Skade och Ull – två mytiska skidlöpare i Norden

Så här i skidåkartider vänder vi blicken mot vår mytiska forntid och våra två äldsta namngivna skidåkare från Norden – Skade och Ull.

Skidåkare i mytisk forntid

I år fyller folkrörelsen Vasaloppet 100 år. På vår webbplats kommer detta att uppmärksammas med en webbutställning och tanken är att vi även ska skriva ett par blogginlägg som på ett eller annat sätt kan anknytas till ämnet. Som religionshistoriker med inriktning mot fornnordisk religion blev mitt val av ämne givet. Jag blickar längre tillbaka i tiden än 100 år och fäster sökarljuset i en mytisk forntid för dryga 1 000 år sedan. Där finner vi nämligen två mytiska gestalter, en man och en kvinna, som är berömda för sin skicklighet på skidor. Det är alltså de två äldsta namngivna skidåkarna vi känner till från Norden och följaktligen känns det naturligt att lyfta fram dem här.

För att läsa om den fornnordiska mytologin är en bra början Snorres Edda, en handbok i skaldekonst som skrevs av islänningen Snorre Sturlason runt 1220. Han bygger i sin tur sin framställning på flera äldre dikter, bland annat sådana som kallas för eddadikter, dikter om fornnordiska gudar och hjältar komponerade av anonyma diktare, och sådana som kallas för skaldedikter, komplicerade dikter av ofta namngivna skalder (diktare). I den fornnordiska mytologin omnämns två mytiska gestalter som förknippas med skidåkning, jättinnan Skade (Skaði) och guden Ull (Ullr). Forskare har skrivit en hel del om dessa mytiska gestalter även om de endast är sparsamt noterade i de bevarade skriftliga källorna. Sannolikt har de båda varit mycket mer betydande i Skandinavien än vad de bevarade isländska källorna ger vid handen. Den senare, Ull, tycks bland annat ha varit en viktig gudom i Sverige, vilket flera ortnamn vittnar om.

Hon kallas skidgudinnan eller skiddisen

Vad skriver då Snorre Sturlason om Skade som har med skidåkning att göra? Hon figurerar vid ett par tillfällen som dotter till jätten Tjatse som gudarna dräpt. Första gången han nämner henne har hon iklätt sig krigsmundering och beger sig sedan bistert till Asgård där hon kräver bot av gudarna eftersom de dödat hennes far. Intressant nog går gudarna med på detta. Efter några scener där de får henne att skratta får hon välja en ur deras skara att ingå äktenskap med som förlikning. Det finns en hake, hon kan inte välja hur som helst utan får vid sitt val bara se gudarnas fötter. Då väljer hon den med vackrast fötter, vilken till hennes besvikelse är havsguden Njord. Snorre berättar vidare om deras misslyckade äktenskap:

Njord har en hustru som heter Skade, jätten Tjatses dotter. Skade ville ha bostället som hennes far hade haft, i en bergstrakt som heter Trymheim, men Njord ville vara nära havet. De enades om att vara nio nätter i Trymsheim och sedan nio nätter på Noatun. Men när Njord kom tillbaka från berget till Noatun, sade han detta:

Leda är mig bergen –
jag var inte länge där,
bara nio nätter.
Vargars yl lät alltför illa
mot svanars sång.

Då sade Skade:

Sova kunde jag inte
På havets bädd
För fåglars skrän.
Han väcker mig,
Som kommer från havet
Varje morgon: måsen

Skade begav sig upp på berget och bodde i Trymsheim. Hon färdas ofta på skidor och jagar djur med båge. Hon kallas skidgudinnan eller skiddisen.

Gylfaginning, kapitel 23

Denna berättelse är intressant av flera anledningar, inte minst för att hon uppträder som en krigare. Men den visar också, vilket är av störst intresse här, på att Skade bemästrar jakt på skidor och att hennes naturliga hemvist är i fjälltrakter. Snorre har hämtat uppgifterna om detta från två skaldedikter, vilka hör till de äldsta nordiska skriftliga källorna. Den första är från skalden Bragi Boddason som i dikten Ragnarsdrápa, en dikt daterad till 800-talet, berättar att Skade kunde löpa på skidor och skjuta med båge. Den andra uppgiften är hämtad från dikten Háleygjatal av Eyvind Skáldaspillir från 900-talet. Där kallas Skade för ǫndurdís vilket helt enkelt betyder ’skiddis’, i betydelsen ’skidgudinna’. Att hon här benämns dis, kan ha att göra med att hon upptas och räknas till gudarnas skara. En del forskare har till och med föreslagit att hennes namn kan ligga till grund som eponym för Sca(n)dia och därmed för Skandinavien, även om detta är omtvistat. Flera forskare har också antagit att jättinnan, eller gudinnan, Skade från början varit samisk. En anledning till att det kan ha varit en samisk gudinna är dels lokaliseringen i de mytologiska texterna till norra Skandinavien, dels att skidor har spelat en framträdande roll i samernas livsföring, bland annat för den extensiva renskötseln. I de romerska historikerna Prokopios och Jordanes, båda från 500-talet, omnämns ”skridfinnar” i samband med beskrivningar av Norden. Detta ord anses vanligen anspela på samer, där just förleden betyder ’gå på skidor’ och efterleden är en vanlig beteckning på just samer.

En så god bågskytt och skidlöpare

I Snorres Edda nämns även en gud som även han förknippas med skidlöpning. Denna gåtfulla gud beskrivs på följande sätt av Snorre:

Ull heter en, han är son till Siv och Tors styvson. Han är en så god bågskytt och skidlöpare att ingen kan tävla med honom. Han är också vacker att se och har krigarens färdigheter. Honom är det bra att åkalla i envig.

Gylfaginning, kapitel 31

Även om denna gud förekommer vid namn vid ett par tillfällen vet vi nästan ingenting om honom. Hans namn används i regel i kenningar, poetiska omskrivningar, för krigare. I den fornnordiska diktningen finns referenser till något som sägs vara Ulls skepp, att hans hemvist är en plats som kallas Ydalir eller att en ed svärs vid hans ring (troligen en armring). Hos den danske prästen Saxo Grammaticus sägs det i hans verk Gesta Danorum från tidigt 1200-tal, att Ull (Ollerus) kan färdas över haven på en slags skida gjord av ben. Här tycks Ull lokaliseras till motsvarande dagens Sverige. Detta har antagits vara en referens till Ull som en skidlöparnas gudom. Ull förekommer i ett flertal teofora ortnamn (det vill säga ortnamn där förleden utgörs av ett namn eller en beteckning på en gudom) i Sverige och östra Norge, vilket tyder på att guden haft en omfattande kult, men att guden inte varit av samma vikt på Island varifrån många av våra skriftliga källor om den fornnordiska religionen leda sitt ursprung. Det är frustrerande att vi ha så få skriftliga källor från östnordiskt område eftersom det med all sannolikhet fanns många mytiska traditioner som vi idag inte vet mycket om. Det har sannolikt funnits många myter eller annan typ av folkdiktning om guden Ull och kanske även om jättinnan (eller gudinnan) Skade.

Skidåkande skandinaver i tusentals år

Anspelningar till skidor i de ovan omnämnda mytologiska källorna, som kan dateras till vikingatiden, åtminstone som muntlig tradition, visar på en allmän användning av skidor i samband med jakt. Referenser till liknande bruk förekommer även i andra medeltida texter, bland annat i en norsk landslag eller vid talrika tillfällen i de isländska sagorna. I den senare typen av källor beskrivs skidåkning främst från skandinaviska förhållanden och lyfts delvis fram som en form av idrott. Arkeologiskt har skidor påträffats i Skandinavien så tidigt som från sten- och bronsåldern. Den äldsta skidan som bevarats till eftervärlden är den så kallade Kalvträskskidan som påträffades strax utanför Kalvträsk, Skellefteå, år 1924 vilken med hjälp av C14-datering antas vara runt 5 200 år gammal. Till fyndet hör även en trästav.

Det finns ett par nordnorska hällristningar, bland annat vid Rødøy på Helgeland, som har antagits avbilda skidlöpare.

Även i Sverige finns det tidiga avbildningar av skidlöpare. En sådan syns på en runsten i Uppland som har daterats till omkring år 1050. Stenen, som står vid Böksta i Balingsta socken, föreställer en skidåkare med pilbåge. En annan skidåkare med pilbåge har avbildats av en okänd mästare på en väggmålning i Östersunda kyrka, daterad till mitten av 1400-talet. Något senare syns även fantasifulla tolkningar av skidåkare av Olaus Magnus, först avbildade på hans Carta Marina (1539), senare beskrivna i hans Historia om de nordiska folken (1555).

Om vi återgår till den fornnordisk mytvärlden står det i vilket fall klart att både Skade och Ull har överlevt till eftervärlden som framstående skidlöpare. Detta har skett i och med intresset mytologin fångat hos konstnärer som tidigt valde att avbilda båda med skidor. Det finns mängder av illustrationer av Skade och Ull på skidor, ofta med pilbåge. I modern tid finns det till och med skidklubbar som använder sig av någon av dessa mytiska gestalter som symbol.

/Tommy Kuusela