Vad gjorde du på rasterna?

I somras samlade vi in berättelser om vad barn och unga gjorde och gör på rasterna – i skolan, på skolgården eller däromkring. På bara några veckor delade mer än 300 personer med sig av sina minnen av rasternas lekar, sånger och raster.

När en rast började sprang en av lärare utsedd elev och skramlade med en ringklocka upp och ner för två långa trappor – två gånger. Alla skyndade ut.

Berättat av: Elev på Tidaholms folkskola 1940–46

Sedan 1842 har det varit lagstadgat att gå i skola i Sverige. Med skolan kom också raster. Som Pippi Långstrump vet, kan man inte få lov utan att gå i skolan, och detsamma gäller för rasterna. På rasterna spelade både skolgården, leksakerna och inte minst lekarna en stor roll. Många har starka minnen av hur det var att gå i skolan.

Undersökningen

I folkminnessamlingarna finns tusentals beskrivningar av barns, ungas och vuxnas lek från det sena 1800- och det tidiga 1900-talet. Svar på frågelistor som “Lekar” (1924), “Idrottslekar” (1927) och “Sånglekar” (1930) ger en inblick i hur man lekte förr. Men hur har vi lekt under 1900-talets andra hälft? Och hur leker barn idag?

Sommaren 2019 spred vi frågelistan ”Vad gjorde du på rasterna?”. Med frågelistan, som är en uppföljning av en undersökning som gjordes i början 1980-talet, ville vi dokumentera vad barn och unga gjorde och gör på rasterna – i skolan, på skolgården eller däromkring.

På bara några veckor delade mer än 300 personer med sig av sina minnen av rasternas lekar, sånger och raster. Svaren införlivades i Institutet för språk och folkminnens arkivsamlingar med accessionsnummer DAF 2068. Där finns de nu tillgängliga för både nutida och framtida intresserade. I detta blogginlägg presenterar vi ett urval av de inkomna berättelserna med fokus på några av de mer vanliga lekarna, som fanns och ännu finns på skolgårdar runt om i Sverige. Senare i höst kommer ytterligare ett blogginlägg. Detta kommer att handla om hur teknologi och leksaker har tagit plats på skolgårdarna.

Skolgården

Den yngsta byggnaden troligen byggd på 1970-talet såg ut som ett antal uppställda baracker och innehöll matsalen dvs. ”bamba”, och två klassrum. Mellan dessa byggnader låg en stor asfalterad plan. På planen fanns två olika ”hopphagar” målat i vitt, den ”vanliga” med tre enkla hopprutor, en dubbel, en enkel och en dubbel. Den andra var med nio hopprutor i en kvadrat. Det fanns en häck med nedklippta tallar och ädelgran. Där fick vi inte gå men det gjorde vi ändå. I ena hörnet av skolgården fanns det ett stort sandfyllt område med enkelgungor. Där fanns även stänger på tre olika höjder där man kunde hänga knäveck. I ett annat hörn av skolgården fanns en gräsplätt med flera fruktträd, som troligen tillhört tidigare lärarbostad.

Berättat av: Kvinna född 1970, Älvängen

Skolgårdarnas utseende har skiftat över tid. Många födda mellan 1940 och 1980 minns asfalterade skolgårdar utan klätterställningar eller planteringar. Att det inte fanns någon särskild lekplats innebar dock inte att barnen inte lekte. Tvärtom berättar många om hopprepslekar, bollspel eller hur de spelade kula.

Att kasta "gris" innebar att vi var några stycken som kastade en liten boll mellan varandra och tappade man bollen fick man första bokstaven i ordet "gris" och så höll det på tills man hade tappat bollen så många gånger som det var bokstäver i ordet "gris" och då åkte en ut. Den som var sist kvar vann.

Berättat av: Kvinna, född 1958, Göteborg

Berättelser från senare tid, särskilt från de som gått i skolan från tusenårsskiftet och framåt, ger inblickar i lekar på skolgårdar fyllda med klätterställningar, gungor, sandlådor och fotbollsplaner.

De yngre årskullarnas del av skolgården hade en klätterställning, gungor, en sandlåda, ställningar vi kunde göra gymnastikövningar på, en balansbräda, en fotbollsplan och några kullar. Bakom huvudbyggnaden fanns det ett fåtal tallar, en längdhoppsbana och relativt stor yta att springa och leka på. Bakom en mindre byggnad fanns det häckar och var ett bra ställe att gömma sig på och leka avskilt. I närhet till fotbollsplanen fanns det även ritade aktiviteter på asfalten: en kingruta och en hopphage.

Berättat av: Person född 1993, Umeå

Skolgårdens lekar

I svaren på frågelistan ”Vad gjorde du på rasterna?” beskrivs en stor mängd lekar. Några berättar hur de bollade eller lekte med en jojo, andra hur de sjöng sånglekar eller hoppade hopprep.

När vi bollade använde vi en ramsa på varje bokstav, utan stopp. ”Min man heter Anders, själv heter jag Anna, vi bor i Arboga, där vi odla apelsiner” kunde det låta på A, och sen på varje bokstav utan att göra uppehåll i bolltakten.

Berättat av: Kvinna född 1996, Filipstad

Vi lekte gömme: Ett barn räknade till hundra och de andra sprang och gömde sig. Den som räknade skrek "Dunk för alla hemmatjuvar. Nu kommer jag". Sedan skulle de som gömt sig springa fram till stället där vi räknade, slå i väggen och skrika "Dunk för mig" innan den som räknat hann se honom eller henne och dunka för henne. Den första som blev upptäckt och inte hann dunka sig fick räkna nästa gång.

Berättat av: Kvinna född 1961, Västra Torsås

Förutom de ovanstående lekarna minns många också Gömme, Ta, Hage eller King – leken har olika namn. Andra hittade på andra lekar, ibland så fantasifulla att inringningen missades helt.

Vi spelade pjäs. Eva bodde nära Buttericks och hade köpt lösskägg (som jag färgade hemma med Dylon textilfarg) och lösnäsor. Men för det mesta handlade pjäserna om Läderlappen, Robin, Stålpojken m.fl. från de tidningar vi läste. Ofta var vi i “en annan dimension”. En gång skulle vi ha engelska efter matrasten, jag minns att lektionen var 45 min, för vi konstaterade att vi skulle komma för sent 40 min. Vi hade ju “varit i en annan dimension”. Vilket vi sa som ursäkt när vi knackat på klassrumsdörren! Fröken, som var väldigt sträng, blev faktisk inte arg.

Berättat av: Kvinna född 1957, Göteborg

Andra minns hur de bytte bokmärken, samlarbilder eller dylikt

Vi bytte också bilder. Bilden, ju, så sa vi för det som kallas glansbilder eller bokmärken, men det var inga begrepp som vi använde. Vi kunde byta dessa bilder genom att visa dem för varandra, men vi kunde också chansa genom att stoppa dem i en kassa. Kassan tillverkades av en gammal skrivbok. Vi vek in sidorna och stoppade in en bild. En kamrat stoppade in en av sina bilder i ett av facken och fick i gengäld det som låg i facket. På så sätt skapades ett överraskningsmoment i bildbytandet.

Berättat av: Kvinna född 1932

Bro Bro Breija

En lek som många skriver om är ”Bro, bro breja”. Den tycks ha varit populär under större delen av 1900-talet.

Bro bro breja-leken är den sånglek jag minns. Två stod med armarna uppsträckta och händerna knäppta med varandra och de andra gick igenom i rad medan de två sjöng: Bro bro breja, stockar och stenar, alla goda renar, ingen kommer här fram, här fram, förrän han säger sin kärestas namn, vad heter han. På sista "han" sänkte de två ner armarna och fångade en i raden. Denne fick en fråga viskad till sig där denne skulle välja mellan två alternativ. De två hade tidigare bestämt vilket svar som skulle göra att personen blev vald till den ena. När sen alla var valda blev det dragkamp.

Berättat av: Kvinna född 1962, Alfta

Sångleken skildras på många olika sätt i berättelserna. Många skildrar visserligen själva leken på ungefär samma sätt. Ramsan skiljer sig dock åt från ort till ort.

Bro bro breja klockan ringer elva kejsaren står på höga majestät vitt som snö svart som sot faller faller ner i svarta grytan nu.

Berättat av: Kvinna född 1956, Sätila/Hajom

Bro, bro bränna / klockan ringer elva / Kejsaren står på sitt höga majestät / Så vit som snö / så svart som sot /Döden skall (den) vinna / han/hon som försten faller / i den stora svarta grytan.

Berättat av: Kvinna född 1932

[...] och så sjunger man har du tagit prästens sko prästens sko prästens sko har du tagit prästens sko ja eller nej?sen kastas den stackaren fram och tillbaka ganska snabbt i takt till att man mässar: ja nej ja nej ja nej Sen viskar de som står lagnamnen och så fick man välja lag, ställde sig bakom sisten i det ledet och när alla var insorterade i lagen blev det dragkamp.

Berättat av: Kvinna född 1976, Göteborg

”Bro, bro, breja” är bara en av många sånglekar som nämns i frågelistsvaren. Andra sånglekar eller ramsor som beskrivs är “Ole dole dorf”, “Kalle Anka skulle gå på bio” och “Vi kommer från Riaha”.

Vi komma ifrån Riaha, Riaha, Riaha / Vi komma ifrån Riaha, askedaskeda. / Vad ha ni här att göra, göra, göra / vad har ni här att göra, askedaskeda [...]

Berättat av: Kvinna född 1932

Som framgår ovan är det främst kvinnor som beskriver ”Bro, bro, breja”. Många minns också att lekarna var tydligt könsuppdelade: flickorna hoppade hopprep eller ägnade sig åt sånglekar som ”Bro, bro, breja”, medan pojkarna spelade fotboll och dylikt.

Vinterlekar

Om vintern, när snön hade fallit, tycks inte lekarna ha varit lika könsuppdelade som resten av året. Då byggde både pojkar och flickor snögubbar och snögrottor. Snöbollskrig var också vanligt.

När vi flickor själva gjort en snögrotta, så var det alltid några pojkar som förstörde den. Det var en sport hos pojkarna, men vi försvarade den genom att kasta snöbollar på dem. [...] Vi åkte naturligtvis också skidor. Intill skolan låg en liten slalombacke, som vi åkte i. Dessutom byggde pojkarna ett hopp, så de kunde träna backhoppning. det här var innan slalomåkningen hade kommit på mode.

Berättat av: Kvinna, Funäsdalen

Men också andra snölekar var populära. En kvinna berättar om snöleken ”att slå kana”:

Den roligaste sysselsättningen var att slå kana. Man höll i två spjälor i staketet, la upp snö så det blev sluttande, och gjorde det så halt som möjligt. Bäst var att smita in till drickvattenfontänen, ta munnen full och spruta ut. Nästa rast var det glashalt.

Berättat av: Kvinna, Tidaholm

Många minns också hur nya tävlingar kom med snön:

Vi brukade också försöka rulla den största snöbollen möjligast varje vinter. Ibland började man rulla snöbollen på väg hem från skolan och fick springa hem och hämta förstärkning för att klara rulla snöbollen hela vägen hem.

Berättat av: Kvinna född 1985, Oxie

När leken slutar

Aktiviteterna på rasterna förändras över tid, men också i och med åldern. Många minns skiftet från låg- och mellanstadiet till högstadiet, hur lekarna successivt fasades ut till förmån för andra rastaktiviteter. En man som började i första klass år 1972 minns:

När man var tvungen att börja högstadiet på Nya Lundenskolan känns det som om barndomen delvis var över. Rasterna där bestod av kortspel, hängande i väntan på nästa lektion och ibland en promenad i vårsolen ned til Lejonet och Björnen för att köpa glass. De tuffa drog upp till skogsdungen och rökte eller åkte skateboard i slalombana.

Berättat av: Man, Göteborg

De flesta känner nog igen sig i berättelserna om rasterna – om inte i de enskilda lekarna så i alla fall i minnen av lek och lekar. Oavsett om man minns skolåren som en bra eller dålig tid, minns de allra flesta sina raster. De många personligt hållna svaren på frågelistan ”Vad gjorde du på rasterna?” visar att minnena lever kvar, långt efter det att klockan ringt in.

/Ann-Kathrine Havemose