Kvinnor och tjejer i fädrens spår

Kvinnor fick inte delta i Vasaloppet förrän år 1981 och det dröjde ytterligare 16 år innan tävlingen fick en damklass. Vid sidan av Vasaloppet startades år 1988 ett separat skidlopp för kvinnor, Tjejvasan. Forskarna Karin S Lindelöf och Annie Woube berättar om kvinnornas plats i Vasaloppet genom tiderna.

För hundra år sedan, 1922, arrangerades det allra första Vasaloppet. År 1923, i loppets andra upplaga, deltog Margit Nordin, gymnastikdirektör och sjukgymnast från Grängesberg. Uppståndelsen över hennes deltagande blev stor. Ingen hade räknat med att en kvinna skulle komma på tanken att ställa upp i detta långa skidlopp. Blott några dagar senare beslöts att kvinnor skulle förbjudas i Vasaloppet, ett förbud som varade till och med år 1980.

När Vasaloppet sedan till sist öppnades för kvinnor år 1981, var Meeri Bodelid snabbast av dem med tiden 5:28:08. Kvinnors deltagande i Vasaloppet har dock även fortsättningsvis varit en ganska marginell historia, vilket kan exemplifieras genom att den kvinnliga segraren ända fram till 1997 blev kallad ”första dam i mål” och därmed placerades en bra bit ned på resultatlistan istället för att utses till segrare i en damklass. Den stora massan av deltagare, från ”blåbär” till elitmotionärer och tävlingsåkare på olika nivåer, domineras alltjämt av herrar i olika åldrar och Vasaloppet betraktas fortfarande i högsta grad som ett nationellt mandomsprov (som bland annat manliga medlemmar av Sveriges och Danmarks kungafamiljer har genomfört). Redan från år 1981, då förbudet mot kvinnliga åkare upphävdes, framfördes dock en önskan av dameliten om att införa en damklass och eget prisbord för de kvinnliga skidåkarna.

I styrelseprotokollen från Vasaloppets organisationskommitté framkommer att frågan behandlades flera gånger med samma enträgna budskap: Vasaloppet har endast en klass och deltagandet sker på lika villkor. Under hela den period som förbudet mot kvinnors deltagande fanns och även sedan det upphävts, var det dock i huvudsak sanitära problem som lyftes fram av arrangörerna som hinder för kvinnors medverkan: Var skulle de uträtta sina behov? Var skulle de duscha? Hur skulle man få plats med så många dass som krävdes när en så stor mängd kvinnor skulle befinna sig på ett och samma ställe? I ett protokoll år 1985 noterade kommittén exempelvis att varmvattnet inte räckte för damerna vid det årets tävling. Året därpå, i ett protokoll från den 22 september 1986, konstaterade organisationskommittén helt enkelt: ”Utvecklingen i samhället talar för separata klasser men Vasaloppets särart talar för en enda klass.” Här verkade alltså samhällsutvecklingen och jämställdhetsarbetet ha kommit ikapp Vasaloppsarrangörerna. I samma protokoll diskuterade kommittén också för första gången en separat damtävling med en kortare sträckning, vilket kan tolkas som kommitténs svar på deltagarnas önskan om en damklass i Vasaloppet.

Tjejvasan tar form

Det var alltså i ljuset av kvinnors undanträngda position i Vasaloppet som ett separat skidlopp för kvinnor hamnade på dagordningen hos organisationskommittén. På så sätt kunde också en damklass i det anrika Vasaloppet skjutas på framtiden och kvinnliga åkare fick istället en skidtävling endast avsedd för dem. Redan vid nästkommande styrelsesammanträde, den 28 oktober 1986, fick det specifika och förkortade skidloppet för kvinnor namnet Tjejvasan. I och med föregångaren Tjejmilens succéartade etablering 1984, med en ökning från 2000 till 20 000 deltagare på bara två år, var det ett rimligt namn på skidtävlingen, som signalerade att det handlade om en liknande satsning.

Bland de kvinnliga elitåkare som hade önskat sig en riktig damklass och bättre tävlingsvillkor fanns Åsa Mattsson. Hon var en aktiv skidåkare för IFK Mora och ville åka Vasaloppet år 1986. Hennes egen berättelse om Tjejvasans tillkomst börjar i ett samtal med Vasaloppets kansli om vilken startplats och service hon kunde räkna med under Vasaloppet. Då upptäckte hon att förutsättningarna var minst sagt bristande för kvinnliga skidåkare i loppet. I en intervju berättar hon att hon tänkte:

Det här känns ju inte bra. Här får tjejer åka sträckan Sälen–Mora men det var precis som att ja, ja kom med och åk ungefär, men det var ingenting som lyftes fram speciellt utan det kändes lite som att vi var inbjuden med armbågarna lite så här. […] Jag ville ha en bra startposition för jag visste att det var ju fler av herrarna där som jag skulle kunna åka lika bra som.

Detta var startskottet för återkommande samtal mellan Åsa Mattsson och Vasaloppets ledning då Mattsson framförde kritik och synpunkter för att förbättra kvinnors villkor och förutsättningar vid deltagande i Vasaloppet. Det fanns flera förslag på hur man skulle bredda det kvinnliga deltagandet. Mattsson förespråkade att behålla de kvinnliga åkarna i Vasaloppet och istället försöka påverka Internationella Skidförbundet att upphäva förbudet mot damklass i långdistanslopp. Hon ansåg också att ett bredare skidlopp, som skulle rikta sig till både kvinnliga elitåkare och motionärer borde etableras, i likhet med den mycket populära Tjejmilen. Hon berättar:

Varför ska det inte kunna finnas [tjejlopp på] skidor? Men då sa jag att ”det man ska göra och det som motsvarar en mils löpning, om man ska motsvara det till skidåkning då kan man tänka cirka tre mil”, sa jag. Då föreslogs det de sista nio kilometrarna från Eldris – ”det är för kort” [sa jag]. Då föreslogs det att starta i Evertsberg, ungefär halva sträckan – ”det är för långt” [sa jag]. ”Tre mil ska det vara”, så då åkte vi upp till Oxberg och tittade på förutsättningarna där.

Efter dessa samtal fick Åsa Mattsson förtroendet att leda och forma Tjejvasan som tävlingsledare. Senare blev hon också invald i Vasaloppets organisationskommitté och deltog aktivt i arbetet med att skapa ett samarbete mellan Vasaloppet, Öppet spår och Tjejvasan, samt att utveckla fler lopp till det som idag utgör en hel Vasaloppsvecka.

En annan typ av skidlopp

Den första Tjejvasan arrangerades i februari 1988 med en sträckning på 30 kilometer mellan Oxberg och Mora. Loppet planerades till en början som ett skidlopp vilket som helst, men endast öppet för kvinnliga deltagare. Rolf Hammar, mångårig ledamot i Vasaloppets organisationskommitté och under flera år även generalsekreterare för loppet, berättar i en intervju att kommittén tänkte sig att arrangera Tjejvasan så som de alltid hade arbetat med skidtävlingar. Loppet skulle vara på söndagen, veckan före Vasaloppet, för att skidtävlingar alltid brukade ligga på en söndag. I likhet med andra skidlopp skulle det också finnas prispengar och en bil som man kunde vinna.

Tävlingsledaren Åsa Mattsson föreställde sig ett förkortat Vasalopp för endast kvinnliga deltagare med gemensam masstart, precis som i originalloppet: ”Hit ska motionärer komma och hit ska bästa tjejerna komma.” Men hon berättar också i en intervju att hon – till skillnad från organisationskommittén i övrigt – ville skapa ”något speciellt för tjejerna”: ett lopp som handlade om andra saker än hur skidlopp tidigare hade arrangerats. Det skulle i Tjejvasan inte primärt gälla ”kalla fakta”, såsom tider, prestation eller blodsmak i munnen. Istället ville hon att kvinnorna som deltog i loppet skulle få tillgång till själva upplevelsen av rörelse och natur: att komma ut i naturen på skidor, att se och uppleva andra saker än att bara stirra ned och kämpa på i spåret.

En starkt bidragande faktor i diskussionerna kring ett separat skidlopp för kvinnor var också att smyckeskedjan Guldfynd, som var Tjejmilens huvudsponsor, redan visat intresse för att sponsra även ett skidlopp. Både Tjejmilen och Tjejvasan sammankopplades alltså med Guldfynd och redan i Tjejvasans tillkomst ligger därmed ett antagande om att dess deltagare utgörs av potentiella Guldfyndkunder: en viss feminin stereotyp med både smak och ekonomiska resurser för att pynta sig med smycken av det slag som denna affärskedja säljer. Marknadsföringen av Tjejvasan fick mycket riktigt också ett annat tilltal än det sätt som skidlopp vanligen hade annonserats på. Inför den första upplagan skrivs en artikel om Tjejvasan i tidningen Vasalöparen (nr 1 1987/88), som alla deltagare i något av Vasaloppen får med sin anmälan. I artikeln dras explicita paralleller till Tjejmilen, som på några år hade blivit en etablerad företeelse som en ”motionstävling där omtanke, hänsyn till varandra och mjukhet blivit kännemärken framför tuffhet och tävlingshets som brukar finnas i mansdominerade lopp”.

Rolf Hammar berättar att Vasaloppets organisationskommitté fick lära sig av huvudsponsorn Guldfynd hur de skulle marknadsföra loppet för att locka deltagare. Det gjorde att Tjejvasan blev ”något helt annat” än de skidtävlingar som de vanligtvis arrangerade. Tjejvasan framstod inte bara som ett annorlunda skidlopp till sitt innehåll – loppet tillskrevs inte heller tillnärmelsevis samma status och prestige som Vasaloppet. Åsa Mattsson berättar:

Jag kommer så väl ihåg första gången vi skulle köra Tjejvasan, då fanns det såna här huvudfunktionärer som sa till mig: ”Se till att få det här avklarat nu så att vi får göra det vi ska” [det vill säga förbereda Vasaloppet söndagen därpå].

Arkivmaterial, press och intervjuer visar hur förståelsen av Tjejvasan som lopp följer två olika spår, beroende på vilka röster som hörs. Å ena sidan arrangeras loppet initialt som en skidtävling vilken som helst. Å andra sidan framställs loppet som ett helt annorlunda motionsarrangemang som försöker locka bredare deltagargrupper, vilka tänks motionera på andra sätt och utifrån andra villkor än normen. Möjligen finns här en förförståelse kring kvinnors generellt begränsade möjligheter till träning inför loppet i och med att kvinnor alltjämt har huvudansvar för hem och familj. I materialet framträder en spänning mellan att göra Tjejvasan till något speciellt och bättre för tjejerna, och att definiera Tjejvasan som något helt annat, något avvikande – och kanske sämre i jämförelse med Vasaloppet.

Här finns också en antydan till att en specifik kvinnoidrott – eller tjejidrott – betyder ett måttfullare och mjukare sätt att motionera, som görs för att det upplevs skönt och för att det är roligt att röra på sig. Fenomenet kvinnoidrott bygger på att kvinnor och män separeras i sin utövning, men det betyder inte nödvändigtvis att deras idrottande värderas lika högt. Snarare visar materialet från Tjejvasans framväxt att loppet är ett resultat av att kvinnors idrottsaktivitet generellt har definierats som kortare än, annorlunda än och en avknoppning av mäns sport. Tjejvasan är med sin tredjedels distans en avknoppning av originalloppet Vasaloppet och beskrivs som något helt annat eller något speciellt i jämförelse med originalet. Samtidigt finns tecken på att tävlingsledningen för Tjejvasan efterhand försökte höja statusen för loppet, bland annat genom att attrahera elitåkare med ökade prispengar. Detta skulle både hjälpa till att placera loppet i den internationella tävlingskalendern och fungera som dragplåster för vanliga motionärer. Ett annat sätt att höja statusen är att lyfta fram kvinnors idrott som något positivt genom att, som Åsa Mattsson säger i intervjun, skapa något speciellt för kvinnliga skidåkare, med en inramning som attraherar kvinnor. Mattsson påpekade även att det borde vara endast kvinnor i ledningen för loppet. Det var också viktigt att speakern skulle vara kvinna; i första upplagan av Tjejvasan var det den välkända sportjournalisten Ann-Britt Pettersson från SVT som fick det ärofyllda uppdraget.

Inramningen kring Tjejvasan fylldes under de första åren också med ett tydligt jämställdhetspolitiskt innehåll. Under 1990-talet arrangerades till exempel tjejkonferenser i samband med Tjejvasan för att uppmärksamma och diskutera jämställdhet och kvinnors ställning i samhället. Dragplåster på konferenserna var kända och namnkunniga kvinnliga politiker, journalister och artister som Mona Sahlin, Anna-Greta Leijon, Maj Fant, Gudrun Schyman, Babben Larsson och Amelia Adamo.

Inkluderad i tjejloppskonceptet

I likhet med Tjejmilen kantades också Tjejvasan redan från början av festliga kringaktiviteter och arrangemang för deltagarna, som ofta kom till skidloppet i grupp med kvinnliga kompisar, släktingar eller arbetskamrater. Exempelvis arrangerades redan tidigt ett Tjejvasetåg från Mora till Oxberg på morgonen för loppet med samba­gäng, spelmanslag och coverband som vandrade från vagn till vagn och underhöll deltagarna. Under de första åren arrangerades Pjäxspex på Mora Hotell som ett slags eftersnack, med tilltugg och underhållning på kvällen efter Tjejvasan, så att deltagarna kunde stanna kvar och umgås, sitta med sina medaljer runt halsen och dricka ett glas vin. Efter ett par år ändrades också tävlingsdagen till lördag, istället för söndag, vilket underlättade för deltagarna att stanna kvar och fira sin prestation. Den 26 februari 1995 skrev Aftonbladet under rubriken: ”Natten då tjejerna tog över Mora” att ”6 000 tjejer fyllde vasaloppsspåret. Och hotellen, krogarna, parken och öltälten.” Arrangörernas anledning till att byta loppdag var just att bygden skulle kunna dra ekonomisk nytta av alla de besökare som kom i samband med Tjejvasan. I dag inlemmas festligheterna i hela arrangemanget ”Vasaloppets vintervecka” med evenemangstält, hantverksmarknad, sportmässa, konserter och mycket annat i Mora.

Tjejvasan inkluderades således i ett befintligt tjejloppskoncept, som både svarade mot kvinnors villkor och vardagsliv – med kortare bansträckningar, nedtonat tävlingsmoment och sociala kringarrangemang – användes för att bredda rekryteringen till motionslopp generellt, och gjordes kommersiellt intressant, som en attraktiv motionsnisch med köpkraft. Med kommersialisering följer dock också en stereotypisering av målgruppen ”tjejloppstjejer” och en tillrättalagd paketering av en viss motionsloppsprodukt till denna. På det här sättet har Tjejvasan och andra tjejlopp både skickat tydliga budskap om vilka deltagarna bör vara och vad de förväntas tycka om, men också konkret öppnat upp möjligheter för kvinnor att överhuvudtaget delta i motionslopp, i ett sammanhang där de slipper att ständigt förhålla sig till en manlig idrottsnorm.

/Karin S Lindelöf och Annie Woube
Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet