Blodiga trollformler

I den döde Albert Sanders västficka fanns en papperslapp med blodstänkta, och förmodligen flitigt använda, trollformler som skulle stilla blod, döva värk och lindra ormhugg. Detta spännande arkivmaterial samlades in av folkminnesinsamlaren Gustaf Ericsson under andra hälften av 1800-talet, och finns än i dag kvar i Isofs arkiv.

Trollformlerna som hittades i Albert Sanders västficka utgör en del av en större samling av uppteckningar som den sörmländske metallarbetaren och folkminnesinsamlaren Gustaf Ericsson tolkade som ”tro, övertro och vantro”. Med andra ord insamlade berättelser och material om folktro och trolldom av olika slag: troll- och botformler, ritbeskrivningar, folkmedicin, svartkonstböcker, samt diverse lappar och häften med magiska ramsor. Materialet är till sin helhet oerhört spännande och ger en inblick i äldre tiders synsätt om allt från seder och bruk till tankar och föreställningar om människans liv och förutsättningar, om döden, vädrets makter och om det övernaturliga.

Funnit i självmördaren Albert Sanders västficka

Den papperslapp som Gustaf Ericsson ska ha hittat i den avlidnes västficka innehåller formler på båda sidor (sidorna syns på bilderna nedan, klicka på bilderna för att se en större version). Syftet och ämnet för dessa trollformler var att stilla blod, att döva värk och lindra ormhugg eller spindelbett. Den säregna omständigheten med papperslappen framgår av Gustaf Ericssons egna anteckning i uppteckningen: ”Funnet i Sjelfmördaren Albert Sanders västficka”.

Den slitna papperslappen från västfickan tycks vittna om att formlerna varit flitigt använda. I dess övre del syns dessutom något ruskigt – en röd färg. Sannolikt är det blodet efter Albert Sanders som färgat pappret i samband med att han begick självmord. Denna starka och gripande detalj är på många sätt unik – en kontext som är fascinerande och dyster på samma gång. Den vittnar också om att Sanders bar formlerna nära sin kropp, i sin västficka, antagligen för att få snabb tillgång till dem. Hur de användes och hur ofta de kom till användning kan vi bara spekulera om. Det vi däremot kan göra är att uttyda själva formlerna genom att transkribera den, på sina håll svårtydda, handstilen.

Funnit i självmördaren Albert Sanders gömmor

På två andra papperslappar från samma samling står det ”Funnet i Sjelfmördaren Albert Sanders gömmor”. Dessa andra lappar innehåller en så kallad vallbön, en bön av magisk karaktär som uti Guds, jungfru Maria och Jesu namn befaller skadliga makter att hålla sig borta från boskapen när den släpps ut på bete, samt formler om att ”döva värk för kreatur och fållk”.

Själva formlerna är inte skrivna av Gustaf Ericssons hand utan är nedtecknade av någon annan, sannolikt av Albert Sanders själv eller någon som han fått dem av. Vi har ingen annan information om vem denne Albert Sanders var i arkivet.

Lappen som syns på bilden är transkriberad nedan.

Botformler

De formler som har transkriberats ovan är av en typ som brukar benämnas botformler. I formlerna är det tydligt att olika formtyper har glidit samman: dels finns det rituella passager, dels innehåller de episka eller manande former. Just blandformer är väldigt vanliga i trollformler. Manande formler utgår från en besvärjelse som direkt vänder sig mot det onda eller det vådliga väsendet som orsakat sjukdom eller skada. I grund och botten är det en befallning om att det onda ska lämna föremålet för formeln, till exempel en person eller ett djur. Ibland vänder sig den som uttalar formeln till en högre makt och därför kan denna typ av trollformel liknas vid böner. Många formler består också av en liknelse ur Jesus liv eller någon annan helig persons leverne. De heliga namn som förekommer är också tänkta att stärka formelns kraft. Episka formler kan även benämnas berättande formler och brukar bestå av en liknelse med de personer som uppträder i berättelsen som formeln förmedlar. I det här blogginlägget finns dock inte utrymme att närmare analysera de formler som återgivits. En god översikt över olika typer av trollformler ges i Bengt af Klintbergs bok Svenska trollformler (1965).

Botare och kloka

Om vi ska försöka sammanfatta de formler som påträffats i Albers Sanders ägor är det rimligt att utgå från att de varit avsedda för att bota skador eller skydda boskap från trolldom. Troligen har Sanders varit verksam som en botare, alltså en klok gubbe som tagit sig till olika gårdar för att bota sjukdomar med hjälp av sin trolldom. Att han dessutom verkar ha burit ett par formler i sin västficka när han dog stärker denna förmodan.

Överlag är formler av den här typen synnerligen vanliga i arkivet, vilket vittnar om att det har funnits ett stort behov av att bota sjukdomar och att det ofta skedde på magisk väg. I landets folkminnesarkiv finns tusentals trollformler bevarade. Men det var inte vem som helst som kunde läsa och förstå dessa formler, har det ibland berättats, utan det krävdes speciella egenskaper som kunde förvärvas på särskilda sätt. Till exempel genom att personen hade fötts med segerhuva (med fosterhinna över huvudet), att han eller hon hade fötts på en torsdag eller på en söndag, att personen hade tillhört en släkt där trolldomstraditionen hållits vid liv och gått i arv, att personen hade ingått ett förbund med djävulen – eller något annat som avvek från det normala. Vanligt var också att många kloka, eller trolldomskunniga, var specialiserade på vissa typer av färdigheter, till exempel att stämma blod eller bota vred och värk.

Mycket tyder på att de kloka var fruktade även om de också fyllde en viktig funktion i samhället. Världen var ju full av oförklarliga händelser och makter som människan var beroende av och måste anpassa sig till. Man trodde helt enkelt att de kloka förstod sig på hur det hela hängde samman och att de visste hur det som gått fel kunde ställas till rätta.

Folkminnesinsamlaren Gustaf Ericsson

Vem var då denne Gustaf Ericsson som kommit över Albert Sanders trollformler, och hur har Ericssons omfattande samling av folkminnen hamnat i Isofs arkiv? Gustaf Ericsson föddes år 1820 i Härads socken i Södermanland, drygt 5 km väster om Strängnäs. Hans far var knekt som under senare delen av sitt liv arbetade som kyrkvaktmästare i Härad. Det var meningen att Ericsson skulle bli präst, men när han som tolvåring blivit inackorderad i Strängnäs blev han istället lärling till en guldsmed. Efter några år tröttnade han dock på det och arbetade en tid som grovsmed i Eskilstuna där han bland annat lärde sig att reparera bössor. När fadern dog år 1845 flyttade Ericsson tillbaka till barndomens soldattorp och försörjde sig som småbrukare och metallarbetare. Det senare var en yrkestitel som innebar att han reparerade olika typer av metallföremål.

Samlade in folkkultur

Gustaf Ericsson hade under sitt liv ett stort intresse för den immateriella och materiella folkkulturen. När den första fornminnesföreningen grundades 1856 i Närke (Nerikes folkspråk och fornminnen) blev Ericsson snabbt inspirerad och engagerad. Han läste grundaren Gabriel Djurklous handledning för fornvänner som gavs ut 1860. Samma år grundades också Södermanlands fornminnesförening och till den sökte sig Ericsson och blev utnämnd till ombud för Åkers och Västerrekarne härader. Under den här tiden inledde Ericsson en insamlingsverksamhet som skulle fortgå ända till hans död år 1894. Långt in i ålderdomen var han outtröttlig i sin insamlingsverksamhet och forskning, trots att han på ålderns höst plågades av både sjukdom och feber. Han samlade in uppteckningar och stoff om folklivets alla områden, såväl folkloristiskt som etnologiskt och språkligt.

En grov datering av hur Ericssons insamling kan ha sett ut under olika perioder har beskrivits av Sven-Bertil Jansson (1989: lxv-lxxiv) och kan summeras på följande sätt: Under tidigt 1860-tal började Ericsson med att dokumentera dialekten i Fogdö, Helgarö, Vansö, Härad, Barva och Länna där han var distriktsombudsman. Från mitten av 1860-talet började han intressera sig för folkdiktning, det vill säga sagor, visor, sägner, ordspråk och ramsor. På 1870- och 1880-talen fortgick insamling på alla fronter, inklusive av den materiella kulturen. Under 1880-talet bearbetade han sina samlingar och renskrev stora delar av dem, vilka sändes till olika institutioner. Från 1880-talets mitt fram till sin död 1894 har han fortsatt att bearbeta sina befintliga samlingar och har sporadiskt samlat in nytt material.

Gustaf Ericsson brevväxlade med många informanter och sammanställde fantastiska texter. Men något som kanske är mer fantastiskt är att han vandrade till fots runt i bygderna där han samtalade med folk, skrev ned deras berättelser och noterade deras seder och bruk. Detta gjorde han i likhet med många andra insamlare under hans samtid som exempelvis Elias Lönnrot i Finland, Evald Tang Kristensen i Danmark, Tsuneichi Miyamoto i Japan eller Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe i Norge.

Trollkunnig eller listig?

Något som gör Gustaf Ericssons uppteckningar särskilt värdefulla var att han verkar ha kunnat ta sig in i princip överallt, såväl välkommen som ovälkommen. Hans samlingar består alltså av meddelare som annars kanske hade avstått från att berätta något. En del tycks ha fruktat att han var trollkunnig. Ett exempel är när Gustaf Ericsson skriver att han kunde bli kallad på när det rök in genom en skorsten, något som förmodades bero på övernaturliga makter. Det traditionella botemedlet var att man i värsta fall flyttade på hela stugan. Gustaf insåg dock att problemet kunde lösas på ett annat sätt genom att ändra på murens vinklar och justera dess ventiler. Många trodde emellertid inte på dessa naturliga orsaker, skriver han, utan tillskrev honom istället kunskap i trolldom och en förmåga att fördriva onda andar.

Gustaf Ericsson förstod också att kunskap om magiska tecken och handlingar många gånger hämtades från kvinnor, det var inte kunskaper som bara var förbehållet männen. Det kunde vara tal om att röja hemligheter och komma nära kloka personer, alltså sådana som hade kunskap om de åtråvärda magiska formlerna. En del formler fick han tag på genom listiga knep. I en anmärkning till uppgifter om koskällan skriver Ericsson:

Det var en gång en gumma som skulle bota en sådan ljudlös skälla och hon läste alla böner hon visste men skällan återfick icke sitt ljud. Så kom ägaren till skällan själf till mig medhafvande en flaska brännvin och skällan och bad mig läsa hvad jag kunde. Felet undersöktes och befanns vara en omärklig spricka i kanten hvilken jag sammanlödde och skällan återfick sitt naturliga ljud. Jag kom genast i rop om att kunna de starkaste bönerna. Bonden fick naturligtvis icke veta i sammanhanget. Men just därigenom fick jag lära mig flera och bortlärde blott en af mina formler – Stackars enfald!”(se Hellquist 1992: 149).

Intressant i sammanhanget är att många formler, särskilt sådana papperslappar med vilka man skrev bort sjukdomar, aldrig var avsedda att bevaras. Deras makt mot sjukdom hängde ju samman med att lapparna förintades på olika sätt, bokstav för bokstav. Antingen eldades de upp eller svaldes av de patienter som skulle botas.

På ett par ställen i olika texter nämner Gustaf Ericsson också den kände forskaren Wilhelm Mannhardt (1831–1880) och hans skrifter som en värdefull källa att konsultera. Båda var verksamma vid ungefär samma tid och det är rimligt att, som Magdalena Hellquist framhållit, tänka sig att Ericsson kommit i kontakt med Mannhardts texter genom tidskriften Svenska landsmåls redaktör Johan August Lundell (även J. A. Lundells efterlämnade samling finns idag i institutets arkivsamlingar i Uppsala).

En enastående samlargärning

Gustaf Ericssons samlargärning är på många sätt helt enastående och har bidragit till en mycket värdefull och unik samling om 1800-talets vardagsliv och en inblick till en föreställningsvärld i en svunnen tid. Sammanslaget rör det sig om en omfattande produktion på omkring 7 400 sidor som finns i Isofs dialekt- och folkminnesarkiv i Uppsala, de flesta i folioformat.[1] År 1927 överfördes alla uppteckningar tillhörande fornminnesföreningen till Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), i dag Isofs avdelning Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (DFU). En prydlig renskrift med tydliga kapitel och kapitelrubriker är de tre stora manuskript i folio med samlingsnamnet Ur Södermanlands folklif, som Gustaf Ericsson lämnade till Kungl. Vitterhetsakademien mellan åren 1877 till 1878 (i dag i Antikvarisk-Topografiska arkivet). Det är inte bara en utskrift av hans andra texter och anteckningar, utan innehåller också kommentarer och i vissa fall grundliga bearbetningar. Ibland framgår värdefulla noteringar. Gustaf Ericsson gav också en samling renskrivna texter till Artur Hazelius på Nordiska museet, en samling som olyckligtvis gått förlorad. En mindre samling visor finns dock kvar på museet.

Vad denna korta bloggtext har visat är att det i institutets stora arkivsamlingar finns många pärlor och ett rikt material. Även om det kan tyckas övermäktigt att läsa och förstå alla texter lönar det sig att söka i arkivens gömmor.

/Tommy Kuusela