Ruva

I våra dialekter finns ett verb ruva, med betydelser som ’förefalla’, ’verka’, ’synas stor’, ’synas större än vad som egentligen är fallet’, ’ta upp stort utrymme’, ’skrymma’.

Utbredning

Ruva är i institutets samlingar belagt framför allt från Norrland men i mindre grad även från Dalarna, Värmland och Öland. Ordet återfinns också i stora delar av Norge, framför allt i betydelser som ’ta upp stort utrymme’ och ’förefalla’, samt i vissa danska dialekter, där dess betydelse tycks vara inskränkt till ’ta upp stort utrymme’ och liknande.

I Gotländsk ordbok på grundval av C. och P. A. Säves samlingar finns ett verb ryga med bl.a. betydelserna ’fylla rum’ och ’se fint ut, men ringa i wigt eller werde’.

Användning i de svenska dialekterna

Hur verbet ruva böjs och uttalas varierar i institutets samlingar något mellan olika delar av landet. Dock är böjningen aldrig annat än svag. Den mest framträdande skillnaden i uttalet torde vara att ordet i vissa belägg har g i stället för v. (En sådan växling mellan dessa två ljud uppträder även i exempelvis (hö)tjuga, som på vissa håll uttalas (hö)tjuva.)

I en rätt stor del av beläggen tycks ruva i princip vara synonymt med verb som förefalla: dä rugger vära kallt i dag ’det verkar vara kallt idag’, Ovanåker i Hälsingland; hu ru`uvd te vâ fämti år ’hon såg ut att vara 50 år’, Näskott i Jämtland; du ruv jo ha-ne bra ’du ser ju ut att ha det bra’, Arjeplog i Lappland; äint ruve da däm hava ilt ett päninga ’inte tycktes då de ha ont om pengar’, Norsjö i Västerbotten; men he dena röu no såm e djeissningg ’men det där synes nog som en gissning’, Nederkalix i Norrbotten; än ha gjö å röue molokken hela viku ’han har gått och verkat moloken hela veckan’, Töre i Norrbotten.

Ofta handlar det dock om att någon eller något ger ett stort, präktigt, ståtligt etc. intryck: soLâ ruv stör ôm vintern ânn ôm sômmârn ’solen ser större ut på vintern än på sommaren’, Ström i Jämtland; de rug mytjä ’det verkar vara mycket’, Anundsjö i Ångermanland; han ruv stor men han väg barra sextifem tjilo ’han ser stor ut, men han väger bara 65 kilo’, Fredrika i Lappland. Från Östmark i Värmland meddelas att ruva alltid står tillsammans med just adjektivet stor. I en betydande andel av beläggen från andra håll förekommer ordet däremot utan adjektiv eller annan bestämning som anger det stora, präktiga etc., så bl.a. i följande fall, där ruva står i presens particip: da saug ruvenes ut, menn da va int sa myttje nôr mann kômm närrmar ’det såg mycket ut men var inte det när man kom närmare’, Berg i Jämtland; ern ruveness-rn kär ’en stor och ståtlig karl’, Ström i Jämtland. Ett annat exempel är kLö´vâ´ârn står å ruvâ, menn dâ e ba`ar-nô boLâ her å der ’klövern ser yvig (frodig) ut (på avstånd), men det är bara några ruggar här och där’, från Dalby i Värmland. Ett vanligt uttryck i Lillhärdal i Härjedalen uppges vara dä ruve bâre ’det ser bara mycket ut, det ser ut att vara mer än det egentligen är’. Från flera socknar i Jämtland rapporteras uttrycket ru`uv i (eller ti) dunâ (med mindre variationer i uttal), vilket i riksspråklig form skulle motsvaras av ruva i (eller uti) dunet. Detta kan bl.a. sägas om något som tar större plats än nödvändigt, om något som ytligt sett ter sig bra och om människor som vill verka fina och rika utan att vara det. Upphovet till uttrycket lär vara fåglar (eller kanske snarare fågelungar) som på grund av sin dunighet ger intryck av att vara större än de egentligen är.

Mellan att göra ett stort intryck och att ta upp stort utrymme eller skrymma är väl steget inte särskilt långt. Om en tjock kvinna som fyller mycket i släden har i Åre i Jämtland upptecknats: hu ru`uv nå bra ’hon tar upp bra med plats’. Om torrt hö som är svårt att pressa ihop har någon i Selånger i Medelpad sagt: hâ ruvär mytjä hö då hâ ä skârptôrt ’det skrymmer mycket, höet, då det är kruttorrt’.

I Bredsättra på Öland har den något avvikande betydelsen ’rymma’ belagts: de kan ru`uv såm e sje`epp ’det kan väl rymma så mycket som en skäppa’.

Slutligen kan nämnas betydelsen ’vara havande (gravid)’, belagd från flera socknar i olika landskap.

Ruv, ruval, ruvlig

Bildade till verbet ruva finns i samlingarna också ett antal ord ur andra ordklasser. Hit hör substantivet ruv, neutralt i Jämtland men maskulint i Ångermanland, Lappland och Västerbotten. (Från Överkalix i Norrbotten finns ett ”formellt oklart” belägg.) Detta ord används i betydelser som ’(stort) omfång’, ’utseende’, ’sken (av att vara något)’: de e bâri ruve ’det är bara så det ska se ut’, Mörsil i Jämtland; hann ä stârrk ätt ruvän ’han är stark i förhållande till sitt utseende’, Lycksele i Lappland; int var ruven så stor, men tongt var ä ’inte tog det så stort rum, men tungt var det’, Skellefteå och Norsjö i Västerbotten; klappgrötn jär inte sä mättande, ä jär mest ruven ’klappgröt är mindre mättande än man kan tro av mängden’, Jörn i Västerbotten.

Två andra ord är adjektiven ruval och ruvlig. Båda är belagda i betydelser som ’skrymmande’, ’som tar stort utrymme’, ’stor till utseendet’, ruvlig dessutom i betydelser som ’ståtlig’, ’som ser bra ut’: boLe jer för ruvalt inne smöge danna ’bordet är för stort för det där lilla utrymmet’, Nysätra i Västerbotten; hökkt å rugLut e lâss ’ett högt och skrymmande lass’, Lit i Jämtland; hän va nå så ovårut ruvLejn bokk-kanalin dän ’han var något så ofantligt ståtlig, den där bockkanaljen’ (om en getabock), Mörsil och Mattmar i Jämtland.

Ursprung

Att uttala sig om ursprunget till ruva är något vanskligt. Ordet verkar hänga samman med ruva ’ligga på ägg’ etc. (Enligt Svenska Akademiens ordbok är de två verben t.o.m. sannolikt etymologiskt identiska.) I det nordiska språkområdet finns ett antal substantiv som har snarlik form och betyder ’hög’, ’stapel’ och dylikt, häribland i svenskan ruka (t.ex. i sammansättningen koruka), ruva (t.ex. i brödruva) och råge (t.ex. i uttrycket med råge). Troligen utgår både ruva ’ligga på ägg’ och vårt dialektala ruva (samt gotländskans ryga) från något sådant substantiv. En fågel som ruvar på ägg höjer sig ju något över omgivningen och kan således liknas vid en hög, liksom också något som ser ruvande ut (jfr exemplet från Berg ovan) utmärker sig gentemot omgivningen. Man kan också tänka sig att flera av de ifrågavarande substantiven varit inblandade och att det rör sig om parallella utvecklingar. Förutsatt att det dialektala ruva har sitt ursprung i ett eller flera av dessa substantiv torde det vara en inte alltför djärv gissning att den allmännare betydelsen ’förefalla’ (vilken innebär att exempelvis någon kan ruva vara 50 år eller ruva ha det bra) är yngre, utvecklad ur de specifikare betydelserna ’förefalla stor’, ’ta upp stort utrymme’ etc.

/Jan Hellström