Manevar – brittisk båt på bohuslänska

Att engelskan numera är det språk som svenskan lånar mest ifrån är ett faktum som gått få förbi. Det är efter andra världskrigets slut som detta engelska inflytande tar verklig fart. Dessförinnan var det tyskan som oftast stod som förebild när språkligt gods hämtades in utifrån. Emellertid har det förstås sipprat in ett och annat engelskt ord även undre äldre tid.

Engelska sjöfartstermer

Inte minst bland svenska sjöfartstermer hittar vi ursprungligen engelska beteckningar. Här är några av dessa, med Svenska Akademiens ordboks (SAOB) uppgifter om tidigaste skriftliga belägg inom parentes: kutter (1768 ), mäss (1791), fender (1865), rigg (1865). Att de två senare uppträder i skrift första gången samma år beror på att de introduceras i samma skrift, en svensk översättning av en engelsk seglingsmanual.

Flera av de nautiska benämningar som således importerats från engelskan under 1700- och 1800-talen är intimt förbundna med krigsföring till havs. Hit hör exempelvis gunnrum (1835), som lånats in som en beteckning för officersmässen men som från början, enligt Oxford English Dictionary (OED), tycks ha betecknat ”a compartment originally occupied by the gunner and his mates” (OED, gun-room).

Lånord i talspråket

Just om ett sjökrigiskt engelskt lånord som fallit i glömska ska det handla i fortsättningen av denna framställning, nämligen den brittiska krigsskeppsbeteckningen man-of-war i bohuslänsk tappning: manevar (med betoning på det sista a:et). Men manevar är inte ett ord som, likt kutter, mäss, fender, rigg och gunnrum, vunnit insteg i skriften och så småningom fallit ur bruk. Nej, det tycks istället ha inlemmats i det talade språket, levt där ett tag och sedan fallit bort. Idag är det, såvitt vi vet, ingen som kallar örlogsfartyg för manevarer.

I de allra flesta fall är den här sortens lexikala visiter osynliga i efterhand. Människor som talar olika språk har naturligtvis lånat från varandra, mer eller mindre tillfälligt, utan att det i efterhand går att belägga i de skriftliga källorna. Därför måste faktiskt den katalog av ord med olika ursprung som förtecknas i SAOB, trots sin imponerande empiriska bas, nämligen det svenska skriftspråket sedan reformation, ändå betraktas som högst begränsad i förhållande till den totala mängden främmande inslag som all kontakt mellan svenska dialekter och andra språk någonsin frambringat.

Metonymisk manevar exporteras

Denna flyktiga muntlighet kan emellertid fångas i någon mån. Under slutet av 1800-talet började man den systematiska dokumentation av svenska dialekter som nu utgör själva fundamentet i Isofs dialektsamlingar. Det är i dessa äldre dialektuppteckningar vi finner vårt engelska lånord manevar. I engelskan har man-of-war tidigast betecknat själva den krigande personen, ett bruk som numera knappast är gångbart. Idag är det istället den överförda användningen om den farkost som sådana personer befinner sig ombord på som lever vidare, numera främst om äldre förhållanden. Enligt OED kan denna metonymiska utvidgning beläggas första gången 1484.

När ordet kommer in i bohuslänskan under 1800-talet är det endast fartygsbetydelsen som följer med. Ännu kring mitten av seklet var manevarerna byggda i trä och drevs fram av segel. Bilden visar ett praktexemplar: HMS Victoria på sin jungfrufärd 1859. Det finns tre belägg för ordet manevar i betydelsen ’krigsskepp’ bland de äldre dialektlappar som förvaras på Isofs arkiv i Göteborg. Det äldsta kommer från Klövedal på Tjörn: manuar (1897). De två yngre är insamlade på Vrångö (manevar, 1923) respektive i Torps socken på Orust (manuvar, 1930).

Tillfälliga och beständiga krigsfartyg

Förutom dessa tre belägg från Bohuslän finns det dessutom ett mycket senare belägg från Värmdö i Uppland: manovar (1966). Detta uppländska belägg tycks spegla ett rätt tillfälligt språkbruk. Betydelsen anges som ‘stort krigsfartyg (sjömansengelska)’, vilket antyder att informanten förmodligen varit medveten om att det rör sig om en engelsk term. Mer integrerat tycks ordet inte ha blivit i den här delen av landet.

I Bohuslän har skeppsbeteckningen däremot fått bättre fäste. Att vi har belägg från tre olika platser och vid tre olika tidpunkter gör det svårt att avfärda manevaren som en blott tillfällig gäst. Vi vet tyvärr inte så mycket om de informanter som står bakom de respektive beläggen. Det äldsta belägget, från Tjörn, ger ingen metainformation av det slaget alls, och belägget från Vrångö anges komma från en lokal fiskare, som inte beskrivs närmare. Belägget från Orust kan vi dock knyta till en namngiven person, en Karl Johansson, född kring 1860. Han har alltså varit i sjuttioårsåldern när hans ordförråd dokumenterades. Om vi utgår ifrån att också de andra informanterna är i sjuttioårsåldern när de möter sin upptecknare (och det är ett rätt okontroversiellt antagande), får vi en Vrångöfiskare som är född i början av 1850-talet och en Tjörnbo som är född kring 1830. Givet att detta antagande om informanterna stämmer någorlunda kan vi sluta oss till att ordet manevar, som en beteckning för krigsfartyg, har ingått i människors ordförråd under flera generationer i södra och mellersta Bohuslän på 1800-talet.

Engelskt uttal på bohuslänska

Även uttalsangivelser kan ge vissa besked om hur väl integrerat ett lånord blivit. Det uppländska belägget skrivs med o (manovar), vilket ju harmonierar med den engelska stavningen (ibland skriver engelsmännen rentav manowar). Det engelska uttalet av detta ordmediala o är däremot snarast ett så kallat schwa, en central, orundad mittenvokal som fonetiskt återges med tecknet ə. De bohuslänska skrivningarna av ordet visar på ett snarlikt uttal. Vrångö-belägget skrivs just med landsmålsalfabetets tecken för schwa, medan beläggen från Tjörn och Orust skrivs med tecken för kort u-ljud, också det en central vokal men något högre än schwa och dessutom rundad. Med tanke på det v-ljud som följer direkt efteråt är en sådan justering av vokalljudet väntad. Det korta u-ljudets rundning, ett artikulatoriskt moment som sköts med läpparna, kan helt enkelt förstås som en anpassning av vokalkvaliteten så att den i högre grad ansluter till artikulationen av v-ljudet, som också inbegriper läpparna.

Man kan fråga sig varför engelskans w-ljud inte följt med in i bohuslänskan. För de traditionella dialekterna i dessa trakter är w-ljudet alls inte främmande, men det är alltså uppenbarligen v-ljudet som det bohuslänska ordet innehåller. Man skulle kunna uppfatta Tjörnbeläggets v-löshet (manuar) som en indikation på att det trots allt döljer sig ett halvvokaliskt w-ljud här. Dock är det svårt att komma ifrån att de andra två skrivningarna innehåller just ett tydligt v-ljud, också i återgivningen med landsmålsalfabetet. Som vi ska se strax nedan finns det dessutom ännu äldre bohuslänska textbelägg där v-ljudet är högst närvarande.

Möjligen kan man tolka uttalet med v-ljud snarare än med w-ljud som ett tecken på att bohuslänningarna har associerat ordavslutningen med ett inhemskt ord – ungefär som när man läser in ett hand i förleden i ordet hamburgare, därför att det skänker något slags mening till det annars svårbegripliga ham-. I den traditionella bohuslänskan finns det både ett war och ett var som kunde kopplas till avslutningen i vårt engelska krigsskepp. Det förra skulle onekligen passa bättre rent fonetiskt - det uttalas med w-ljud precis som engelskans war – men det är ett pronomen (’varje’) som inte alls passar i det här sammanhanget. Var betecknar däremot ett skyddsöverdrag, och semantiskt ligger det åtminstone i närheten av vad ett krigsskepp gör för sin besättning. Att man dessutom har associerat förledens man med dialektens man, ’mansperson’, går heller inte att utesluta. Någon fullständig omtolkning av det importerade ordet kan det emellertid inte röra sig om. Om det verkligen vore så att bohuslänningarna i det nya ordet manevar såg ett slags enorm och människoomslutande motsvarighet till sitt inhemska pudevar, ’kuddskydd, örngott’, då skulle vi nämligen vänta oss genus neutrum. Men det heter inte manevart i bestämd form (jfr pudevart) utan manevarn.

En Skaftömatros på flykt

När man började dokumentera de svenska dialekterna mer systematiskt mot slutet av 1800-talet var det inte bara enskilda ord som nedtecknades. Vi har i arkiven också en stor mängd dialekttexter, särskilt från det sena 1890-talet och en bit in på det nya seklet, då landets fornminnesföreningar initierade omfattande kartläggningar av folkmålen. Här möter dialektorden i sin naturliga kontext. Jag ska nu avslutningsvis visa en sekvens från en av de texter som samlades in i Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings regi. Sekvensen återger en berättelse av en Anders Nilsson, född 1811 på Skaftö strax norr om Orust. När vi kommer in i handlingen har han varit till sjöss under flera år och blir, på väg mellan Sydafrika och Västindien, förföljd av en engelsk manevar:

I Kap tog vi hyra med en brigg som gick med slavar. Och där var slavar om bord, trehundra och sjuttio stycken. Vi visste inte av att det var slavar förrän vi kom till sjöss. Och när vi då kom ut, kom där en engelsk manevar, en brigg, och seglade efter oss och skulle tagit oss. Men slavskeppet där vi var ombord, det var så skarpseglat, så den (dvs. manevaren) fick inte skott på oss, utan vi slapp lyckligt in till Sankt Croix på Västindien.

Berättat av Anders Nilsson (född 1811), Skaftö socken, Bohuslän (Isof, IOD gammalt nummer 27:6).

Denna strapatsrika seglats bör ha ägt rum senast under det tidiga 1840-talet; slaveriet i danska Västindien (dit Sankt Croix hörde) avskaffades 1848. Berättelsen, och den däri ingående manevaren, har dock inte satts på pränt förrän drygt ett halvsekel senare, närmare bestämt 1898, vilket alltså är ett år senare än vår tidigaste dialektordslapp. Förmodligen är ändå Nilsson den tidigaste brukaren av lånordet manevar som vi kan belägga. Att man är så gammal som han är (närmare 90) när man avger sitt dialektala vittnesmål hör nämligen inte till vanligheterna. De flesta är åtskilligt yngre än så. Man kan därför anta att den icke namngivna informant som ligger bakom belägget från Tjörn var född senare än Nilsson.

Ljud i skrift

Den som skrev ner Nilssons berättelse hette Rudolf Lundkvist. Han var student i nordiska språk vid dåvarande Göteborgs högskola. Dock är sekvensen ovan min översättning till standardsvenska av Lundkvists original, där han är synnerligen trogen Nilssons tal. Det redskap han hade för att åstadkomma detta var landsmålsalfabetet, kombinerat med god lyssningsförmåga och den egna förtrogenheten med dialekten; Lundkvist var själv född på Orust. Med landsmålsalfabetets precisa fonetiska symboler kunde han uttrycka alla de nyanser i Nilssons mål som vid denna tidpunkt annars var fullständigt flyktiga. Även om de tekniska möjligheterna att göra ljudupptagningar visserligen inte låg så hemskt långt in i framtiden, är det i praktiken ändå först kring mitten av 1900-talet som fältinspelning blir landsmålsarkivens huvudsakliga metod för insamling av berättelser.

Utan särskild ledning kan det vara svårt för en lekman att läsa gammal landsmålstext; Nilssons berättelse återges i original här nedanför. Men med stöd i översättningen kan nog ändå de flesta som är någorlunda vana att läsa lite äldre handstil hänga med hjälpligt i Lundkvists transkription av Nilssons bohuslänska. Många tecken är faktiskt mer eller mindre identiska med de vanliga bokstäverna och har också ett ljudvärde som ligger nära uttalet i standardspråket. Vissa kan man säkert också tolka hjälpligt, även om deras exakta ljudvärde förblir oklart, t.ex. æ och ø som man kan gissa representerar något slags ä- och ö-ljud. Andra tecken är nog svårare att genomskåda med hjälp av kunskap i normalortografi, t.ex. det utdragna s:et för det främre sje-ljudet och det knaggliga l:et för det tjocka l-ljudet.

Att just ordet manevar här är understruket beror sannolikt på att någon sentida arkivarie har tyckt att ordet borde föras in i det ordkartotek som vi inledningsvis hämtade våra exempel från. Emellertid har någon sådan åtgärd alltså inte vidtagits.

Fler bohuslänska berättelser

Som vi ser om vi tittar närmare på uppteckningssidan har den blivit beskuren, så att den handskrivna texten klippts av på den rad där den översatta sekvensen slutar (med ordet Västindien). På resten av raden och nedanför fortsätter Nilsson berätta om vad som hände när de kommit fram till sitt mål. Vill man läsa om det, och även ta del av Nilssons andra äventyr, kommer man snart att kunna göra det via Isofs kartresurs I rörelse. Inom kort kommer det också att vara möjligt att via Isofs hemsida studera alla de berättelser på dialekt som Lundkvist skrev ner under några somrar kring förra sekelskiftet. De är från Orust och det angränsande Bokenäset (dit Skaftö ansluter i väster). Utöver Nilsson är det hela 96 olika lokala personer som här kommer till tals. Lundkvist har behövt ta nära 1400 uppteckningskort i anspråk för att få plats med allt de berättat för honom. Det motsvarar drygt 400 trycksidor text.

/Erik Magnusson Petzell