Samlarna

Frimärken, fåglar, tekannor, sudd eller stenar – många av oss har en eller flera samlingar där hemma. Susanne Nylund Skog, som själv samlar på lergökar, tittar närmare på samlande och samlare.

I ett par skokartonger förvarar jag en samling lergökar. Med jämna mellanrum plockar jag fram några av lergökarna, blåser lite i dem och skapar tilltalande arrangemang med dem. Ursprungligen var samlingen ett arv från min farmor. Hon hade för vana att köpa en lergök när hon var på resa och samlingen innehåller lergökar från platser som Abisko, Narvik, Trollhättan och Vilhelmina. Kopplad till varje lergök finns en berättelse om när, var och hur det gick till när den införskaffades. Jag har fortsatt samlingen efter farmors död, fått lergökar i gåva av familj och vänner, adderat lergökar från Åbo, Göteborg och från Götgatan och Drottninggatan i Stockholm, där jag köpte en lergök med ursprung i ett Sydamerikanskt land. Lergökarna är olika stora, har olika färger och former, men de går alla att blåsa i, alla förutom en, tuppen från Köpenhamn. Det var stört omöjligt för farmor att hitta en lergök i den danska huvudstaden, så tuppen köpte hon i ren desperation den sista dagen av sin vistelse där. Tuppens avvikelse har gjort att berättelsen om den upprepas vid varje tillfälle samlingen kommer på tal eller visas.

Jag är nog (eller har åtminstone varit) en samlare av stora mått. Har samlat på hästnamn, frimärken, bokmärken, Lottaböcker (en Wahlströmsserie av flickböcker från 50/60-talet och framåt), plastkassar, vykort, sockerförpackningar från caféer, noter, musikinstrument...

Berättat av: Kvinna född 1979 (arkivuppteckning: DFU 40305:48)

En grundläggande mänsklig aktivitet?

Precis som kvinnan i citatet har jag flera samlingar än den med lergökar. Vi som samlar arbetar ofta med flera samlingar parallellt. Som samlare är jag inte heller ensam, det sägs att var tredje person i västvärlden är en samlare. Däremot är vi kanske inte så många som samlar på lergökar, för när det gäller vad det går att samla på, tycks fantasin outtömlig. Bland de drygt sjuttio personer, som svarat på en nätbaserad frågelista om samlande (DFU 293) på Institutet för språk och folkminnens hemsida, finns det de som till exempel samlar på skid-maskotar, mini-kaffekoppar, postorderkataloger, halmhattar, pelargoner, kassaböcker, smurfar, majblommor och sockerskålar. Till de vanligare samlarobjekten hör frimärken, kapsyler, böcker, dockor, antika möbler, lås, gevär och mynt, men allt fler samlar på erfarenheter och upplevelser, till exempel resor och äventyr, sedda fågelarter, fladdermöss eller flygplan.

Jag samlar på minnen i fysisk form. I ett par stora plastbackar i mitt källarförråd trängs biobiljetter, stenar från Gotlandsresan med klassen i sjätte klass, danska mynt från Danmarksresan med familjen, en mössa och små fina brev från en gammal pojkvän på gymnasiet, ett trasigt shotglas vilket jag och min bästa vän inhandlade billigt på Rusta i två-pack och som sedan fick följa med ut och härja och som till slut slogs i backen, min första mp3-spelare, min första tändare trots att jag inte rökte just då, kvitton från restaurangmiddagar med min nuvarande, asken som våra förlovningsringar levererades i, (den tomma) champagneflaskan som vi fick av mina föräldrar i förlovningspresent i augusti 2009, ett kontoutdrag från när arvet från morfar kom och jag hade nästan 200.000 på kontot, en tom Coca Cola-flaska som killen jag var kär i drack ur när vi var på bio i åttonde klass, små saker från studenten 2010, etcetera. Jag samlar dessutom på vykort och kort som jag fått vid födsel, dop, födelsedagar, julaftnar etcetera, men detta finns i en egen låda i kartong. Även tidningsurklipp sparar jag på ett särskilt ställe.

Berättat av: Kvinna född 1991 (arkivuppteckning: DFU 40305:7)

Samlande är en aktivitet som finns i nästan alla kulturer och som verkar vara en grundläggande mänsklig aktivitet. ”Jag tror att det är något evolutionärt nedärvt i oss att vi vill samla och ordna vårt samlande”, skriver en person i sitt svar (DFU 40305:48, kvinna född 1979). Som framgår av citatet är samlande också när förbundet med berättande. Ofta är varje föremål i en samling kopplat till en berättelse om dess tillkomst och betydelse för samlaren. Det är ibland också möjligt att skapa berättelser med flera av föremålen i en samling. Så var det till exempel med bokmärkena i en kvinnas samling. Hon beskriver hur hon brevväxlade med sin mormor som skickade märken till henne och ”gjorde underbara sagor ” av de märkena. En del av de sagorna har kvinnan fortfarande kvar (DFU 40305:68, kvinna född 1944).

När jag med anledning av dokumentationsprojektet om samlande frågat vänner och bekanta om de samlar på något, har det inledande svaret oftast varit nekande. De flesta påpekar att de samlat som barn, men sedan växt ifrån det. Men när jag berättar att jag själv är en samlare ändrar några sig. Det är som om de plötsligt erinrar sig att de har en gömma med frimärken de inte kan göra sig av med, eller att de alltid köper en prydnads-elefant när de är på resa. En person frågar mig om hennes anteckningar kring loppmarknadsfynd kan räknas som samlande, en annan beskriver det rum hon fyllt med religiösa ikoner, när hon inser att det går att förstå som en samling.

Social och kulturell praktik

Trots att samlande oftast utförs av en individ, är det en social och kulturell praktik. Genom att samla och organisera materialitet förhåller vi oss till det samhälle och de kulturella sammanhang vi ingår i. En kvinna skriver att när hon var i nioårsåldern samlade hon och hennes farmor på servetter. Hon är nu över femtio och har dem fortfarande i samma låda. Det gläder henne också att hennes mans barnbarn numera samlar på servetter. (DFU 40305:32, kvinna född 1962). En man som svarat på frågelistan samlar på dansbandsklistermärken. Han skriver att samlandet startade tillsammans med andra som en social aktivitet (DFU 40305:58, man född 1974). En samling behöver inte heller samlas av en person. En kvinna skriver att hennes familj samlar på gamla nallebjörnar och att hon är uppvuxen i ”samlarfamilj”. I följande citat berättar hon om hur det kom sig att de började samla på nallebjörnar.

Orsaken till att vi började samla på nallebjörnar är en hittebjörn. Jag hade sytt en frottébjörn åt min systerson som han hade hemma hos mig. Då vår dotter föddes femton år senare valde hon ut den bland alla andra gosedjur i sängen. Brum som den fick heta var hennes ersättning för napp och snuttefilt. Den följde med henne överallt och hon bar den under armen så att hon samtidigt kunde använda handen. Vid ett tillfälle var vi på promenad i omgivningen och passerade en gård som stått öde några år. Nu var fönstren sönderslagna och en del föremål utslängda på gården. Då vi kikade in låg en ensam nallebjörn kvar med nosen i golvet. Linneas hjärta blödde och pappa Tomas klättrade förstås in och räddade nallen som fick heta Anorak. Detta bör ha varit i början av 1990-talet och startskottet för nalleletandet.

Berättat av: Kvinna född 1949 (arkivuppteckning: DFU 40305:62)

Arrangeras och organiseras

Vanliga kriterier på vad som utgör en samling är att den innehåller fler än en sak, att sakerna är relaterade på något sätt, samt att de arrangeras, organiseras och införskaffas på speciella vis. Samlingar kan sägas handla om att överföra information genom att systematiskt arrangera objekt som tagits ur bruk och införliva dem i relationer med andra objekt, klassificerade som tillhörande samma kategori eller serie. Många samlare tycker om att ordna och systematisera. En kvinna skriver att hon tycker det är kul med systematik. Hon gillar att sortera saker, tankar och ord. ”Bokstavsordning, storleksordning, allt sådant” och ”roliga register, kartor osv” (DFU 40305:20, kvinna född 1964). En annan kvinna skriver att hennes samlarvurm ”hänger nog ihop med en slags fäbless för att ordna och systematisera saker och ting”. När hon är på sitt mesta ”samlarhumör” vill hon gärna klassificera och ordna samlingen (DFU 40305:48, kvinna född 1979). En man påpekar att han fört kassabok sedan 1973 och han undrar om inte det kan kvalificera som samlande. Han beskriver hur han systematiserat sina kassaböcker. Inledningsvis skrev han på papper, sedan i dator.

De första datoralstren har jag delvis skrivit ut på papper. Efter vi köpte vår första PC har böckerna förts i Excel. Naturligtvis är de inte heltäckande men ganska när. Har även Excel-ark för "budget" sedan 1997.

Berättat av: Man född 1950 (arkivuppteckning: DFU 40305:29)

Egentligen är samlande alltför komplext för att sammanfattas med hjälp av definitioner Det finns dock återkommande drag som är karaktäristiska för samlande (och för samlare). Ett sådant är att samlandet ofta startar oavsiktligt och att samlingar därför kan upptäckas i efterhand av sina ägare, som för mannen med kassaböckerna.

Min allra första samling startade jag inte själv, utan den startades åt mig: silverskedar (två sorter, ny varje jul, lades prydligt i etuier) och porslinsserier. Samlande har alltid uppmuntrats i min familj, eftersom det är lätt för äldre släktingar att köpa presenter då. Därför hade jag när jag flyttade hemifrån en fullständig (och omfattande) uppsättning vardagsporslin, två set med silverskedar och en pärlcollier med individuellt samlade pärlor. En sådan uppmuntran att samla gjorde det lätt att påbörja andra samlingar!

Berättat av: Kvinna född 1976 (arkivuppteckning: DFU 40305:15)

Som framgår av det här citatet kan någon annan än samlaren själv inleda en samling. Många vittnar också om att ett arv eller en gåva triggar igång samlandet. En kvinna som samlar på tändsticksaskar började med samlingen när hon var barn och fick ärva sin fasters samling av sin kusin (DFU 40305:57, kvinna född 1954). Det kan också handla om tillfälligheter, som för en man som samlar på majblommor.

Några år innan jag fyllde 50 hjälpte jag svärföräldrarna att flytta. I en kökslåda låg fyra majblommor som köpts av de fyra döttrarna några år under 1960-talet. Jag mindes att även mina föräldrar hade några gamla majblommor liggande. Funderade varför inte blommorna kastats och besökte av nyfikenhet släkt och grannar för att "inventera" deras kökslådor. Nästan samtliga hade sparat gamla majblommor.

Berättat av: Man född 1957 (arkivuppteckning: DFU 40305:39)

Särskilda intressen möjlig drivkraft

Ett speciellt intresse för en tidsperiod, en person eller ett fenomen kan också skapa grunden till en samling. En man som samlar svensk flyglitteratur skriver att drivkraften till samlingen var hans stora flygintresse och drömmen om att bli pilot i flygvapnet (DFU 40305:42, man född 1960). En annan man som samlar på föremål med anknytning till Titanic och till Svenska Amerikalinjen, tyska medaljer och ordnar 1872-1918, tyska militära fotografier 1914-1918 samt vykort med fotografier på torpederade fartyg, skriver att han nog samlat så länge han minns. Han tror att det är ett intresse för historia och läsning som startat hans samlarintresse (DFU 40305:51, man född 1957). En queer person om samlar på ”ockulta antikviteter och antika vetenskapsprylar” skriver att hen alltid haft ett intresse för antikviteter och blev ”intresserad av kuriosakabinett som fenomen och så växte det därifrån” (DFU 40305:25, queer född 1993). En man uttrycker något liknande. Han har ”sedan barnsben varit intresserad av historia” att därifrån var det inte svårt att ”ta steget till gamla ting som använts och beskrivits i historien” (DFU 40305:70, man född 1951).

Det är vanligt att skilja på föremål som skapats för att samla (t.ex. jultallrikar och hockeykort) och föremål som ursprungligen var skapade för andra ändamål än samlande (t.ex. pistoler och lergökar). Kvinnan som inledde sitt samlande med silverskedar hon fick i gåva, skriver att hon ”drabbas av en inre tillfredsställelse av att ha en full uppsättning av något” och för tillfället är det ”Kongelig Dansks påskägg” (DFU 40305:15, född 1976 kvinna). En annan kvinna, som helst skulle vilja samla konst, skriver att hon tycker att det verkar ”helt meningslöst att samla på saker som ingår i samlarserier, typ tallrikar med olika motiv och dylikt, det vill säga saker där någon annan redan i förväg bestämt vad man ska samla på” (DFU 40305:37, kvinna född 1972). Och en man som samlar på telefonapparater frågar vad poängen är med att ”köpa saker som är nytillverkade i det enda syftet att folk ska köpa dem för att samla på” (DFU 40305:74, man född 1944). Med andra är de flera som är noga med att poängtera att en samling ska vara skapad av samlaren själv och inte av någon kommersiell kraft. Överhuvudtaget är det ekonomiska värdet av samlingar och kostnaderna förknippade med att samla något som samlarna i regel undviker att diskutera. Att samla för ekonomisk vinning tycks inte kvalificera som riktigt samlande, för då försvinner utmaningarna enligt flera.

Å ena sidan hade det varit riktigt gött att vara ekonomiskt oberoende, då hade jag kunnat köpa precis vilka skivor som helst utan att ens titta på prislappen. Å andra sidan hade det kanske blivit lite tråkigt, då hade det ju inte funnits några gränser eller utmaningar kvar.

Berättat av: Man född 1992 (arkivuppteckning: DFU 40305:59)

Minnen i fysisk form

Många samlar också på föremål från naturen (t.ex. snäckskal och stenar) som i sig inte har något ekonomiskt värde. En kvinna skriver att hon samlar på trollsländor eftersom hon älskar dessa ”vackra, nästan mytiska varelser” (DFU 40305:3, kvinna född 1972). En annan kvinna skriver att hon började samla på stenar eftersom hon vill ha minnen från sina semestrar som verkligen hörde ihop med platserna hon besökt. Hon påpekar att många vanliga souvenirer tillverkas någon helt annanstans än på platsen där de säljs och därför känns de inte äkta (DFU 40305:66, kvinna född 1989). Stenarna i kvinnans samling får symbolisera platserna hon besökt och de upplevelser hon haft på dessa platser. För en annan samlare som svarat på frågelistan fungerar hennes samlingar av pennor och vykort på ungefär samma sätt som stenarna, och som souvenirer utan att egentligen vara det.

Det jag samlar på nu började inte som samlingar, utan var mer souvenirer till en början. Jag köper oftast både pennor och vykort när jag reser. Pennorna är kanske fortfarande mer av souvenirer, men vykorten föreställer oftast konst och fungerar kanske mer som substitut för 'the real thing'.

Berättat av: Kvinna född 1972 (arkivuppteckning: DFU 40305:37)

Således fungerar föremålen i en samling många gånger som vägar till det samlingen egentligen består av, nämligen ogripbara objekt (t.ex. resor och konserterfarenheter). Det finns flera exempel på detta i svaren på frågelistan. Tidigare citerade jag till exempel en kvinna som skriver att hon samlar på minnen i fysisk form. Det handlar om biobiljetter, stenar, danska mynt, en mössa, små fina brev, ett trasigt shotglas, en mp3-spelare, en tändare, kvitton, en ask för förlovningsringar, en tom champagneflaska, ett kontoutdrag, en tom Coca Cola-flaska, vykort och kort med mera (DFU 40305:7, kvinna född 1991).

Urvalsprincip centralt i samlandet

Det samlande som legitimeras och definieras som samlande, och inte som patologiskt, utgår alltid ifrån någon form av urvalsprincip eller system. När det gäller lergökarna handlar det, som nämnts, om att de ska gå att blåsa i, vilket ju är det kriterium som gör tuppen problematisk. I princip har samtliga som svarat på frågelistan olika kriterier på vad som ingår i deras samlingar. Dock kan kriterierna vara av de mest skiftande slag. Mannen som samlar på telefonapparater har främst inriktat sitt samlande på ”automatiska sådana med fingerskiva”. Han skriver att alla apparater måste gå att använda, vilket innebär att de måste gå att svara i om de ”kopplas till Telias analoga nät för fast telefoni” (DFU 40305:74, man född 1944).

En kvinna som samlar tekannor framhåller främst estetiska kriterier för vad som hamnar i hennes samling. Hon koncentrerar sig på ”svenska tekannor från porslinsguldåldern 1950-1980, och bara felfria exemplar”. Tekannorna får inte se kantiga ut utan de måste ha ”mjuka former”, gärna i färgerna brunt, grönt och turkos. Hon undviker klassiskt vitt och blått (DFU 40305:4, kvinna född 1962). I en kvinnas samling av trä-galgar ingår endast sådan som är äldre än 20-25 år. ”De ska ha logotype, helst inbränd, men tryckt går bra”. Hon tycker bäst om de galgar som har telefonnummer och ort där butiken legat (DFU 40305:21, kvinna född 1969).

Andra samlare avgränsar sitt samlande till föremål som går att använda. En man som samlar på brädspel skriver till exempel att han bara samlar på spel som han själv vill spela och som han tycker är intressanta. Ibland köper han dock spel som han gillar av andra skäl, ”de kan exempelvis vara väldigt fina eller baseras på en serie eller ett dataspel” som han är speciellt förtjust i (DFU 40305:35, man född 1971). Ytterligare ett exempel på avgränsning gäller föremålens storlek och samlarens ekonomiska begränsningar. En kvinna som samlar på musikinstrument har till exempel avgränsat sitt samlande till ”små, roliga och billiga instrument typ näsflöjt, rytminstrument, kazoo, blockflöjter eller loppisfynd som mandoliner och annat” (DFU 40305:48, kvinna född 1979).

En förlängning av jaget

Det påpekas ofta att samlingar fungerar som förlängningar av jaget, som ett slags identitetsskapande verktyg. Jag har visserligen svårt att se min samling av lergökar som en förlängning av mitt jag, men erkänner villigt att de utgör materiella och estetiska länkar till min älskade farmor och att jag tycker mycket om dem (även tuppen). Jag har dessutom svårt att föreställa mig att en samling av pistoler eller frimärken skulle kunna fylla lergökarnas plats och på så vis säger samlingen säkert något om mig.

En kvinna som samlar på föremål från det norska företaget Emalox skriver att ett av skälen till att hon köper dem är ”någon sorts nationell plikt”. Hon känner att de passar lite bättre hemma hos henne eftersom hon är norsk. Hon påpekar att det är fånigt, men att allt samlande väl egentligen är ganska fånigt (DFU 40305:61, kvinna född 1985). På sätt och vis ingår den norska kvinnan och emaljskålarna från Emalox en relation där de förenas av sin norskhet.

Kvinnan som samlar tekannor och pelargoner skriver att hon tror att hennes samlingar är ”kompensatoriska” eftersom de uppstått i perioder då hennes liv varit tungt och jobbigt. Då är det ”en tröst att ha något enkelt och konkret att gå upp i”, skriver hon (DFU 40305:4, kvinna född 1962). En annan kvinna tror att många samlar för att ”markera social status, materialisera minnen och manifestera identifikation av olika slag”. Hon tror också att det kan finnas ”djupt liggande psykologiska orsaker, som att projicera ouppfyllda begär på samlarobjekt” (DFU 40305:37, kvinna född 1972).

Eftersom vi på ett eller annat sätt etablerar relationer till våra samlingar innebär det ofta en personlig förlust och saknad att förlora sin samling eller delar av den. För många är det mycket svårt, och rent av omöjligt, att avsluta eller att skiljas från sin samling. Själv minns jag hur ont det gjorde i mig att se en stor samling suddgummin splittras på en loppmarknad. Något i mig ville att den skulle behållas intakt trots att jag inte visste vem samlaren var. Det var som om de enskilda suddgummina genom att ingå i samlingen tillsammans blev något mer värdefullt. I andra fall kan det handla om att andra människor påverkar samlingen och förstör lusten att samla. Så var det för en kvinna som samlade på katter:

Min första katt, en vacker porslinskatt i Rosenthal, fick jag av mina föräldrar som tröst då den katt, Fia-Lotta, som min syster och hennes fästman tagit med sig från Stockholm dog. Hon var bara fem månader då jag hittade henne en morgon på väg till skolan. Hon låg överkörd på gatan. Efter detta började släkt och vänner köpa med sig en katt till mig då de varit på resor och jag fick katter på födelsedagar och i julklapp. Det var inte så ofta jag köpte katter själv. Jag fick också katter då jag tog studenten och då jag senare skulle gifta mig. Vid möhippan hade alla mina kurskamrater på förskoleseminariet köpt eller förfärdigat katter. Det blev slutet på kattsamlandet. Att få så många samtidigt var inte roligt. Jag har kvar katter av god kvalitet och de som betyder något speciellt för mig. Resten har jag gjort mig av med.

Berättat av: Kvinna född 1949 (arkivuppteckning: DFU 40305:62)

”Tjusningen ligger inte i att äga, utan att lära”

Ett annat karaktäristiskt drag på samlande är att många upplever och beskriver det som vanebildande och beroendeframkallande. En man som samlar på böcker beskriver hur han ibland drabbas av ”bokstinens”. Då frågar han i bokhandeln om de har något spännande och det brukar öppna ”helt nya dörrar” i hans samlande (DFU 40305:16, man född 1973). ”Egentligen vill jag inte samla alls”, skriver en kvinna som samlar på pelargoner och tekannor. Men nu när hon har fått ”dessa två knäppar eller vurmar” så får hon väl leva med dem, skriver hon (DFU 40305:4, kvinna född 1962). En man skriver att hans samlande började med att han fick några allmogeverktyg från sin morfar. ”Sedan blev det en telefon och en till. Och en till”. Till slut ”spårade det ur” när han skilde sig, barnen flyttat hemifrån och han kunde disponera huset som han ville (DFU 40305:70, man född 1951). Kanske var det så att mannen när han skiljde sig också överskred de gränser och regler han satt för sitt samlande.

Det är också vanligt att samlare har planer kring vad som ska hända med deras samlingar när de är döda. Många samlare med värdefulla samlingar önskar att de ska tas om hand av museer eller arkiv. Det är också viktigt för många att samlingarna inte splittras utan behålls intakta. Den queer person om samlar på ”ockulta antikviteter och antika vetenskapsprylar” hoppas att hens samlingar går i arv, annars kan den kanske ”gagna lokala museer” (DFU 40305:25, queer född 1993). Och mannen som samlar majblommor planerar att skänka samlingen till den för tillfället sju månader gamla ”systerdottern eller till något museum om hon inte blir intresserad” (DFU 40305:39, man född 1957). När det gäller lergökarna vet jag inte om farmor hade några planer för dem. Att samlingen blev min föll sig naturligt eftersom jag alltid visat samlingen stort intresse och dessutom föddes på min farmors sextioårsdag. Som framgått är det vanligt att ärva samlingar från släktingar. Och att jag valdes till arvtagare hade förmodligen med våra födelsedagar att göra. Farmor beskrev ofta mig som den bästa sextioårspresent hon kunnat önska sig. Kanske blev samlingen ett sätt att gengälda den gåvan.

Ytterligare ett karaktäristiskt drag för samlande har att göra med att begäret och rädslan för att avsluta en samling lever parallellt. Många samlare betonar också jaktens och sökandets betydelse. De menar att tillfredsställelsen med att samla handlar mycket om att leta efter delar till samlingen. En man som skriver att han tror att den vanligaste anledningen till att samla ”kan vara den spänning man upplever när man som sakletare (som Pippi Långstrump) rör sig t.ex. i andrahandsbutikernas marker likt en svampplockare” (DFU 40305:74, man född 1944). En annan man skriver att det är roligare att leta än att finna. ”Tjusningen ligger inte i att äga, utan att lära”, skriver han (DFU 40305:39, man född 1957).

Konst eller vetenskap legitimerar

Ett sista karaktäristiskt drag på samlande är att det ofta legitimeras som konst eller som vetenskap. Distinktionen sammanfaller med två typer av samlare. Den ena av dessa använder känslomässiga och estetiska kriterier för att skapa samlingar, som exempelvis kvinnan som samlar tekannor och pelargoner. En annan kvinna som har en natursamling skriver att samlingens begränsningar är ”känslomässiga” (DFU 40305:20, kvinna född 1964)

Den andra typen av samlare använder kognitiva kriterier för att välja ting, som adderas till en serie och hjälper till att förbättra kunskapen, snarare än skönheten i samlingen. Ett exempel är mannen som samlar telefonapparater. Ett annat exempel på detta sätt att samla är mannen som samlar majblommor och som även har en samling av mynt som producerats under 1900-talet.

Mynten monteras i myntramar och förvaras på brickor i ett specialtillverkat skåp. Kriteriet är i stort sett bara att myntet saknas. Kvaliteten är initialt betydelselös. Jag byter upp dem efter hand. Alla mynt katalogiseras med kvalitet, metall, katalognummer, värde och silver/guld-vikt. Inga fotografier.

Berättat av: Man född 1957 (arkivuppteckning: DFU 40305:39)

Trots den genomtänkta systematiken är samlingen enligt mannen ”obetydlig i jämförelse med andras”. Han tjänar heller inga pengar på den. Istället kostar den ”bara en massa” . I dessa fall handlar det om att föremålen i samlingen ingår i en relation med samlaren, där samlarens status som expert eller specialist ger tingen status och värde genom att inlemmas i samlingar, samtidigt som samlarens status också höjs i takt med att samlingen utökas. Samlingen formar samlaren och samlaren samlingen i en kontinuerlig växelverkan. Mannen som samlar telefonapparater skriver att han kan ”oerhört mycket” om det han samlar på och en ”hel del” om sådant som hans ”samlarkolleger i föreningen håller på med” (DFU 40305:74, man född 1944). Mannen som började samla majblommor av en tillfällighet skriver att han förmodligen ”kan mest av alla” om majblommor och att han skrivit en bok om majblomman (DFU 40305:39, man född 1957).

Vare sig samlare använder estetiska eller kognitiva kriterier för att skapa sina samlingar gör de flesta det för att samlande lär dem något och för att det skapar glädje. Kvinnan som samlar tekannor och pelargoner skriver att det ger henne vardagsglädje (DFU 40305:4, kvinna född 1962) och en annan kvinna skriver att när hon fick ta över en samling Fantomen-tidningar så blev hon ”toklycklig!” (DFU 40305:33, kvinna född 1980).

Samtidigt gör sätten de samlar på att de legitimerar sitt samlande. När en samling av andra betraktas som värdefull legitimeras aktiviteten och den ges ett ädelt syfte, till exempel att den genererar kunskap, bevarar ömtålig konst eller skapar historia. Samtidigt minskar risken att samlaren blir avfärdad som nördig, överdriven, manisk eller galen. Ett öde som de flesta samlare vill undvika.

/Susanne Nylund Skog