Arsenik
Häromveckan hittade jag en ordlapp i våra dialektsamlingar som jag först inte visste hur jag skulle tolka. Dialektlappen är upptecknad 1935 på ön Asperö i Göteborgs södra skärgård. Betydelsen är ’arsenik’, men frågan är om sagesmannen anger att arsenik kallas ”vitt inte” eller om han svarar ”vet inte” och menar att han inte känner till något lokalt uttryck för ’arsenik’.
Dialektuppteckning från Asperö
Språkligt signalerar ljudskriften att ordet uttalas med ett kort i-ljud och ett långt t-ljud, vilket tyder på att ordet som nedtecknats är vitt och inte vet. Arsenik och olika arsenikblandningar kan vara av olika färg, men de flesta av oss förknippar nog arsenik med färgen vit. I Drottningens juvelsmycke skriver också Almqvist: ”Tintomara! två ting äro vita/Oskuld – Arsenik”.
Efter att ha bläddrat vidare i dialektsamlingarna och konsulterat mina kolleger fann vi att vitt används om arsenik på flera håll i landet och ofta i förbindelsen lite vitt. Några få belägg finns för ”vitt inte(t)”. Från Gästrikland finns också en uppgift om att man kunde köpa ”vittintet-sten” på apoteket. Om man hade ont i ögonen kunde man skava av lite av stenen och blanda med vatten för att sedan smörja ögonen med. Ju mer det sved, desto bättre var det.
Att arsenik kan kallas vitt är lätt att förstå, men varifrån kommer uttrycket vitt inte? I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) kan man läsa att intet vitt är en benämning som användes inom medicinen för zinksulfat och för fint pulveriserad zinkoxid. Här jämförs med latinets nihilum album som kan översättas intet vitt, men varför man uttryckte sig på det viset på latin om zinksulfat och zinkoxid framgår inte av artikeln. Hur som helst har det nog inte varit något problem att flytta över benämningen vitt från ett vitt ämne till ett annat. Vad man däremot kan undra över är varför orden bytt plats i dialekterna. Kanske är det i analogi med uttryck som platt intet och slätt intet.
I folkminnessamlingarna
I arkivets folkminnessamlingar finns berättelser om hur man fick tag i arsenik och hur det användes. Det var visserligen förbjudet att köpa arsenik, men det gick att skaffa från gårdfarihandlare och knallar. Arsenik ingick i husapoteket och ansågs ge ett bra skydd mot både sjukdomar och trolldom. Om man hade värk i sina fingrar kunde man smörja dem med arsenik. Salvan hjälpte också mot klåda och nedstämdhet. Arsenik användes inte bara utvärtes, utan man kunde också äta arsenik för att bota sjukdomar som kolera och lungsot. Från Morlanda i Bohuslän finns en uppgift om att man blev av med löss genom att äta arsenik och att ”de gamla regelbundna arsenikätarna var så förgiftade att ohyra ej kunde leva på dem”.
Ibland hittar man extra mustiga berättelser. Här är ett utdrag ur en uppteckning från Slöinge i Halland:
Arsenik lades ofta på tanden som värkte. Det låter giftigt så det förslår, men sanningen är att det fanns i så gott som vartenda hem i mellersta Halland. Det hörde ju till de förbjudna varorna, men kanske just därför blev det mera spännande att försöka få tag i det. Det var en hel liten sport att anskaffa arsenik i smyg.
Det hade olika namn. Kärt barn har många namn. Och det hade en mångfaldig användning. Lantmannen behövde det för att få sina hästar fina och blanka, i synnerhet när de skulle till marknaden för att säljas. Det var en eller två gånger om året särskild hästmarknad i Falkenberg, och där var en stor uppvisning och stor kommers. Mången äldre använde det som nervlugnande medel och som allmänt stärkande medicin. Det fanns män och kvinnor, som genom långvarigt bruk av arsenik blivit så vana vid det, att de kunde tåla en dos på omkring en ärtas storlek dagligen. I synnerhet var det gamla män med unga hustrur som vande sig därvid för att bli immuna vid eventuella förgiftningsförsök, de gamla rävarna. Särskilt kräkmedel hade man också vid arsenikförgiftning. Man skulle endast dricka nysilad mjölk tillsatt med tran. En del använde det ock för att de skulle se ungdomliga och raska ut; andra åter, kvinnor naturligtvis, som fosterfördrivande medel. Men som detta var alltför riskfullt, var användningen liten.
Arsenik kallades oftast för ”vitt”, när det skulle inköpas. Knallen, som kom och sålde allt möjligt, hade även förbjudna varor i sin påse. Innan han gick från ett ställe, frågade han husmodern, om det inte behövdes något ”vitt” i huset. Var hon då ensam, kunde affären ske med detsamma, men var någon annan närvarande, fick hon en vink om att det skulle läggas under en viss sten i skogsdungen utanför eller på något annat ställe.
Berättat av man född 1880, Slöinge socken, Halland
%20Lena%20Wenner_webb2_fotograf-joachim-bago.jpg)