Stickning i arkivet

I samband med Isofs pågående insamling Stickning och stickat, har Sofie Mortensen tittat närmare på vad det äldre materialet i Isofs arkivsamlingar i Göteborg berättar om stickning.

Varför jag började sticka? Ja, en väv kan en inte ha med sig överallt.

Berättat av: Kvinna född 1881 (Isof, IFGH 6084 s. 13)

I arkivsamlingarna finns både äldre folkminnesuppteckningar och inspelningar som på olika sätt berättar om livet i Västsverige under 1800- och det tidiga 1900-talet. Men vad kan detta material berätta för oss om stickning?

Till att börja med så benämns stickning inte alltid med ”att sticka”, utan ett vanligt förekommande ord bland uppteckningarna är ”binna” eller ”binda”, och stickor kallas ibland för ”binnestickor”. Ordet binda för tankar till nålbindning. En teknik som framför allt praktiserades under vikingatid och medeltid, och som var föregångaren till stickning när det kom till att tillverka vantar, mössor och sockor.

Det står klart att det inte förekom några stickmönster eller beskrivningar för hantverkarna i bondesamhället, utan de som stickade lärde sig av varandra. Det vanligaste stickprojekten var strumpor och vantar. En del stickade också tröjor, mössor och strumpeband. Plaggen var enkla, rät eller slätstickade, annat fanns det inte tid till.

Tid för stickning

Man sticka hemma överallt. De säjer att det är jäkt nu och inte förr men då började de kl. fem och höll på till tio …

Berättat av: Kvinna född 1890 (Isof, IFGH 6315 s. 9)

Just tiden är något som många informanter återkom till i uppteckningarna. Tiden till att sticka. Tiden som inte räckte till.

Många påpekade att man helt enkelt inte hade tid till mönsterstickning, eller till mer avancerade stickningar som till exempel fingervantar. Ibland fanns det knappt tid till att göra en tumme på vantarna, och många använde istället enklare halvvantar utan fingrar, eller pulsvärmare, så kallade ”muddar”.

Fingervantar va det sällan nån hade. Tog för lång tid. Men halvvanta, det har jag än, och mudda hade nästan alla. Vita och gråa mest. Både barn och gamla hade mudda. Det va bra.

Berättat av: Kvinna född 1879. IFGH 6149, s. 10.

Tiden var dyrbar. Det var mycket som skulle göras på gården och ingen tid fick därför gå till spillo. Även under vallningen skulle tiden utnyttjas. Många uppteckningar berättar om kvinnor och flickor som för att effektivisera stickningen, lärt sig gå och sticka samtidigt.

Men min mor stickade, Hon gick och stickade, kunde gå långa vägar och stickade hela tiden utan att se på sticket.

Berättat av: Kvinna född 1905. IFGH 6284, s. 4.

När en valla och när en skulle gå å flytta koera gick en alltid med nystat i armhålan och bann… Ja har stickat många hoser på det viset. Djuren lae sig gärna nån stund ibland och då hade en sitt sticke.

Berättat av: Kvinna född 1892. IFGH 6159, s. 30.

Vi hade stickning jämt. Jämt, jämt! Det va strumpor för det mesta. Ja. Under sommaren skulle man se till så att stickat blev gjort, allt som behövdes under året. För sen på vintern då skulle en väva, spinna. Stickningen hade vi i en väska. Nystanet i en väska, och maten i en väska. En sy-väska. Det fanns också en liten manick med en krok på, och på kroken skulle nystanet sättas dit. (från inspelning, Bd 06163)

Från inspelning, BD 06163.

Strumpor stickades i hemmen till och med första världskriget, och även en del år efteråt, både i staden och på landsbygden. Det fanns alltid gummor som stickade, och husmödrarna hade alltid ”sticke” tillhands, så snart de pratade eller satt. Kvinnorna satt förresten sällan. Då ansågs hon slö och lat. Hon satt inte ens när hon åt. Vantar, strumpor, halsdukar, muddar (till handlederna), koftor, tröjor stickade i hemmen eller av gummor, som stod ute och stickade, eller gick och stickade. För det mesta passade de småbarn samtidigt.

Berättat av: Kvinna född 1905. IFGH 6283, s. 15.

Vem stickade?

För det mesta var det kvinnorna i familjen som stickade. Men även barnen fick lära sig sticka, de flesta redan i ung ålder. Stickningen kunde fungera lugnande på barnen, men också disciplinerande. Alla i familjen skulle bidra till hushållet. Flera berättar om att flickor fick lära sig sticka i skolan, men inte pojkar.

I en del hem finge ungarna leka och rasa men andra morer ville att de skulle va stilla och då fick en lära sig å göra nånting. Det har ja vort gla för.

Berättat av: Kvinna född 1892. IFGH 6159, s. 31.

Köpestrumpor och köpekoftor skämdes man för. Flickorna lärde sig sticka strumpor redan i skolan. Många kunde det innan.

Berättat av: Kvinna född 1905. IFGH 6273, s. 9.

Det verkar råda delade uppfattningar om huruvida stickning var något som även männen ägnade sig åt. Flera uppteckningar berättar om manliga släktingar som stickar, medan andra hävdar att männen inte hade tid till stickning utan ägnade sig åt andra sysslor.

Jag skulle försöka lära mej, men det blev för löst. Jag gjorde för långa maskor, så mor blev inte belåten med det jag band.

Berättat av: Man född 1868. IFGH 6100, s. 23.

Karlarna har kunnat sticka på sina håll. Hemma skulle de inte hunnit göra det och det passa inte för smeanävarna. Johan kan då dra ihop en hosa (strumpa).

Berättat av: Kvinna född 1892. IFGH 6150, s. 29.

Karlar kunde binda strumpor förr. Och pappa sydde syvantar av ull, då han gick i skogen och vallade kreatur. De var av getragg och ull.

Berättat av: Man född 1875. IFGH 5610, s. 10.

Stickmaskinernas intåg

Men även om stickning och stickade plagg förekom i de flesta hemmen så var det inte alltid en självklarhet. De som inte stickade själva, eller som inte hann med kunde lämna bort garn till stickerskor, vanligtvis äldre kvinnor som tog emot stickjobb. Och när stickmaskinerna gjorde sitt intåg, blev det ofta beställningar gjorda hos innehavaren till den nya maskinen, vilket effektiviserade stickningen och sparade mycket tid.

Under min tid var det stickmaskinernas tid. I varje gård fanns det två eller fyra stickmaskiner och det vevades på dessa från morgon till kväll. Där stickades strumpor, tröjor och allt möjligt och de färdiga plaggen cyklades i stora packar till Fristad för vidare befordran till fabrikerna i Borås… Men som sagt stickmaskinerna och hemindustrin skapade bättre levnadsvillkor i dessa trakter.

IFGH 6263, s. 21-22.

Mycket av stickningen skedde under vintern när det blev mörkt och kallt ute, och jordbruket stannade av. En informant berättar:

Vanligen började man efter jul med sådant arbete, då var det ju inget att göra ute. De satt om kvällarna och gjorde alla sorters handaslöjd vid talgljus, som de hade stöpt själv- det var före fotogenlampornas tid

Berättat av: Kvinna född 1886. IFGH 6326 s. 7.

Stickor och garn – mer behövs inte

Materialet som användes är det samma som vi använder oss av i dag; stickor och garn. Mer behövs egentligen inte. Men så klart har även detta utvecklats. I dag är det till exempel väldigt vanligt att använda sig av rundstickor vid tillverkning av tröjor och strumpor, något som inte förekommer i arkivmaterialet.

Stickorna kunde vara egentillverkade, vilket dessa uppteckningar berättar om:

Stickorna. De gjorde av trä. Det gjorde pappa, han fila dom med en rasp först och sen så de blev blanka. De skulle helst göras av boke. Har ett par mammas kvar.” ”Om de inte hade träknappar på stickera, satte de gärna lite lack eller mjöl o vatten (degknapp) på dom i ändan” ”Te strumper hade de små sticker, fem, som nu och till vanta. Te schala o tröjor tre el. två.

Berättat av: Kvinna född 1892. IFGH 6159, s. 32.

Fåraben tillverka de binnespeter (strumpstickor, det gamla ordet används än), och virke och stoppenåla. Å jag tror de slipa dom med fil å rasp. En virkenål och grova nätnålar skulle jag kunna göra än.

Berättat av: Man född 1888. IFGH 6063, s. 32.

Även garnet var ofta egentillverkat och flera uppteckningar beskriver hur garntillverkningen gick till hemma. Men en informant berättar att det inte alltid blev ett så mjukt och härligt resultat.

Strumporna stacks och kliade och var otäcka och jag opponerade mej som barn och ville hellre gå barbent, hur kallt det än var.

Berättat av: Kvinna född 1905. IFGH 6283.

Hur stickade man förr?

I arkivmaterialet framkommer att det var vanligt att sticka med kastad tråd. Det är en annan typ av stickteknik där tråden hålls i höger hand och kastas runt stickan. Den här tekniken var vanligare förr och ger stickningen ett lite tätare resultat. I Sverige förändrades sticktekniken i och med att syslöjden i skolan började lära ut stickning på annat vis (med tråden i vänster hand), men att kasta tråden är fortfarande den vanligaste tekniken i många andra länder, till exempel i England. I norden börjar det dock så smått komma tillbaka när folk vill utveckla sin teknik, eftersom många upplever att det går snabbare att sticka med kastad tråd.

Uppteckningarna berättar om många små tips och knep man använde sig av för att få plaggen att hålla längre. Många nämner att strumpor brukade förstärkas med en sula i läder. Ett tips som en informant delar med sig av är att man kunde repa upp tröjorna nerifrån och sticka till några centimeter för att få dem längre vart efter som barnen växte.

Färger som användes var vanligtvis vit och svart, dessa kunde också blandas för att få fram grått garn. Andra färger som nämns i materialet är grön, röd och blå. Men med väldigt enkla mönster. En informant berättar att en röd rand ibland kunde göras för lite extra dekoration vid kragar och muddar, men inget mer avancerat. Någon annan nämner också ränder.

Far var sjökapten och ute större delen av året. Mor stickade ”brajdete”- tvärrandiga yllestrumpor i rött och grått och svart och grått till honom. Jag fick bära dit mycket garn och hämta strumporna.

Berättat av: Kvinna född 1876. IFGH 5865, s. 3.

En annan frågelista om stickning och stickat

Bland arkivets material finns en tryckt frågelista från 1929 som ursprunligen skickades ut från Landsmålsarkivet i Uppsala (ULMA, numera Isof i Uppsala). Den har nummer 21 och namnet Strumpor, vantar, handskar med mera.

Frågelistan består av väldigt många och specifika frågor kring stickningen. Mycket fokus har lagts på att rabbla olika termer och benämningar på till exempel stickor, garn, tekniker som använts, vad de olika delarna av en strumpa kallades och så vidare. Men frågorna rör också vilka som stickade, vem som fick lära sig, när och hur man stickade och varför. Detta har resulterat i ibland väldigt detaljerade svar som till exempel ingående beskriver hur en häl stickades, eller alla steg som ullen genomgår i garntillverkningen.

Vissa saker återkommer och verkar vara vanligt förekommande i hela landet, medan andra varierar. En informant från Gällared berättar till exempel att de alltid stickade en avig maska baktill på strumpan som en söm, för att ha något att förhålla sig till när de skulle minska eller öka maskor, och en informant från Fagered skriver att de aldrig förekom någon söm på sockorna.

En spännande del av frågorna i lista nummer 21 rör skrock och folktro kopplat till stickning. Man frågar dessutom ifall informanterna kan några gåtor på temat stickning. Tyvärr verkar inte många ha svarat på just de frågorna.

Några gåtor om stickning

”Fem jungfrur hålla på och kläda varandra, men det femte blir aldrig färdig” (strumpstickorna)

”Liten som ett ägg, räcker runt kring kyrkovägg” (nystanet)

”Litet och trint med hundra kors på och många fler ändå” (nystanet).

Korven i nystanet- En stickberättelse

I arkivet finns en berättelse om rackaren Trogen som blev dömd till åtta dagas fängelse med endast vatten och bröd att äta och dricka. Det var ju nästan likvärdigt med dödsstraff!

Han var en skicklig stickare av strumpor och tröjor, vilket många av allmogemännen i den tiden voro, då Islands ull tillhandahölls åt allmänheten för beredning av islandströjor mm. Och Trogen hade tagit med sig i fängelset en hel hop digra garnnystan, dem han skulle sticka tröjor av under strafftiden. Det var väl lovligt, att fångarna då fingo ha eget arbete i fängelset? Eller kanske man gjorde ett undantag? I alla fall- han hade nystan med sig.Men Trogen hade nystat in i nystanen en hel hop feta och präktiga korvar. Och eftersom han stickade upp de tunna utanrederna, kom han till de ypperliga korvarna, som han sedan svalde med brödet ned. Hans matsäck blev ity, tack vare hans omtänksamhet, nog så förträfflig, och han mådde gott som en prins.

VFF 268 s. 29.

Avslutningsvis

Stickning har betytt olika saker för oss människor genom historien, men den har hela tiden sysselsatt oss och erbjudit ett socialt sammanhang. I hemmen samlades familjen kring handarbetet och kvinnorna plockade alltid med sig stickningen när de gick för att hälsa på varandra och dricka kaffe. Under krigstider har framför allt kvinnor samlats på syjuntor för att sticka till familj och soldater, och senare blev stickningen en symbol för den husliga hemmafrun. Under 70-talet fick stickningen ett uppsving som en del av proteströrelsen mot konsumtionssamhället, och stickningens popularitet fortsatte att växa än mer under 80-talet. Idag är stickningen åter på uppgång, och är en populär hobby och ett konstnärligt uttryck som sprids mellan likasinnade på sociala medier.

Kanske sågs inte stickningen förr enbart som en plikt, utan som ett sätt att förena nytta med nöje? Men stickningen kan också vara mycket mer än bara en sysselsättning eller ett sätt att kunna förse kroppen med kläder.

Till exempel berättar en minnesuppteckning:

Jag blev invalid av ledgångsreumatism när jag var 22 år. Jag hade bara gått i vanlig slöjd i skolan då, men det var nog räddningen för mej att jag började med handarbete genast och har hållit på med det allt sedan dess.

Berättat av: Kvinna född 1901 IFGH 6119, s. 7.

Överlag verkar det inte varit så noga när man stickade förr. Inget mönster behövdes utan man tog ihop eller lade till några maskor här och där vart eftersom, och storlekarna var inte heller så noga för alltid passade det på någon. Kanske kan det vara en lärdom att ta med sig in i dagens stickning? Det behöver kanske inte alltid vara så noga?

/Sofie Mortensen