Passiv på flera sätt - gutnisk passivering i ett nordgermanskt perspektiv

I de nordiska språken finns det två sätt att passivera aktiva satser. På standardsvenska kan således en aktiv sats som Kim åt upp maten passiveras antingen genom att ändelsen -s läggs till verbet - Maten åts upp av Kim - eller genom att man använder ett passivt hjälpverb som bli: Maten blev uppäten av Kim. I traditionell gotländsk dialekt, gutniska, finns ytterligare ett sätt att passivera, som liksom kombinerar de två andra strategierna. Denna särgutniska konstruktion, så kallad si-passiv, ska vi bekanta oss med lite senare i denna framställning.

Passivering i standardsvenska

I vårt inledande standardsvenska exempel på passivering blir den aktiva satsens objekt (maten) subjekt i den passiverade versionen. Denna uppgradering av objektet till subjekt brukar ofta lyftas fram som själva kärnan i den grammatiska operationen passivering. En följd av denna transformering av objektet är att det som tidigare var den aktiva satsens subjekt (Kim) inte längre kan ha den funktionen. Det gamla subjektet förpassas då till en position längre till höger i satsen, inbäddad i en prepositionsfras (av Kim). Men det är faktiskt inte nödvändigt att över huvud taget uttrycka det gamla subjektets roll. Sekvensen Igår blev maten uppäten, där den som åt upp maten inte är närmare specificerad, är med andra ord ett fullt gångbart yttrande. Att utelämna själva ätaren i den aktiva satsen är däremot synnerligen markerat, och i många sammanhang rentav grammatiskt omöjligt. En sats som *Igår åt upp maten svär helt enkelt emot en modersmålstalares intuitioner om vad som är ett möjligt yttrande på svenska (och markeras därför med asterisk före).

Det finns emellertid aktiva satser som saknar objekt men som ändå kan passiveras. En sådan aktiv sats och dess passiva motsvarighet visas i (1a-b) nedan. I (1a) har predikatet har ringt ett subjekt (Vaktmästaren), men det saknar ett objekt. Ett verb som inte konstrueras med objekt kallas för intransitivt; ett verb som däremot tar ett objekt, exempelvis äta i vårt inledande exempel, kallas följaktligen för transitivt. När vi passiverar ett intransitivt exempel som (1a) finns det alltså inget objekt att göra subjekt av. Vad man får göra då är att infoga ett så kallat formellt subjekt, ett det, som vi ser i (1b). Det formella subjektet det träder även in i andra sammanhang där satsen annars skulle bli subjektslös, t.ex. i utsagor om vädret (Nu regnar det/*Nu regnar). Här och i fortsättningen markerar jag subjekt och predikat i alla exempel med fetstil.

(1) a. Vaktmästaren har alltid ringt i kyrkklockorna på söndagar.
b. Det har alltid ringts i kyrkklockorna på söndagar.

Intressant nog går det faktiskt att låta det formella det bli subjekt även i passiva versioner av transitiva satser. Det visar jag i (2) nedan. I (2a) finns det ett objekt, en hel del arbete, som (likt maten ovan) skulle kunna göras om till subjekt i en passiv sats: En hel del arbete blev gjort under vintern. I (2b) har emellertid objektet fått kvarstå på samma plats som det har i den aktiva satsen, och ett formellt det har istället trätt in som subjekt till det passiva predikatet blev gjort.

(2) a. Kim gjorde en hel del arbete under vintern.
b. Det blev gjort en del arbete under vintern.

Den gutniska si-passiven som jag nämnde inledningsvis uppträder i just sådana grammatiska kontexter som vi har i (1b) och (2b), dvs. i passiva satser där det är subjekt. Vi ska strax ge oss i kast med si-passiven. Men vi börjar med att beakta de rätt stora likheter som standardsvenska och gutniska trots allt uppvisar när det gäller passiva konstruktioner i allmänhet.

Reguljär passivering i gutniska

Precis som i standardsvenskan kan aktiva satser i gutniskan passiveras med s-ändelse eller genom omskrivning med passivt hjälpverb. Jag visar en s-passiv i (3a) och en hjälpverbspassiv (med dialektens motsvarighet till ’blev’, blai) i (3b). Samtliga autentiska gutniska exempel här och i fortsättningen är hämtade från en samling brev som bonden Jakob Karlsson (JK) skrev på dialekt under slutet av 1800-talet.

(3) a. Men i dag har int soli söints n ende minut (JK)
’men idag har inte solen synts en enda minut’

b. den 4’d April blai vör av Sällmars fålk laidsagne upp till en kalkkaften sum hait Grantjon (JK)
’den 4 april blev vi av Sällmars folk ledsagade upp till en kalkkapten som hette Grantjon’

Som jag nämnde alldeles i början finner man de här två sätten att passivera i alla nordgermanska varieteter: ändelsemetoden (som i (3a)) brukar man kalla för morfologisk passiv, och konstruktionen med hjälpverb (som i (3b)) för perifrastisk passiv. Perifras betyder omskrivning, och perifrastisk är då tänkt att indikera att det enkla verbet i den aktiva satsen skrivs om med ett flerledat predikat snarare än med en morfologiskt utbyggd form, vilket verbet med s-ändelse representerar.

Inom det nordgermanska språkområdet varierar styrkeförhållandet mellan morfologisk och perifrastisk passiv. Ser vi till standardspråken i Skandinavien är det tydligt att svenskans passiv mycket oftare bildas morfologiskt än perifrastiskt. Gutniskan är påfallande ”svensk” i detta avseende. Att ha s-passiv i perfekt som i (3a) går fint på standardsvenska också, där ett predikat som har köpts funkar fint, men knappast på t.ex. norska, där det istället måste heta har blitt kjøpt. (Jag undviker här att återanvända verbet synas från (3a), eftersom det betyder ’tycka’ på norska.)

En hel del annat i (3) ligger emellertid långt bort från standardspråket. Vi ska här endast notera en sådan avvikelse som har betydelse för resonemanget längre fram, nämligen formen laidsagne i (3b). Som vi kan se i översättningen motsvaras detta ord av ledsagade på standardsvenska. Både ledsagade och laidsagne är pluralböjda (de kongruerar med vi/vör) participformer av verbet ledsaga (gutn. laidsagä). Men den gutniska versionen har vad man brukar kalla en stark participändelse, med n i sig snarare än d/t. Standardspråket har den n-baserade ändelsen i andra fall, t.ex. i frasen bortsprungna katter. Men i gutniskan är alltså particip med n-ändelse långt mer utbredda.

Gutnisk si-passiv

Låt oss nu äntligen ta oss an den gutniska si-passiven. I (4) nedan visar jag två exempel. Si-passiven bildas genom att det lilla ordet si enklitiskt fogas till supinumformen av verbet, och detta komplex kombineras sedan med ett passivt hjälpverb; i både (4a) och (4b) rör det sig om bläir, ’blir’. Si-passiven är alltså perifrastisk precis som den reguljära hjälpverbspassiven (jfr (2b) och (3b) ovan), men den är syntaktiskt mer begränsad. Rent grammatiskt kan si-komplexet nämligen inte kongruera med satsens subjekt, vilket i praktiken leder till att satser med si-passiv typiskt har ett formellt det som subjekt. På gutniska motsvaras standardspråkets det antingen av enklitiskt ä (som i (4a)) eller av de (som i (4b)).

(4) a. att=ä bläir int kläpp=si u ringg=si för den döde (JK)
’att det blir inte klämtat si och ringt si för den döde’

b. De bläir just int mik arbet gärt=si nå um dagen (JK)
’det blir just inte mycket arbete gjort si nu dagtid’

Enklitiska ord, vilket alltså både si och ä räknas som, markeras som synes av likhetstecken i (4); det är det gängse sättet att markera enklis i språkexempel. Enklitiska former är som ett slags mellanting mellan självständiga ord och böjningsändelser. De är inte helt absorberade av det ord de hänger på (som ändelser är) utan spelar alltjämt en rätt självständig syntaktisk roll: ä sitter exempelvis ihop med att rent prosodiskt, men syntaktiskt kan ä ändå tillgodose kravet på att alla satser måste ha ett subjekt.

Det enklitiska si i (4) är formellt identiskt med det reflexiva pronomenet si, vilket vi har ett exempel på i (5) nedan. Förmodligen har si-passiven en gång utvecklats ur en reflexiv konstruktion, men den har tappat det mesta av sitt reflexiva ursprung. Den kräver inte, som vanliga reflexiver, att den sats den förekommer i har ett subjekt i tredje person. Det kan vi se i exemplet i (6), där si-passiven ingår i en satsförkortning i en sats med subjektet vör, ’vi’. Vore si en reflexiv här skulle vi vänta oss att satser av detta slag bara skulle fungera med subjekt i tredje person (som i (5)). Jag markerar skillnaden mellan reflexiven si och si i si-passiven på två sätt i exemplen: dels betraktar jag si-passivens si som en del av predikatsverbet (snarare än som ett objekt), vilket innebär att si fetas, dels översätter jag inte si med ’sig’ utan med ett platshållande si i översättningen.

(5) att di drickt=si drucknä (JK)
’att de drack sig druckna

(6) vör fikk upphugg=si flovid (JK)
’vi fick upphuggit si stapelved’

Även s-ändelsen i den morfologiska passiven (se (1b) och (3a) ovan) har en gång utvecklats ur ett reflexivt pronomen men s:et har vandrat längre bort från sitt pronominella ursprung. Si-passivens si beter sig alltjämt som reflexiven si: i båda fallen är si ett enklitiskt element. Passiv-s:et har å andra sidan utvecklats till en regelrätt ändelse på verbet. Utvecklingen av s-passiv är också mycket tidigare än utvecklingen av si-passiv. I östra Norden förekommer s-passiv redan i de äldsta bevarade källorna. Si-passiven är däremot antagligen bara några hundra år gammal. Till det återkommer jag i slutet av denna framställning.

Hur skiljer sig si-passiv från vanlig passiv?

Vi har redan noterat att si-passiven bildas på ungefär samma sätt som den perifrastiska, med ett passivt hjälpverb och en infinit form av huvudverbet. Men närvaron av si tycks bidra till att perspektivet på verbhandlingen förskjuts på ett specifikt sätt: si verkar flytta fokus från resultatet till själva processen. För att illustrera denna si-effekt kan vi jämföra exemplet i (4b) ovan med ett snarlikt exempel utan si:

(7) därme så blai de int gärt någ mair den dagen (JK)
’därmed så blev det inte gjort något mer den dagen’

Som vi kan se är innehållet i (4b) och (7) nästan helt parallellt. Det handlar i båda fallen om arbete som inte blivit gjort. I (7) är emellertid det arbete som inte utförts framställt som en avgränsad händelse vid en specifik tidpunkt. I (4b) är det istället den återkommande låga verksamhetsgraden som lyfts fram.

Går vi vidare till den intransitiva si-konstruktionen i (4a) blir det ännu mer uppenbart att si bidrar med en särskild effekt. Den sortens intransitiva verb som förekommer i (4a) beskriver en verbhandling som saknar egentlig slutpunkt. Med sådana verb har jag inte kunnat finna några perifrastiska passiver utan si alls, vare sig i Karlssons brev eller i andra materialsamlingar. Och det är knappast en slump. Den reguljära perifrastiska passivens resultatinriktade semantik (som i (7)) är helt enkelt inte kompatibel med den oavgränsade aktivitet som exempelvis ringa uttrycker. Bara den processorienterade si-passiven är då tillgänglig.

Hur har si-passiven uppstått?

Som avslutning tänker jag nu presentera ett förslag till hur si-passiven en gång uppkommit. Det är inte helt lätt att spåra detaljerna i si-passivens historia, men det finns några omständigheter som ger oss viss ledning. För det första kan si-passiven inte beläggas förrän ganska sent: den saknas t.ex. helt i de forngutniska källorna - de tidigaste beläggen är från 1800-talet. En annan viktig sak är att si-passiven bara finns belagd i dialekterna på den gotländska huvudön; på Fårö finns den inte. Fårö-dialekten är även i många andra avseenden skild från dialekterna på det egentliga Gotland. En sådan avvikelse som jag tror har relevans för vår förståelse av si-passivens utveckling rör de olika participändelserna som jag nämnde ovan i anslutning till exemplet i (3b).

Redan under slutet av 1700-talet börjar gutnisk participmorfologi förändras på så sätt att den n-baserade ändelsen (som i standardspråkets bortsprungen) alltmer tränger ut den d- eller t-baserade typen (som i lagad och köpt). I (3b) hade vi det gutniska laidsagne, som alltså motsvarar standardspråkets ledsagade. Spridningen av de n-baserade ändelserna når dock aldrig Fårö.

En följd av att n-böjda particip breder ut sig är att participets neutrumform, som sedan tidigare sammanföll med supinumformen, nu dessutom kom att sammanfalla med den vanliga infinitiven. Med n-böjning får neutrumformen nämligen en avslutning på -ät, och sådana slutstavelser förlorar på gutniska det avslutande t-ljudet. Ändelsen -ät blir med andra ord -ä, vilket också är den vanliga infinitivens ändelse. Detta utökade sammanfall illustrerar jag med den gutniska motsvarigheten till verbet ’gräva’ i (8).

(8) utgångsläge
neutr. part/sup.: gravt 
infinitiv: gravä

n-böjning sprider sig
neutr. part./sup.: gravä
infinitiv: gravä

I de flesta sammanhang framgår det, trots formsammanfallet, vilket gravä det är som avses. Men ibland leder det till tvetydighet. Exempelvis går det inte längre att uttrycka standardspråkets skillnad mellan ’hon fick gräva sig en grop’’ och ’hon fick grävt sig en grop’, vilket visas i det konstruerade exemplet i (9). (Här faller också ä-ändelsen men det har ingen betydelse för formsammanfallet.)

(9) ha fikk grav=si a grop
’hon fick gräva/grävt sig en grop’

Min hypotes är att si har kommit att omtolkas i kontexter som dessa, som en passivmarkör snarare än en reflexiv. Det semantiska utrymmet för en sådan glidning torde vara gott: det är ingen större skillnad i betydelse mellan att ’få grävt sig en grop’ och att ’få grävt en grop’. Språkbrukare som här tolkar reflexiven som en markör av att verbformen är passiv snarare än aktiv (dvs. att grav betyder ’grävt’ och inte ’gräva’) orsakar således mycket marginell kommunikativ störning.

Intressant nog tycks gutniskan i det passiverande si:et ha skaffat sig en passiv pendang till infinitivmärket ti; ti markerar nämligen entydigt att verbformen är aktiv, dvs. en vanlig infinitiv. Genom att växla mellan enklitiskt si och proklitiskt ti kan gutniskan då signalera just den skillnad mellan passiva och aktiva verbformer som standardspråket uttrycker med olika verbändelser. Dessa två strategier illustreras i (10), där subjektet nu har ändrats till vör, ’vi’, för att indikera att si har tappat sin reflexiva betydelse (jfr även det autentiska exemplet i (6) ovan).

(10) a. vör fikk släkk=si lampu
a.’ vi fick släckt lampan
b. vör fikk ti=släkkä lampu
b.’ vi fick släcka lampan

I samma stund som si tolkas som en passivmarkör undanröjs också den formella tvetydigheten mellan neutrumparticip och supinum. För att si ska kunna vara en passiverare krävs det ett aktivt verb i botten. Det går helt enkelt inte att passivera det som redan är passivt. Supinumformen är i sig aktiv, participformen däremot passiv. Det si passiverar måste med andra ord tolkas som en supinumform. Genom att undanröja ett sammanfall (med infinitiven) har man alltså på köpet undanröjt sammanfallet mellan neutrumparticip och supinum.

Förutom att vara aktiv i sig själv skiljer sig supinum från particip även i ett annat viktig avseende. Supinumformen kan inte kongruensböjas, vilket t.ex. visar sig i att den till skillnad från particip inte kan fungera som attribut i en nominalfras: jfr ett redan skrivet brev med *ett redan skrivit brev. Si-passiven, som involverar en supinumform, blir därför väldigt begränsad i sin syntaktiska distribution. Som vi sett uppträder konstruktionen typiskt i satser med formellt det som subjekt (se (4)). I satser med reguljära subjekt (som i (3)) kan si-komplexet däremot aldrig ersätta participformen.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en förutsättning för att si-passiven skulle utvecklas tycks ha varit det utökade formsammanfall som följer av att de n-baserade participändelserna bredde ut sig. Men det gjorde de alltså inte på Fårö, och där har vi heller ingen si-passiv.

/Erik Magnusson Petzell

Fördjupning på webben

• Jakob Karlsson, varifrån de autentiska gutniska exemplen är hämtade, var född i Lau på sydöstra Gotland. Han skrev sina brev till lektor Mathias Klintberg, som så småningom gav ut en ordbok över Lau-målet, som finns tillgänglig här: Ordbok över laumålet på Gotland
• En del av breven har givits ut av Gutamålsgillet; läs mer om det på Gutamålsgillets webbplats Länk till annan webbplats..
• Si-passiven finns belagd också från andra delar av den gotländska huvudön, däremot alltså inte från Fårö. De viktigaste källorna till äldre exempel på si-passiv är ett manuskript från 1918 av Nils Carlsson (ULMA 441:17i, se bild ovan) samt de belägg som tas upp i Gotländsk ordbok.
• Forskningen om si-passiv bedrivs av författaren inom ramen för projektet ”1000 år av språklig kontakt. Konvergens och divergens på Gotland”. Detta projekt, som är ett samarbete mellan Uppsala universitet och Isof, kan du läsa mer om på vår webbplats: Projektet 1000 år av språklig kontakt: konvergens och divergens på Gotland. Si-passiven har inte behandlats i tidigare forskning.
• Gutniskan, som ibland istället kallas gutamål, är väsensskild från modern gotländska, som snarast är en regionalt färgad version av standardspråket. Lär dig mer om skillnaden mellan gutniska och gotländska på vår webbplats: Gutniskans utveckling. Här kan du också läsa en kort presentation av gutniskans äldsta historia: Forna tiders gutniska.