Enen, korset och Gunnar Arnborg

Ett spår av en kärleksstid, ett hem för en ande eller boskapets vakt? Lina Midholm berättar om den mytomspunna enen som till viss del flyttade in i hennes hem.

Men enbusken och stenen har flyttat närmare varandra. De ska gifta sig om hundra år.

Harry Martinsson

I Drömminge, ungefär en mil sydost om Värnamo, längs byvägen ganska nära järnvägen, finns resterna av vad som en gång var ett stort och majestätiskt eneträd. Framför enen ligger en stor platt sten och på trädets stam sitter en rostig järnskylt som förklarar att trädet är fridlyst enligt lag. Flera enar fridlystes under 1900-talet varav de tidigaste på 1920-talet och enen i Drömminge ska enligt uppgifter blivit fridlyst den 29 augusti 1929.

I Drömminge står ett stort enträd. På den grova stammen sitter en tavla, som utvisar, att den enen är fridlyst och fredad. Ingen får hugga ner den. Ingen skulle heller vilja nu för tiden taga bort ett sådant naturminnesmärke. Men innan enträdet förklarades såsom naturminnesmärke och skyddat genom lag, fredade det sig självt genom sin egen kraft. Det bodde en ande i trädet. En inneboende helig makt, som det var livsfarligt att förgripa sig på.

Så skriver prästen Knut Johansson om trädet i sin bok Övertro. Tron på mystiska väsen, andar och övernaturliga händelser.

Ett träd som åldrats

Under min egen barndom i 1970-talets Drömminge var enen ett träd med en grov och knotig stam som grenade ut sig i en väldig krona, men allt eftersom åren gått har trädet sett mer och mer visset ut. Det sitter järnband kring stammen för att den inte ska fläkas upp, grenarna stagas upp av ditsatta klykor och idag är det inte mycket bevänt med det gamla trädet. Man tror att rötterna skadades då byvägen breddades och diken grävdes ut under 70-talet.

På andra sidan vägen står ett träkors. Korset som står där i dag restes 1960 och det var John i Prästagår´n som snickrade ihop det. John som körde moped och hade blå hjälm, som alltid pratade med allt och alla och som dog med ett leende på läpparna då han satt hemma vid köksbordet och studerade skifteskartor. Har jag hört. Korset dessförinnan byggdes av Per på Bygget 1933. Men det har stått kors på platsen långt dessförinnan och lantmätare Jonas Allvin skrev 1852:

På gärdet vid Smeagårds kyrkoväg står ett kors af trä, från uråldriga tider underhållet af byamännen och underhålles så framt de skola hoppas god äring.

Och i en artikel om gårdskors och bönekors i Fataburen från 1947 hittar jag en teckning ritad av Gustaf Djurklou år 1870. Teckningen finns enligt artikeln i Antiqvariska resor i Östbo, Westbo och Mo härader (A.T.A. 1870) och de uppgifter som Djurklou lutar sig mot kommer från häradsdomaren i Östbo. Korset ska till en början varit 10 fot (ca 3 meter), men när teckningen ritades var det endast 6 fot (ca 2 meter) och enligt häradsdomaren ska korset fallit omkull flera gånger, men varje gång rests upp igen.

Enen och korset – symboler för två bröder som älskade samma flicka?

Det finns en sägen som berättar om de två bröderna som älskade samma flicka. Hon valde att gifta sig med den ena och när brudföljet var på väg till kyrkan låg den försmådde brodern i bakhåll. Det blev slagsmål som slutade med att bröderna dödade varandra. Ett eneträd växte upp där den ene brodern dog, och ett kors restes på platsen där den andre brodern dog.

Lantmätare Jonas Allvin skriver fortsättningsvis att:

Trettio alnar i söder från korset står ett enskilt enträd, 8 alnar högt och 2 d:o tjockt. Enen är hos folket lika helig som korset. Genom beräkning af mansåldrar tror man sig veta att enen redan för 400 år tillbaka fanns och af samma storlek som för närvarande.

Gunnar Arnborg belyste enens betydelse för människa och natur

I samlingarna vid Institutet för språk och folkminnen finns inspelningar gjorda av Gunnar Arnborg, född i Falköping 1926. Gunnar kontaktade arkivet i Göteborg med en undran om det fanns intresse för att ta emot hans material. Fredrik Skott och jag besökte Gunnar och hans fru Hjördis i deras hem vid sjön Mjörn hösten 2000. För mig blev detta det första av många besök då jag sedan valde att skriva min magisteruppsats i etnologi om Gunnar och hans livsprojekt.

Gunnar blev tidigt intresserad av landsbygdens folk, deras liv och dialekter, inspirerad av Västgöta-Bengtsson, och om sitt stora intresse att förmedla äldre tiders kunskap och människorna bakom kunskapen säger han:

Varje nutid måste ha med sig en stor portion av dåtid för att klara nästa steg.

Genom livet har han ägnat sig åt folkbildning, föreläsningar, författarskap, arbetat på folkhögskola samt intervjuat och tecknat ner många människors berättelser. En del av inspelningarna har kommit till då han samlade material till Eneboken, som belyser enens betydelse för människan och dess roll i naturen. På en inspelning från 1989 handlar en kort sekvens om just enen i Drömminge och man skulle nog kunna säga att det var den som förde Gunnar och mig samman till en början, i den hade vi en gemensam nämnare.

Då Gunnar var i Drömminge mätte han stammens omkrets till 175 cm. Hela enen med sin väldiga krona var 19 meter i omkrets – som om närmare tio fullvuxna karlar skulle kunna sträcka ut sina armar, hålla varandras händer och bilda en ring runt trädet.

Gunnars inspelade samtal med människor, främst runt omkring i Västergötland, handlar om enen och vilken funktion den har haft, men också om stenmurar, hagmarker, potatis, kvarnar och mycket annat som varit betydelsefullt för människor. Genom inspelningarna får vi ta del av livsberättelser och erfarenheter. Johan Lindgren (Acklingasmén) född 1899, som varken fick skaffa häst eller oxe som dragdjur för sin far, det var för dyrt, men då valde att köra in korna i stället. Thyra Andersson, född 1901, kallades Väktars Thyra för hennes fosterpappa var kyrkvaktmästare. Thyra klagade aldrig på den långa vägen hon fick gå tidig morgon och sen kväll mellan hemmet och potatisåkern där hon var daghjälp:

En blev inte trötter då, det var skamligt å bli trötter.

säger hon på en av inspelningarna inför boken Folk och potatis. Filip Gustavsson (Filip på Åbacken) född 1893, som har förmedlat så många av sina kontakter till Gunnar och som är med vid flera av intervjuerna. Filip roade sig bland annat med att teckna ner dialektala ord från sina hemtrakter i Hudene socken och dessa finns med i inspelningarna. Och detta är bara några få exempel på alla de röster som Gunnar har förevigat.

Från träd till tomte

Hemma hos mig står två tomtar som har täljts av trä från Drömmingeenen. Ett minne av ett träd som stått där i hundratals år, men som snart inte finns mer. Och i arkivets samlingar finns rösterna från Gunnars inspelningar. Röster från en tid som berättar en del av vår historia. De berättar om enen, om stenmurarna, om hagarna, om potatisen, om djuren, om kvarnarna. Och om så mycket mer som varit betydelsefullt för flera generationer tillbaka.

/Lina Midholm