Folkminnesbloggen

Det är roligt att flytta, det måste hända saker i livet då och då

Under 2018 samlade Isof in berättelser om att flytta. Berättelserna rymmer egna flyttar och andras, glädje och sorg, humoristiska anekdoter och smärtsamma erfarenheter.

Tema: Flytt och migration, inlägg 1/3

Det hävdas ofta att vi lever i en tid av ökad rörlighet och krav på flexibilitet. Så må vara fallet, men en titt i våra arkiv vittnar om att vi människor alltid befunnit oss i rörelse. Krig, kärlek, tvång, arbete, nöd och hunger, äventyrslust och slump har flyttat människor till, från och inom Sverige. Vissa flyttar är permanenta, andra är tillfälliga. I flytten tar människor med sig minnen, erfarenheter, språk och traditioner som förändras och utvecklas i mötet med nya platser och människor.

Bildblock med fotografier på koffertar, flyttkartonger och ett flyttlass med häst och vagn.

Uppväxt i en avstyckad våning i Lorensberg blev jag utslängd hemifrån när jag var 15 år, och under ett och ett halvt år efter det flyttade jag säkert tio gånger. Från Masthugget till Högsbo till Linné till Svartedalen till Pennygången till Linné igen, från kollektiv till kollektiv... Jag hade en bananlåda med grejer, en madrass, en liten sopsäck med kläder och en gitarr som jag lyckades flytta själv på spårvagnen eller på nån gammal cykel.

Berättat av: Kvinna född 1946

Jag flyttade från ett studentrum till en trea i en annan del av stan. Flyttlasset gick i en större skåpbil och några vänner hjälpte mig att bära.

Berättat av: Man född 1984

Vi bjöd på glass som fanns i frysboxen och som hade börjat smälta. Vi hittade inga skedar och vanliga tallrikar så vi åt med kåsa och morakniv!

Berättat av: Kvinna född 1981

Jag har inte flyttat på över 20 år. Minns knappt hur man gjorde. Men självklart blev det några flyttlass hit och dit i ungdomen.

Berättat av: Man född 1965

Hittills i mitt liv har jag flyttat 18 gånger. Det har varit en karusell mellan olika boendeformer, från hyreslägenheter till bostadsrätter och villor, från mindre till större och vice versa.

Berättat av: Kvinna född 1951

Jag hyrde en mindre lastbil på OKQ8 och min far tog med sig släpkärra. Uppackningen skedde inom några dagar vilket var mycket snabbare än jag trott.

Berättat av: Man född 1986

Jag har flyttat åt min mans farmor bland annat. Hon flyttade till en exakt likadan lägenhet i markplan istället för på andra våning. Då tog vi kökslåda för kökslåda och bara bytte med lägenheterna.

Berättat av: Kvinna född 1975

Så här berättar några av dem som svarat på en webbaserad frågelista om att flytta, som lades ut på Institutets hemsida hösten 2018. Under den första månaden den låg ute fick vi in 35 svar. Det är dessa svar jag ska beskriva och reflektera kring här.

Som för det mesta är fallet, var det främst kvinnor som svarade. Denna gång var 26 av svaren från kvinnor och 7 från män. Åldersspridning var dock ovanligt stor med personer födda från 1939 till 1990. Så fick vi till exempel fyra svar från personer födda 1988, två vardera från åren 1950, 1951, 1976, 1989 och 1990.

Alla har gett fylliga svar på den första gruppen av frågor, som handlade om personliga erfarenheter av att flytta och hur detta i så fall gick till. Den andra gruppen av frågor gällde om personen hjälpt andra att flytta. Fyra personer besvarade inte dessa frågor och inte heller den tredje gruppen av frågor som gällde framtida flyttar. De är födda 1941, 1950, 1952 och 1983 så tydligen är de uteblivna svaren inte relaterade till ålder.

Korta rapporter och långa levnadsberättelser

De webbaserade svaren på frågelistan varierar i omfång. Några svar är väldigt korta, som följande exempel:

Från jokkmokk till Stockholm Fick ett jobberbjudande Till bostadsrätt Anlitade kommunal städavdelning som betalades av arbetsgivaren 1999 Från en lgh på 60 kvadrat till en lägenhet på 40 kvadrat Jag planerade flytten Kalles flyttfirma från Luleå Ingen hjälp av vänner mm däremot sålde jag en skrymmande stereo anläggning till en kompis för billig penning Uppackningen fick jag hjälp av en kompis i Stockholm Ingen inflyttningsfest

Berättat av: Man född 1950

Andra svar är långa och formade som levnadshistorier. En kvinna skriver att hon är 38 år gammal och att hon i höstas gjorde den elfte flytten i sitt liv. En annan person inleder sitt svar med födelseort och beskriver målande och detaljrikt varje flytt under livet. Barndom, ungdom, studietid, föräldrablivande och yrkesliv relateras till de olika flyttarna. Läsaren får möta flyttbilar, packlådor, flytt-mat, renoveringsprojekt och en serie bostäder av olika karaktär. Här är ett utdrag ur svaret från den pensionerade kvinnan:

Efter ett år hade vi fått köpa tomt till att bygga villa i nytt område vilket vi då gjorde. Efter knappt ett år var villan halvfärdig och vi flyttade in. Minns ej men vi hyrde nog en bil till möblerna. Där flyttade vi omkring möbler och kartonger i månader medan vi lejde alla våra släktingar till att hjälpa till att tapetsera och måla!!!! Det gick bra. När någon fyllde år sade vi: kom i arbetskläder och var beredd att tapetsera osv. Alla mina släktingar var lärare men de ställde upp och jobbade så även våra föräldrar och min mans /…/. Där bodde vi i 15 år tillsammans.

Berättat av: Kvinna född 1981

Andra svar är formade som barndomsskildringar. ”Nu hade mina föräldrar tillsammans med min morfar köpt ett nybyggt HSB bostadsrättsradhus året var 1966, den 1 april. Det var snöblandat regn och jag var överlycklig. Vi skulle nu bo i ett generationsboende.” Personen berättar vidare:

Vår vardagsrumssoffa var inlämnad till omklädsel. Så under ett par månader levde vi ibland packlådor och med två stolar i vardagsrummet. Det gjorde ingenting. Dagen vi flyttade hade vi en lastbil som först hade hämtat min morfars möbler och saker och som sedan kom till oss. De packade in allting och sedan bar det av mot Lindome. Jag kan fortfarande se när min lekkamrat stod och vinkade efter oss. Men jag var så lycklig.

Berättat av: Kvinna född 1959

Sådana här berättelser är av naturliga skäl tillbakablickande, men även det motsatta förekommer. Så har till exempel en person, född 1989, skapat en berättelse som riktas in i framtiden:

Jag ska flytta om en månad, från min älskade sekelskifteslägenhet med sjöutsikt på en av Stockholms finaste adresser. Anledningen stavas Tore, som är namnet på min son. Den nuvarande lägenheten må vara vacker men den är inte särskilt praktisk för en växande barnfamilj. Flyttlasset går därför till en förort söder om stan. Större och mer praktiskt, men också mycket fulare. Den nya lägenheten är byggd på sent sjuttiotal med allt vad det innebär. Den här gången anlitar vi en flyttfirma. Jag försöker att se allt i livet som faser. Jag har haft tolv år i innerstan med dess utbud, och tio år i en ljuvlig lägenhet som hör hemma i ett magasin. Nu blir det ett annat liv i några år. En liten del av mig längtar till ålderns höst. Då jäklar ska jag tillbaka till nåt vackert och opraktiskt och dyrt. Jag älskar mitt hem!

Berättat av: Kvinna född 1989

Humoristiska anekdoter och smärtsamma erfarenheter

Några svar är humoristiska. En person berättar till exempel om när en sov-soffa skulle flyttas till andra våningen i ett hyreshus utan hiss:

Halvvägs i trappan sprang säng-delen ut och soffan kilade fast sig i trappan. Vi fick upp den till sist, men det tog över en halvtimme, soffan rev upp massa färg på väggarna och min kille och jag gjorde nästan slut. När jag skulle flytta därifrån ett år senare så sågade vi upp soffan med elektrisk såg och bar ut den i små små bitar.

Berättat av: Kvinna född 1985

En annan kvinna, född 1961, skriver så här:

Det är roligt att flytta. Det måste hända saker i livet då och då. Antingen måste man ha ny man, ny bil, nytt jobb eller ny bostad. Bil är enklast, man är svårast. Lägenhet lättare än nytt jobb, men båda är dels ganska jobbiga att genomföra, men ger också väldigt mycket glädje. Jag har haft fem lägenheter (och två hus), sju bilar, sex jobb och tre pojkvänner sedan jag var nitton år, nu är jag femtiosju. Alltså har det hänt något ungefär vartannat år - alldeles lagom!

Berättat av: Kvinna född 1961

Andra tonlägen fick också representerade, som i ett svar där en person, född 1988, beskriver hur hon hjälpte till att ”flytta ut vännens sambo sedan tio år ur den gemensamma lägenheten”: Det var, skriver hon, ”en mycket obehaglig historia”. ”Ingen i hennes eller vår familj”, ville ha med sambon att göra, men för att vännen skulle få ro ordnades en ny lägenhet åt sambon, flyttlass packades och kördes. Det var, skriver hon vidare, ”en surrealistisk upplevelse”, som de kallade ”avlusningen” i flera år efteråt då det kom på tal.

Några skriver att de tycker det är spännande och utvecklande att flytta, andra skriver att de verkligen inte tycker om att flytta. En person skildrar till exempel hur smärtsamma barndomens flyttar varit för henne. Så här skriver kvinnan, som är född 1983:

När jag var liten flyttade vi flera gånger /…/ och det var lika smärtsamt varje gång. Värst var det när vi bodde på en bondgård /…/ som vi hyrde jag mamma, pappa och syrran. Det var det bästa stället någonsin för en unge att växa upp på. Bondbarnen till de som ägde gården var lika gamla som oss och vi rände runt som vildar bland kor och får och ekbackar. När jag var 5-6 år gammal ville mina föräldrar separera, jag, syrran och mamma skulle flytta ifrån gården och pappa stanna kvar. Min syster, som var 8 år och fattade lite mer, har i efterhand berättat hur jobbigt hon tyckte det var för att mamma och pappa separerade, men jag förstod mest att vi inte skulle bo på heltid på världens bästa ställe utan någon annanstans. Min bästis och jag hade en plan att gömma mig så jag kunde bo där iallafall. Vi hittade en grop i skogen där jag kunde bo och hon kunde komma med mat varje dag. Vi började med en påse äpplen. Det blev inte att jag bodde i gropen, vi flyttade till ett 3-delat hus där vi hyrde en 3a. Jag och min syster fick varsitt rum och mamma sov på soffan. Hon hade kanske dåligt samvete. Efter ett halvår blev mina föräldrar ihop igen och vi flyttade in allihopa i 3an. Vi fick då dela rum och ha en våningssäng. Det gick också bra, men usch vad jag saknade att bo på gården. 5 år senare var det dags igen. Då skulle vi flytta ännu närmare stan. Även denna gång gömde jag mig, i en slottsruin i byn. Ingen letade, trots att jag var borta flera timmar. Det var bara att kapitulera. Det nya stället, även det en hyrd lägenhet i ett hus med trädgård, var perfekt att vara tonåring på. Jag bytte snart skola till en närmre, efter att ha pendlat med buss ett tag, nu kunde jag cykla överallt, också in till stan! Vårt hus låg på springavstånd till havet där jag hade en sten att sitta på när jag behövde vara ensam. Ingen såg mig där, om de inte tittade väldigt noga. Där vi bodde sist hade jag ett gömställe bakom bageriet och den gamla, antagligen livsfarliga, silon. Att hitta de ställena var minst lika viktigt för att känna mig hemma, som att ha ett riktigt hem.

Berättat av: Kvinna född 1983

Att flyttande kan vara känslosamt även för de som stannar kvar, visar svaret från en kvinna född 1969:

Jag minns när jag 1992 flyttade från Lund till Göteborg till ett studentrum. Jag åkte först upp med mina personliga tillhörigheter. Pappa följde med mig till tåget i Lund. Han kramade om mig på perrongen och fällde några tårar. Det är nog den enda gången jag sett honom gråta. Jag var det yngsta barnet som nu skulle lämna boet på riktigt i och med att jag flyttade från Skåne.

Berättat av: Kvinna född 1969

Bostadskarriär och släktens betydelse

Det framgår av svaren att bostad och arbete hänger ihop, men det finns ändå förvånansvärt litet i svaren om problemen med bostadsbrist och svårigheterna att få tag i bostad. Det är också få som berättar om renoveringar och inredning. En annan reflektion är att även personer från små städer har flyttat väldigt mycket, samt att vissa personer, trots samhälleliga krav på ökad rörlighet, flyttat väldigt sällan. Det är också slående att när flyttarna skett inom en stad, eller mindre region, så är adresserna mer specifika och bostäderna noggrannare beskrivna.

Andra iakttagelser är hur skribenterna relaterar sina egna flyttar till tidigare generationer. En person beskriver sig som rörlig och menar att hon flyttat mycket eftersom föräldrarna inte gjort det. En annan tror tvärtom att hennes svårigheter med att flytta har att göra med att hon inte gjorde det som barn.

Som framgått varierar svaren både vad gäller tonläge, omfång och grad av informationen. Dock har de några teman gemensamt. Ett framträdande drag är, som vi sett, släktens och familjens betydelse i relation till flyttande och bostadsbyten. Flera köper och säljer bostäder inom familjen och hjälper varandra med flyttarna. Ett annat gemensamt drag är att svaren åskådliggör en slags förväntan om bostadskarriär, från mindre (och billigare) boende till större (och ofta egenägt) boende, här illustrerat av svaret från en kvinna född 1980:

17 kvm i korridor (litet!)27 kvm med eget pentry (mer lagom för en student)66 kvm (första lägenheten, kändes jättestor efter studentrummen)83 kvm (första lägenheten i Linköping, alldeles FÖR stort, ett helt rum stod oanvänt nästan jämt!)63 kvm (bättre)59 kvm (lagom stort, men för långt från jobbet)59 kvm med förråd i lägenheten (borde kännas mindre, men gör det inte)

Berättat av: Kvinna född 1980

Sammanfattningsvis ger svaren på den webbaserade frågelistan Att flytta inblick i avgörande händelser i personers vardagsliv och lyfter fram betydelsen av släkt, familj och hemhörighet i en globaliserad värld med ökad rörlighet. Samtidigt erbjuder svaren empiriskt underlag till sociala, ekonomiska och kulturella analyser av boende och bostadskarriär.

/Susanne Nylund Skog