Julbröd med magisk kraft

Förr i tiden var skådebröd och julhögar ett självklart inslag på många julbord runtom i landet. Åsa Holmgren vill inspirera dagens julfirare att ta upp en gammal tradition.

Inte utan min brödhög

En gång fick jag frågan vad jag absolut inte kunde tänka mig att vara utan på julen och hörde mig själv svara: ”Brödhögen”. Varför inte skinkan eller granen? Kanske för att de är så självklara för oss idag. Men för mindre än 200 år sedan var brödhögen lika självklar och jag tycker om den starka symbolik som finns i den. Brödet symboliserar på julbordet hela jordbruksåret och det kretslopp som det innebär. Julen var tiden när förråden var fulla med mat och borden kunde fyllas med överflöd. Här fanns för ovanlighetens skull färskt bröd bakat med jäst och vört från julbrygden, men också skådebröd i form av julhögar. På julbordet demonstrerades julens överflöd, efter förmåga. Bröden i julhögen var oftast i olika storlekar och kunde vara bakade av olika sädesslag, även rågbröden dominerade stort. Norrut var det förstås vanligt med korntunnbröd i brödhögen.

Bröd för fattiga och rika

Ibland fanns en stor brödhög på bordet, ibland var det flera. De kunde innehålla olika antal brödkakor och överst kunde det ligga ett äpple eller en liten ost, om man hade tillgång till det. Tjänstefolk och barn hade ofta en egen hög som skulle räcka hela helgen. Pigor och drängar som var lediga, tog med sig högen. Även om brödhögarna var ett slags skådebröd, åts de alltid till sist upp. Ibland började man tulla på högarna redan under juldagarna, men oftast väntade man till efter jul.

I våra arkiv finns en hel del uppteckningar om julbröd och julhögar, särskilt i svaren på frågelistorna M119 om julen och T16, Brödet och dess tillredning. Det är oftast äldre personer, födda på 1840-talet, som på 1920-30-talen berättat om sin barndoms jultraditioner. De vittnar om en tid när traditionerna redan var i upplösning, men trots det verkar många ha hållit fast vid de gamla julbröden. Julbaket var länge årets stora och viktiga baktillfälle.

Julahögen var byggd i pyramid, den största och grövsta jullimpan i botten, sen den grovsävade kakan med hål i mitten och därnäst en fin-sävad, lite mindre kaka. Alla bröden voro runda, grovlimpan vägde omkring 3 skålpund (nästan 1,5 kg), de andra omkring hälften så mycket. Allt matbrödet var mjukt, slätt och välformat. Överst på högen låg minst en vacker sk tolvhålakringla (lyxbröd som sällan baktes utan till julen). De som hade kaffe använde detta bröd som kaffebröd, annars åts de torra. I en del gårdar saknades somliga år den lille lille osten (beroende på minskad mjölkmängd). Överst ett rött grant äpple. Fanns gott om äpplen, lades sådana runt omkring de olika julhögarna. Vid barnens julhögar ställdes dessutom deras jul-a-gåbba, vilka bakats av den vitaste degen. Den förställde en julgubbe, en julkäring, julgris – bock med horn, tupp, höna.

De övriga julhögarna stodo kvar på bordet intill för-ängla-dan och då hade de ju delvis tullats.

Upptecknat: 1949 av Alma Nilsson
Informanter: Upptecknarens mor (född 1834) och mormor (född 1803)
Plats: Härlunda, Småland
Arkivnummer: 19964, frågelista M119

Soldaten eller båtsmannen, som underhölls av en rote, en grupp gårdar, skulle också ha en julhög från varje rotebonde. De fick han gå runt i gårdarna och samla in.

Julen var den tid när de som hade ett överskott delade med sig till de fattiga. Många tiggande, särskilt kvinnor och barn, gick runt i socknen kring jul. Ingen fick lämna ett hus utan traktering och ”gå ut med julen.” När man bakade de stora julbaken räknade man alltid med de bröd som skulle ges till de fattiga.

På julbordet lades en bröstöd (brödhög) bestående av 15 à 20 kakor tunnbröd, vilket fick kvarligga över jul. En hög av tjockbullar staplades upp i bredd med tunnbrödshögen och ävenledes fick kvarligga på bordet helgen över.---

På julaftonsmorgonen skulle husmodern ställa iordning julgästen till soldaten som då kom på besök hos samtliga sina rotebönder. Soldatens julgäst bestod av en kaka tunnbröd, en tjockbulle, en köttbog eller lår, samt ca 2 à 3 mark smör.

Upptecknat: 1937 av Fräs Erik Andersson
Plats: Boda, Dalarna
Arkivnummer: 10338 (frågelista M119)

De fattiga gingo i stora skaror omkring i socknen och tiggde de två sista veckorna för julen. Det var gott om fattiga i socknen på den tiden, och om det var möjligt, så gav man dem julmat av det man hade. Av slakten skulle de ha några smakbitar och så skulle de ha någon kaka eller en julstomp. Man gav dem också malt, så de skulle ha något av brygga av, och man hjälpte dem också till litet brännvin, ty supar skulle alla ha till julen, vare sig de voro fattiga eller rika. Det var mest käringar och barn som gingo omkring och tiggde.

Julhögar för fattiga kommo i bruk ganska sent. Sådana julhögar innehöllo något av all slags julmat. Förr skar matmodern själv upp åt de fattiga, då de kommo och tiggde. Var och en fick en kakfjärding, en fläskbit, en liten ost, korv osv.

Upptecknat: 1940 av Richard Broberg
Informant: Jon Öster (född 1844)
Plats: Östmark, Värmland
Arkivnummer: 15306:5 (frågelista M 119)

Ibland bakades också ett särskilt, grövre bröd till gårdens djur, som de fick äta av på julafton. Ganska vanligt var att djuren fick en smakbit av allt på julbordet och del av en särskild havrenek (kärve).

Vid julbakningen fick man icke glömma att av ett slags sämre mjöl baka några kakor, i tjocklek ungefär som vanligt spisbröd, för att dermed fägna kreaturen, såväl kor, får och getter som även hästen, på julaftonen. Korna fingo minst var sin kaka eller två, allt efter tillgång och hästen ett par tre kakor vilka åtos med stor begärlighet. Men även getterna och fåren läto sig väl smaka av undfägnaden.---

Upptecknat: 1937 av Fräs Erik Andersson
Plats: Boda, Dalarna
Arkivnummer: 10338 (frågelista M119)

Hur gammal traditionen med brödhögar och skådebröd är, vet vi inte. Brödhögar finns avbildade på bonadsmålningar från tidigt 1800-tal och förebilder finns i Gustav Adolfs-bibeln från 1618.

Vårkaka - såkaka

En av brödkakorna kallades ofta vårkakan. Det kunde vara den största och grövsta, som låg underst i brödhögen. Den var ibland dekorerad/krusad med en bodnyckel, symboliskt för förrådshushållet, eller med flätor och figurer. Vårkakan kunde också vara i form av en kuse eller en gris. När de andra bröden var uppätna i slutet av julperioden, fanns vårkakan kvar. Som allt som legat framme under julen, ansågs den vara särskilt stärkande och hälsosam, för att inte säga magisk.

Vårkakan skulle, som namnet antyder, sparas till vårbruket och då kunde man förfara med den på olika sätt. Antingen smula sönder den och sprida den över åkern tillsammans med utsädet för att få en god skörd eller också, vilket var vanligare, skulle de människor som utförde vårbruket äta kakan. Det kunde också vara så att djuren, framför allt hästarna, eller oxarna, fick äta av den. Vårkakan fungerade då som ett slags magiskt kraftfoder för dragarna, som skulle arbeta hårt i vårbruket

Vårkakan, eller såkakan, som den också sedan 1899 benämns i arkiven, har varit föremål för många studier och olika tolkningar. Tidiga forskare ville se den, och de andra skådebröden, som en kvarleva från ett förkristet offerbord i en fruktbarhetskult. Den teorin har förkastats av senare forskning, men även de som ifrågasatt teorin om en gammal fruktbarhetskult, menar ändå att en magisk rit vid vårbrukets och såddens början, där förra årets bröd blandas med det nya utsädet, troligtvis är lika gammal som brödet självt. En sed som i sin grundform har ett äldre ursprung än kristendomen.

Säkert är i alla fall att man långt fram i tiden betraktat det som funnits på julbordet som laddat med magisk kraft. Något som både var stärkande för människor att äta inför vårbruket och som skulle befrämja en god växt på åkern. Detta vittnas om i de uppteckningar som finns i våra arkiv. Det finns lokala skillnader och just vårkakan verkar ha varit vanligast i syd- och mellansverige. Allra vanligast i slättlandet.

Vårkakan, julkuse och en surlimpa, skulle ligga på bordet, från och med julafton till och med trettondagen. Därefter grävdes de ned i sädeslåren och fick ligga där till vårsådden börjades, då var och en av gårdens folk fick en bit av surlimpan och kusen. Vårkakan blev delad mellan dragarna och sädesåkrarna.

Upptecknat: 1938 av Viktor Svensk
Informant: Torparehustru Tilda Andersson (född 1869)
Plats: Fasterna, Uppland
Arkivnummer: 12072 (frågelista: M119)

I det gamla bondesamhället föregicks alltid viktiga arbetsmoment som att så, släppa ut djuren på bete, kärna smör eller baka, av mer eller mindre magiska ritualer. Det gällde att det inte blev missväxt, att korna kom hem från skogsbetet, att det blev smör i kärnan och att bröden jäste och inte blev vidbrända. Man vidtog alla försiktighetsåtgärder. Det kunde handla om att rita kors, att använda stål, att uttala välsignelser eller besvärjelser eller att få styrka av det som stått framme på julbordet. Det gällde framförallt brödet, men också ölet och ljusstumparna, som kunde användas på olika sätt. Bröden och ljuset kunde ”viga” de redskap som skulle användas i vårbruket. Då gned man in plogbillen eller harvens pinnar med bröd eller ljus. Även julhalmen som legat på golvet, kunde strös ut på åkern för bättre växtlighet eller ges åt djuren.

Mor brukade ha en 'julhög' liggande mitt på bordet. Först lade hon en slät rågmjölskaka på bordet. Kanterna på den kakan voro uddiga. D.v.s. kakan var uddig runt omkring. På denna lade hon två limpor bakade av handsiktat rågmjöl. Sedan den s.k. ”julkakan”, som bestod av ringar och kors. Allra överst en ost 'julosten”' Denna julhög skulle vara så länge julen varade, den fick inte röras. Den kallades även för 'julkosten'. Det var inte fattigt så länge den stod på bordet. Den kakan som låg underst skulle ställas på fönsterhyllan och så där till 1 maj. Då skulle det bli lyckligt. Första maj skulle man äta upp den. Då värmde man upp dricka och blandade sirap i den och doppade i av kakan och åt. Man åt det med sked. Benämning: '1-majskål'. Ölet serverades i koppar. Inga andra julhögar fanns på bordet. Julosten och det övriga 'körde man ut julen med'. D.v.s. man tog till det när julen var slut. Korn eller ax förekom inte på julbordet. Brödet på bordet skulle ligga till efter 20-helgen. Jag minns att en del kunde gömma lite av vart och ett som fanns i 'julkorgen' till våren. Då hade de det i såkorgen när de började så. Det gömdes långt ner i sädesbingen.

Upptecknat: Av Ragnar Nilsson
Arkivnummer: IFGH2468

Dagens julbröd

De bröd vi förknippar med jul, som saffransbröd och pepparkakor, kunde förekomma till jul, men också vid andra högtider. Vörtbröd är fortfarande vanligt till jul, trots att det inte längre finns något samband med brygd av julöl. Det ljusa julknäckebrödet av vetemjöl och rågsikt, som fortfarande finns att köpa, går tillbaka på en något äldre tradition i de områden där hårt rågbröd var vardagsbröd. Till jul bakade man där ibland ett ljusare knäcke av finare mjöl. I bagarstugorna i norra Uppland, särskilt på bruken, har detta blivit en stark tradition.

Den starka symboliken som finns i julens brödhög kan fortfarande inspirera. En gång fick jag höra av en familj att de brukade baka en såkaka till jul, efter att ha hört talas om den äldre traditionen. De sparade den till våren, då de smulade sönder den och spred ut smulorna i trädgårdslandet när grönsakerna såddes. Kanske var det mer ett uttryck för en önskan att vara en del av odlingsårets kretslopp än för en tro på julens magi.