Karl Gösta Gilstring – en storsamlare

Karl Gösta Gilstrings efterlämnade samling innehåller tiotusentals uppteckningar insamlade under ett halvt sekel. Susanne Nylund Skog berättar om en hängiven samlare av folkminnen.

I Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala bevaras Karl Gösta Gilstrings efterlämnade samling. Den består av drygt 8000 originalbrev skickade till honom av cirka 700 personer från alla delar av Sverige, samt från finländare, svenskamerikaner och ålänningar. Ur breven har Gilstring skapat fler än 70 000 uppteckningar, som han ordnat efter innehåll och brevskrivare. Samlingen betraktas allmänt som den mest omfattande insamlad av en enskild nordisk forskare i modern tid.

Men vad var det egentligen Gilstring samlade på och hur gick det till?

Om samlande och samlingar

Att samla, sortera och spara saker är en aktivitet som finns i nästan alla kulturer. Det sägs att var tredje person i västvärlden samlar, troligen är det fler. Samlande verkar vara en grundläggande mänsklig aktivitet. Trots att samlande oftast utförs av en individ, är det en social och kulturell praktik, inte bara ekonomiskt utan också klassmässigt och könsmässigt ordnad. Så brukar till exempel kvinnors samlande karaktäriseras som känslomässigt, relationellt och estetiskt, vilket inte minst blir synligt i omdebatterade termer som ”tjejsamlande” och ”tantsamlande”.

Vanliga kriterier på vad som utgör en samling är att den innehåller fler än en sak, att sakerna är relaterade på något sätt, samt att de arrangeras, organiseras och införskaffas på speciella vis. Samlingar kan sägas handla om att överföra information genom att systematiskt arrangera objekt som tagits ur bruk, för att sedan införliva dem i relationer med andra objekt, klassificerade som tillhörande samma kategori eller serie.

Att legitimera samlande

Samlande legitimeras ofta som konst eller som vetenskap. Distinktionen sammanfaller med två typer av samlare, där den ena av dessa använder känslomässiga och estetiska kriterier för att skapa samlingar och den andra typen av samlare använder kognitiva kriterier för att välja ting som adderas till en serie och hjälper till att förbättra kunskapen, snarare än skönheten i samlingen. Detta är två sätt för samlare att legitimera sina samlingar, för när en samling av andra betraktas som värdefull legitimeras aktiviteten och den ges ett ädelt syfte, till exempel att den genererar kunskap, bevarar ömtålig konst eller skapar historia. Samtidigt minskar risken att samlaren blir avfärdad som nördig, överdriven, manisk eller galen.

Den seriella samlarprincipen, som idag anses definiera samlande, slog igenom under upplysningstiden och blev helt dominerande under sista delen av artonhundratalet, bland annat som en följd av intresset för den evolutionistiska naturvetenskapen. Vetenskapligt forskande inriktat på att beundra och glorifiera skapelsen ersattes vid den här tiden av den nya vetenskapen med kataloger, innehållsförteckningar och bibliotek. I motsats till äldre kuriosasamlingar placerades objekten i logiska sammanhang, i serier och ordningar. Nu blev kunskapen att urskilja och välja viktig. Organiserat material var lika med kunskap och kunskap lika med organiserat material.

Samlingar blev museer

Under framväxten av moderniteten och med industrialismens genombrott blev samlande alltmer utbrett vilket kanske manifesterades allra tydligaste i skapandet av museerna. Tiden från 1850-talet, med startpunkt i The Great Exhibition 1851 i London, och fram till 1950-talet har av flera forskare karaktäriserats som samlandets tid. Inledningsvis var det främst en borgerlig aktivitet och välbeställda personer inledde samlingar och skapade privata museer i hemmen. I Sverige bildade Arthur Hazelius samlingar av föremål från nordisk folkkultur grunden för Skansen och Nordiska museet. Inspirerad av Hazelius skapade Wilhelmina von Hallwyll en komplett samling av sitt högreståndshem. Samlandet blev ett sätt att manifestera sig i en föränderlig tid och samlare som Wilhelmina von Hallwyll och Artur Hazelius framstod i omvärldens ögon som välgörare, eftersom de samlade och sparade det som höll på att gå förlorat.

Karl Gösta Gilstrings samling

Det var i denna tradition som folklivsforskaren, prästen och gymnasieläraren Karl Gösta Gilstrings inledde sitt drygt femtioåriga samlande av folkminnen. Gilstring beskrivs som en varmhjärtad präst, entusiastisk lärare och en hängiven samlare av folkminnen. Han föddes 1915 i Östergötland, tog studentexamen i Linköping 1934 och prästvigdes 1941. Han var gift och pappa till tre barn. Parallellt med arbetet som präst och sedermera gymnasielärare, upptogs den mesta av Gilstrings tid fram till hans död 1986 av folkminnessamlingen. Han hedrades med en doktorstitel vid Uppsala universitet 1975 och år 1985 tilldelades han, av Kungliga Gustav Adolfs Akademien, ett pris för sin ”enastående samling av svenska folkminnen hopsamlade under mer än 50 års uppteckningsarbete”. Samma år gav Statens Humanistisk-samhällsvetenskapliga Forskningsråd honom ett stipendium för bearbetning och komplettering av sin samling. I motiveringen beskrivs Gilstring som ”vårt lands flitigaste folkminnessamlare”.

Att Gilstrings efterlämnade samling finns bevarad på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (DFU) är ingen slump. Gilstrings samarbete med Uppsala landsmålsarkiv (ULMA), numera DFU, inleddes redan på 1940-talet då han fungerade som ortsmeddelare under arbetet med Atlas över svensk folkkultur. På 1950-talet studerade han folkloristik under Dag Strömbäck, ULMA:s dåvarande chef och professor i nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt folkloristik. Gilstring skrev en licentiatavhandling i religionshistoria om julstocken vid Uppsala universitet.

I ett brev, daterat den 1 december 1972, berättar Gilstring om hur han inledde sitt samlande: ”Jag var gymnasist i Linköping, hade varit hemma i Hof på farmors jordfästning. Hon bar en östgötahävd som få, f. 1851 i Biskopsberga, Allhelgona socken invid Skeninge. Jag beslöt mig för att hädanefter samla upp vad jag hörde”. Efter Gilstrings död skrev Vimmerby tidning att Gilstring visste att klockan var ”drygt fem i tolv” och att den sista av den muntliga traditionens folk snart skulle vara borta. För Gilstring gällde att rädda vad som räddas kunde.

Räddningsaktionen blev ett slags forskningsetik för Gilstring, liksom för arkiv och museer vid samma tid. Intresset riktades mot frågor om ursprung och spridning. För detta krävdes ett rikt empiriskt källmaterial och Gilstring ville därför dokumentera allmogekulturens alla delar. Han kallade sin arbetsmetod för strukturinsamling. Gilstring uppfattade sig själv som en upptäcktsresande som gjorde pionjärarbete i många socknar som tidigare varit vita fläckar på folkminneskartan.

Gilstrings "lilla församling"

Grunden till Gilstrings samling fanns i det nätverk av närmare 700 meddelare han byggde upp under åren. Han skrev cirka tio brev om dagen med frågor till dessa personer, som var spridda över hela Sverige, Svensk-Amerika, Åland och Finland. Gilstring hade som krav att de skulle vara födda före 1920 och han fick fatt i dem främst genom upprop i tidningarna Kvällsstunden och Svenska Amerikanaren Tribunen. Han kallade sagesmännen eller meddelarna för sin ”lilla församling”.

I insamlingsarbetet utgick Karl Gösta Gilstring från drygt 3000 frågor som föll inom ett tjugotal olika ämnesgrupper, vilka även var basen för hans kapitelindelning och ordning av varje enskild sockensamling. Han kategoriserade materialet under olika rubriker, till exempel Årsloppet, Livsloppet, Id och Frid, Åkommor och sjukdomsbot, Ord och talesätt, osv. Frågorna var detaljerade och hade mycket gemensamt med de traditionsinsamlande arkivens frågor. Gilstrings frågor präglades dock av en personlig och informell stil, både i de mer allmänna frågelistor som publicerades i pressen och i frågelistorna till enskilda skribenter. Gilstring skickade också ut så kallade rund-brev med frågor. Den 8 november 1960 skrev han till exempel till sina ”vänner” i USA och Canada och undrade hur de ”hade det med vattenhjul och andra minnen”. Han påpekade också att han var så tacksam för att ”än en gång få komma igen!”.

Av de frågor Gilstring ställde är det uppenbart att han var bekant med de traditioner och folkminnen han ville bevara. Frågorna är väldigt specifika och kräver ibland endast jakande eller nekande svar. På så vis är frågorna, trots den ibland informella tonen, inte speciellt anpassade till de enskilda personer han brevväxlade med, utan deras svar blir endast ett av flera belägg för de företeelser Gilstring frågar om.

Att Gilstring var prästutbildad, och inte enbart var en kunnig folkminnessamlare, spelade troligen avgörande roll för de relationer han etablerade med sin ”lilla församling”. Prästerskapet har haft en central roll i insamlande av folkminnen. I etnologins begynnelse var den svenske bonden och forskaren tillsammans med prästen ”en synnerligen positivt ladda trojka”. Bonden var traditionsbärare, prästen var förmedlare och forskaren var uttolkare. Prästen fungerade som ett slags mellanhand i insamlandet av folkminnen, han var delaktig i de bildades värld men boende i böndernas. Dessutom var prästen en statens tjänare. Karl Gösta Gilstring personifierade två roller i en sådan trojka, både prästen och forskaren.

I sin roll som forskare bedömde Gilstring de brev han fick och skrev sedan av de delar han fann intressanta. I mångt och mycket följde han här de metoder som utarbetats av ULMA och andra traditionsinsamlande arkiv under 1900-talets första årtionden. Som nämnts deltog Gilstring i arbetet med Atlas över svensk folkkultur, som var ett projekt där materiella, sociala och andliga företeelser lades in på kartor. Arbetsmetoden hade på 1930- och 1940-talen hög vetenskaplig status och avsikten var att ”spridning och geografiska skillnader och likheter inom landet skulle bli tydliga”. I enlighet med dessa metoder renskrev Gilstring delar av de svarsbrev som han ansåg värdefulla och gjorde excerpter av dem för varje innehållskategori. Dessa excerpter ordnades sedan i pärmar efter ort och innehåll. På så vis skapade Gilstring ett slags sekundärt källmaterial.

De flesta meddelare har fått ett nummer, alla avskrifter från en person har placerats under ett geografiskt landskap och område, oftast en socken. På så vis har meddelarna kommit att representera olika platser och när Gilstring sökt fylla vita fläckar på kartan har det handlat om att finna en duglig meddelare som skulle kunna representera fläcken.

Den 2 september 1973 skriver Gilstring i ett brev att hans ”mödor kring insamlingsarbetet spännande över hela folkminnesfältet” har varit många. Han beklagar att det inte längre finns någon möjlighet att ge ut ”rena” folkminnessamlingar, speciellt eftersom hans eget material är så omfattande. Han tror knappast att ULMA numera skulle nå motsvarande nivå ”under 15 år med sina sagesmän ute i landet”. Skrytsamheten blandas här med en viss bitterhet och läsaren anar att tiden runnit förbi Gilstring och hans folkminnessamling. Han arbetar med metoder och en insamlingsiver som det samtida forskarsamhället till stora delar lämnat bakom sig. Medan Gilstring oförtrutet kämpar för att rädda den försvinnande allmogens seder och traditioner undan glömskan, har hans kollegor riktat blickarna mot stadstraditioner, klassamhället och samtiden.

Gilstrings kamp mot klockan

Ivern att samla in äldre seder och traditioner motiverades, som nämnts, av att allmogekulturen ansågs vara på väg att försvinna och ”generationskedjorna var på väg att brytas”. I kampen mot klockan var dock inte Karl Gösta Gilstring ensam, han och hans ”lilla församling” gjorde gemensam sak. De hjälptes åt att minnas och nedteckna det som var på väg att gå förlorat. Ju mer de mindes och fick på pränt, desto mer återstod dock. År 1984 menade Gilstring att om han bara fick ”20 år till av Vår Herre” skulle han vara i ”det närmaste klar”.

Gilstring tycks således ha trott att det skulle vara möjligt att avsluta samlingen och insamlingssystemet i sig verkar också bygga på en tanke om att den skulle gå att få fullständig. Ett mått på framgång för Gilstring handlade på så vis om hur stor samlingen var, med andra ord hur nära målet den, och han själv, var. Oavsett om det var möjligt att avsluta och skapa en fullständig samling, så gav ju dåtidens vetenskapliga ramverk vid handen att det fanns ett slutmål och att samlingens storlek var av betydelse. Ju fler folkminnen, ju fler uppgifter om det förflutnas seder och traditioner, desto större möjlighet att kartlägga spridning och ursprung.

Samlingen blev också ett synbart resultat i kampen mot förlusten och gjorde att ingen behövde betvivla nyttan med insatserna. Karl Gösta Gilstrings samlande har tydliga drag av en vetenskapligt motiverad samlare; han arbetar efter ett system, vet vad han söker, är hängiven i det närmast passionerad, och i ständig beredskap att fylla luckor i samlingen. Det tycks också ha varit mycket viktigt för Gilstring att motivera sitt samlande vetenskapligt och inte som ett personligt utslag av överdrivet samlande. Efter hans död påpekades att ”vårt lands flitigaste folkminnessamlare” inte var driven av samlarmani utan av ”kärlek till en bygdekultur, som måste räddas åt eftervärlden”. I denna kärleksrelation ingick de sjuhundra i Gilstrings ”lilla församling”. Det var kärleken till det förflutna och den hembygd som höll på att gå förlorad, som de alla delade och som möjliggjorde samarbetet dem emellan. I ett unikt mastodontprojekt förenades intresset och kärleken till en försvinnande kultur med den nya tidens vetenskapliga ideologier och en av nordens största folkminnessamlingar skapades.