och rita och fantisera om skärmarna än om att faktiskt leka med dem, för det har jag inga särskilda minnen av. Fast jag vet att vi åtminstone några gånger sprang runt ute på gatorna och i dungarna med små fjärrkontrollsliknande låtsasapparater vi gjort av träplanksbitar vi tejpat papper på och ritat på, som skulle imitera handhållna mackapärer de använder i Star Trek. Star Trek Voyager, som gick på tv då. Jag tror vi med hjälp av dem letade efter saker och kanske kommunicerade, på låtsas.

Isof, dagf02340:54

I Edvins beskrivning av Star Trek-leken ritade han och kompisen kontrollpaneler och omvandlade träplankor till ”fjärrkontrollsliknande låtsasapparater”. Flera av de som svarat beskriver hur de i leken transformerat föremål. En man beskriver hur han och hans vänner inspirerade av teveserien Bumbibjörnarna omvandlade murknat trä till köttbitar och kvistar till vispar eller staket (dagf02340:40). Lotta, född 1971, beskriver hur de skapade en hoppbana av ”hinkar och diverse skaft till trädgårdsredskap såsom krattor/räfsor, hackor, kvastar, spadar - som vi la upp som slanor och hoppade över” (dagf02340:82).

En kvinna från Finland berättar att hon som barn gjorde motorcyklar av tegelstenar, som styrdes med träpinnar (SLS 2375: 32) och Mona, född 1966, berättar hur plogblad avsedda för snöröjning i en sjörövarlek blev skepp ute på havet (dagf02340:101).

Några personer beskriver att de som barn lekt affär och omvandlat maskrosblad till fisk, maskrosknoppar till ärter och ängssyrafrö till kaffe. I Britt-Maries affär fanns lakritspipor i piprankan och ”stenar i olika storlekar var pengar”. Hennes kunder var osynliga och hon butikens enda anställda (dagf02340:8).

Framtidens lekar

När Britt Marie på 1950-talet lekte affär fick en välklippt ligusterhäck med perfekt höjd och plan yta fungera som affärsdisk (dagf02340:8). Beskrivningen illustrerar hur platsens förtusättningar skapar och inbjuder till lek. I några beskrivningar blir det också tydligt hur föremålen i sig styr leken, det gäller inte minst samlandet och bytande av filmstjärnebilder och pokémonkort. Till denna kategori hör även mobiltelefonen, surfplattan och annan teknologi. En kvinna berättar:

När vi fick våra första mobiler, Nokia 3310, då satt vi ofta på skolgården och spelade Snake. Teknologin kom även in och gjorde oss mer stillasittande när vi under en period hade Tamagochis, en liten dosa som visade ett djur på skärmen, ett djur som vi behövde mata och ta hand om för att den skulle överleva. Den lät rätt mycket och jag minns när lärarna tyckte att det blev ett så stort problem att vi hade de på oss att de bestämde att vi skulle hänga de på en gren i ett av fönstren i klassrummet, men när det inte heller gjorde oss mer fokuserade på skolan så fick vi inte ha de där längre. Då kommer jag ihåg att mamma hade med sig min till jobbet för att den skulle överleva, och att flera av hennes kollegor även hade med sig sina barns.

Isof, dagf02340:67

Den här beskrivningen kommer från en av de födda på 1990-talet, som svarat på frågelistan och får tjäna som en första antydan till framtida lekar. Några av de äldre som svarat oroar sig för att teknologin inverkar negativt på barns lek och att den till och med kan göra att barn slutar att leka. Om teknologin kommer att tränga undan vårens spel med kula, vinterns snögubbar och kojbyggande är jag dock osäker på. Beskrivningarna från 1950-talet fram till 1990-talet i svaren på frågelistan är förvånansvärt samstämmiga när det gäller den enorma kreativitet och fantasi som präglat barndomens lekar för dem som svarat. Jag föreställer mig att det ska krävas mycket för att ta död på den!

/Susanne Nylund Skog