Tradition och modernitet i julkalendern

I radion sändes den första svenska adventskalender år 1957. Några år senare började adventskalendrarna – senare julkalendrarna –i tv. Med åren har julkalendern blivit till en ritual som inte bara markerar dagarna fram till julafton utan också, på sitt sätt, synliggör julens många traditioner.

Hösten 2019 skickade Institutet för språk och folkminnen ut en frågelista om julkalendrar i radio och tv. Redan den första veckan hade mer än 50 personer svarat på frågelistan – sedan dess har fler svar kommit. De som svarat på frågelistan berättar ofta om sina minnen och åsikter om olika julkalendrar men också om själva tittandet. Här utgår jag både svaren på frågelistan men också från julkalendrarna i sig. Blogginlägget handlar alltså både om julkalenderns roll för julfirandet, och om julen i julkalendrarna.

Julkalenderns historia

I dag markerar vi dagarna i december på många olika sätt, till exempel med adventsljus och julskyltningar. Många har också julkalendrar. Många kalendrar är gjorda av papper, ibland är de fyllda med choklad eller godis. De allra populäraste julkalendrarna är radions och tv:ns.

Det har funnits julkalendrar i Sverige sedan 1930-talet. De första gavs ut av Sveriges Flickors Scoutförbund. Kalendertraditionen, som kom från Tyskland, blev snabbt en del av mångas julfirande också här i Sverige. På 1950-talet introducerades adventskalendern för de svenska radiolyssnarna och år 1960 lanserades den första tv-kalendern – Titteliture. Det första av kalenderns 24 avsnitt sändes den första söndagen i advent, den 27 november. Orsaken till att man började innan den 1 december var att tv från början inte sändes varje dag. För att kunna sända 24 avsnitt fick man därför börja redan i slutet av november. Papperskalendrar har alltid hört till, bildmässigt men också såtillvida att luckorna på kalendern öppnas i början eller slutet på varje avsnitt.

Mellan 1960 och 1972 samsände årets adventskalender i båda radio och tv, men senare skapades istället två berättelser som anknöt till varandra. År 1972 ändrades tv-kalenderns programtitel från advents- till julkalender. I dag sänds olika kalendrar i radio och tv.

En bra julkalender?

Som barn såg jag tv-kalendern på kvällarna når programmet sändes på tv, när det var mörkt ute och adventsljusstaken stod tänd i fönstret. Mamma var i närheten och grejade, förmodligen i köket och på det hela taget är tv-julkalendern förknippad med trygghet och förväntan.

Berättat av: Kvinna född 1975

Många har minnen kopplade till julkalendrarna, och vissa följer kalendrarna år efter år. Som i citatet ovan är det uppenbart att kalendrarna engagerar och väcker känslor. Med hjälp av en frågelista har Institutet för språk och folkminnen undersökt människors förhållanden till julkalendrar i radio och tv. Svaren innehåller minnen av olika kalendrar, men också åsikter om hur en riktigt bra julkalender ska vara. En av de julkalendrarna som särskilt lyfts fram i svaren är Gumman som blev liten som en tesked.

Den kalender jag minns tydligast från barndomen är Teskedsgumman. Den hade ju en viss spänningseffekt eftersom gumman krympte helt plötsligt och det trasslade till hennes tillvaro. Jag satt som på nålar inför varje avsnitt. När skulle hon krympa och vad skulle det få för följder? Tror nu som vuxen att Birgitta Anderssons skicklighet som skådespelare hade stor betydelse för den succé kalendern blev, inte bara intrigen.

Berättat av: Kvinna född 1961

Fastän det kanske var spänningen som gjorde att de yngre tittarna fastnade för kalendern är det nog inte den egenskapen som gör att många återvänder till kalendern än i dag. Snarare kanske det är känslan av jul?

Teskedgumman sändes första gången i tv och radio år 1967. I tv sändes en repris år 1976. I radio har Teskedgumman sänts hela fyra gånger – senast år 2007. Gumman, spelat av Birgitta Andersson, välkomnade tittarna att ta del i hennes olika sysslor. Solveig Stenudd (1994 s. 28) skriver i sin bok Teskedgumman, Pettson och alla de andra, att ”hon stökar som alla goda husmödrar med allt som hör december månad till, julbak och städning.” Och just julsysslorna, eller kanske bara känslan av jul, lyfter de flesta som svarat på frågelistan fram som en viktig del av en bra julkalender.

För min del är det utan tvekan Trolltider. Den påverkade mig oerhört. Även Albert och Herbert och till viss mån Staffan och Bengt. Dessa program gjorde att jag fick en slags pirrande känsla av ”julkänslan” och trygghet. Känslan av att allt skulle bli bra oavsett vad. Ett måste är ju att snö, pepparkakor och Lucia finns med. Och kalendern måste locka fram en känsla av tradition.

Berättat av: Kvinna född 1973

Vad de tre julkalendrarna i citatet - Trolltider (1979), Albert och Herberts julkalender (1982) och Julstrul med Staffan och Bengt (1984) – har gemensamt är att jultraditionerna framhävs.

Även om egentligen inte julfirandet står i centrum i Trolltider betonas många av de traditioner som idag förknippas med julen ändå i kalendern. För även om inte trolltyget firar jul så gör människorna i kalendern det, och hos dem kan man både se pepparkaksbakning, Lucia och julklappar. Men också trollets traditioner fram till solfesten liknar de traditionerna från julfirandet. Många minns också Trolltider just som ”julig”:

Trolltider minns jag tydligt - den lilla världen med trådrullebord, skosäng och jättelakritsgodis. Mest har jag tyckt om kalendrar med snö, en värld att krypa in i där det är varmt och mysigt, äventyr och en berättelse som håller ihop i 24 avsnitt.

Berättat av: Kvinna född 1975

Gamla traditioner och moderna firande

Jämför man julskildringarna i Trolltider med de i Albert och Herberts julkalender finns många likheter. På andra sätt skiljer sig skildringarna av julen åt. Pappa Albert är förtjust i allt med julen – och med hjälp av bland annat knäckkokning, lutfisk, pepparkakor och julgranskarameller försöker han på alla tänkbara sätt att skapa julkänsla på Skolgatan 15. Sonen Herbert är inte alls lika förtjust i julen – han är mer intresserad av att åka skidor i Alperna och att sälja antikviteter. På sitt sätt representerar Albert ”de gamla traditionerna”, medan Herbert står för ett modernare julfirande. I kalendern försöker Albert och Herbert förena det gamla med det nya.

I regel anknyter julkalendrarna till något eller några av följande teman: ”de vanliga traditionerna”, ”förhandlingar om julen” och ”rädda julen”.

Ser man på Teskedgumman och Trolltider är temat ”de vanliga traditionerna” i fokus – det man måste göra innan julafton (eller solafton) kommer. I Albert och Herbert och Julens hjältar (1999) är istället julen och särskilt jultraditionerna under förhandling. I Albert och Herbert uppstår en diskussion mellan far och son om vad julen och traditioner egentligen är. Det leder till många humoristiska konfrontationer, när julmyset ibland nästan går för långt. Väl på julafton tvingas de två att förenas – de firar jul tillsammans på ett litet nytt och ett litet gammalt sätt.

I Julens hjältar är temat inte alls lika uppenbart – i alla fall inte på samma sätt som Albert och Herbert. Här hamnar det gamla julpyntet av misstag i soprummet och måste leta sig tillbaka till familjen och julgranen där de hör hemma. På vägen möter de ”julhunden” som inte alls har något med jul att göra, men som till slut accepteras av julpyntet och familjen. På motsvarande sätt måste det gamla julpyntet i kalendern acceptera, att familjen också har kompletterat med nytt julpynt. Både Albert och Herbert och Julens hjältar uppmanar till nostalgi, men visar tydligt att traditioner också förändras.

Det finns också julkalendrar som handlar om att julen måste räddas. Julen har försvunnit eller är i fara och det faller på barnens axlar att rätta till det hela. Barnen Hedenhös uppfinner julen (2013) är ett exempel. I kalendern ska stenåldersfamiljen Hedenhös just till att uppfinna en fest för Polstjärnan, men den släcks och familjen måste bygga en raket för att åka dit och tända stjärnan igen. I kalendern har julen aldrig uppfunnits i nutiden – i vår tid är vintern i kalendern följaktligen bara en kall och tråkig tid. I kalendern är upp till familjen Hedenhös och deras magiska ”en” att uppfinna julen, vilket inte är det lättaste.

En julkalender ska enligt mig vara barnvänlig, men inte barnslig. Den ska ha juliga element, men behöver inte vara jättejulig. Till exempel hade "Greveholm" och "Hedenhös inte så mycket julelement, men de var underhållande och humoristiska, på ett sätt som fungerar för både barn och vuxna.

Berättat av: Kvinna född 1990

”Julig” är kanske inte det man först förknippar med Familjen Hedenhös uppfinner julen men samtidigt betonar det något som finns i nästan alla kalendrar: familj, vänskap och sammanhållning. Betoningen på sammanhållning är särskilt framträdande i många nyare julkalendrar.

Tittarstorm i stället för snöstorm

Kan en julkalender bli för modern? Sedan tusenårsskiftet har julkalendrarna i tv genomgått stora förändringarna. Numera är kalendrarna ofta fyllda med intriger, cliff-hangers och action – kanske man kan säga att jul och mys har blivit utbytt mot spänning?

Julkalendrarna har genom åren bemötts av tittarstormar när de inte uppfyllt tittarnas krav på vad en julkalender måste innehålla. Ofta har det från producenterna resulterat i en efterföljare som uppfyller nämnda krav. En sådan kalender är den snörika Mumindalen från 1973 som baserats på tre berättelser av Tove Jansson. Solveig Stenudd skriver i sin bok Teskedgumman, Pettson, Pelle Svanslös och alla de andra – Julkalendern i radio och TV genom tiderna om kalenderproduktionen i 1974: ”Krävde publikum troll så skulle den få troll. Behövdes nordisk snövinter så skulle önskan uppfyllas.” (1994)

Jag är ju uppväxt på landet så det kanske har format min syn på julen och dess förberedelser. Därför tycker jag inte om de julkalendrar som inte alls handlar om julen skall sändas som julkalender. De kan sändas i andra program istället. En julkalender skall ha anknytning till julen tycker jag.

Berättat av: Kvinna född 1947

Under ett par år upplevde jag att kalendrarna inte kretsade så mycket om jul utan mest skulle vara påkostade produktioner, jag har därför verkligen uppskattat de senaste årens kalendrar som (enligt mig) påminner om de äldre kalendrarna. Där sticker Tjuvarnas jul och Selmas saga ut som riktigt bra kalendrar tycker jag.

Berättat av: Kvinna född 1990

Just Selmas saga (2016) producerades efter, tyckte många, en rad julkalendrar utan tillräckligt med julkänsla. Inspelad i varma färger, med högar av snö och samtidig spännande – Selmas saga blev en tittarfavorit. Något år tidigare hade Tjuvarnas jul (2011) tagit tittarna med storm (av det positiva slaget). Känslan av dickensk drama kombinerat med Astrid Lindgrenska karaktärer lockade tittarna till tv:n.

”Mer nyligen var Tjuvarnas Jul för några år sedan nog den bästa jag kommer ihåg. Jag har inte tittat regelbundet sen jag var barn men jag såg en hel del av avsnitt av den och hörde från andra i min ålder att dem uppskatta den. Jag vet inte hur populär den var bland barn men jag minns att min lillebrorbror fortfarande tittade på set regelbundet och gillade den. Anledningen till att den uppskattades av lite äldre var för att den var så mysig. Atmosfären i serien med epoken den utspela sig i och karaktärerna kändes lite Astrid Lindgren-likt.” (Kvinna, f. 1998).

Tjuvarnas Jul och Selmas Saga är två i raden av nyare julkalendrar med ett starkt fokus på julen. I förra årets kalender, Jul på Lugna Gatan, stod en lång jultävling i fokus. Julkalendern gick i varma färger och i centrum stod olika jultraditioner – dock kanske på ett lite ovanligt sätt. Jag minns en entusiastisk Cecilia Forss med munnen full av lussebullar….

Årets julkalender är Panik i tomteverkstan. SVT hållit handlingen hemlig in i det sista. En sak är dock så gott som säker – julkänslan kommer inte att saknas, när tomtarna intar skärmen den 24 december. God jul!

/Ann-Kathrine Havemose