Ljut

Hä var den juteste kar ja ha sitt ’det var den fulaste karl jag har sett’, sade någon i Sorsele i Lappland på 1970-talet. Och det vill inte säga lite, för den som är ljut har verkligen utseendet emot sig.

Väster, norr och lite söder

Adjektivet ljut ’ful’ har en utpräglat västlig och nordlig utbredning i nordiska språk och dialekter. På västsidan av den skandinaviska halvön förekommer det framför allt i Norge – i nynorskan stavas det ljot – men också i några svenska områden som ligger längs med den nuvarande norska gränsen eller i närheten av tidigare norska områden: västra Dalsland, västra Värmland, övre Dalarna, Härjedalen, södra Jämtland och nordvästra Hälsingland. Allra längst i väster, på Island och Färöarna, ingår det i standardspråken och stavas ljótur. I norr är ljut väl belagt från Lappland, Norrbotten, Västerbotten och nordöstligaste Ångermanland. Intressant nog finns det också ett fåtal belägg från Sydsverige, närmare bestämt från Blekinge och södra Småland.

Ful, vanskapt, charmlös

Det svenska dialektordet ljut uppges på de flesta håll betyda ’ful’, rätt och slätt, men här och var sägs det vara fråga om en högre grad av fulhet eller rentav vanskapthet. Oftast är det en människas utseende som beskrivs, särskilt ansiktet. Här är några exempel ur Isofs dialektarkiv:

• han ä at bra jåt ’han är allt bra ful’ (Sillerud, Värmland)
• ho ä nâ grovele jöt ’hon är något så gruvligt ful’ (Sveg, Härjedalen)
• jöt ô stegg ’mycket ful’ (eg. ljut och stygg; Transtrand, Dalarna)
• han ha jut än tjäling ’han har en ful hustru’ (Lycksele, Lappland)
• jänta är fali jut ’flickan är hemskt ful’ (Vilhelmina, Lappland)
• sei-at se jut ’n kâr! ’titta, en sådan ful karl!’ (Bureå, Västerbotten)
• han jer mönnjut ’han har fult bildad mun’ (Umeå, Västerbotten)
• do jer enda liot ’du är verkligen ful’ (Edefors, Norrbotten)
• hong ä såu jute såu man kan stämma blo mä na ’hon är så ful att man kan stämma blod med henne’ (Ronneby, Blekinge)

En uppteckning från Berg i södra Jämtland säger att ”en person är jöt som har ett charmlöst utseende med mestadels ljust eller rött hår och bleka ögonfransar och ögonbryn”: da e synn ôm ’n, fôr han e sa jöt ’det är synd om honom, för han är så charmlös’.

Ibland används ljut också för att beskriva saker, till exempel en slarvigt byggd båt (Arjeplog, Lappland) eller ett mindre stilfullt tyg: hänn tygä är-sä jutt ’det här tyget är så fult’ (Lycksele, Lappland). Ljut förekommer även som förled i mer eller mindre tillfälliga sammansättningar, t.ex. liutsår ’stort, otäckt sår’ (Töre, Norrbotten), jutjännt ’ful flicka’ (Lycksele, Lappland)

Stor variation i övre Dalarna

Ingenstans i Sverige är bruket av adjektivet ljut så mångsidigt som i övre Dalarna. Förutom ’ful’ förekommer också flera andra betydelser: ’osnygg, ostädad, ohyfsad’; ’moraliskt ond, elak, som ställer till obehag’; ’energisk i det, som man har för sig’. Några exempel:

• wa Lyöt du sir-aut! ’så ostädad du ser ut!’ (Våmhus)
• u Ljot an e! ’så oförskämd han är!’ (Mora)
• du skå’nt wa sö ljot i tutem ’du ska inte vara så oförskämd (eg. ful i mun)’ (Orsa)
• an e så jåt, dända kar’n ’han är så ohyfsad, den där mannen’ (Rättvik)
• dem wa ljoter wi-num ’de var elaka mot honom’(Orsa)
• Ljotkelingg ’kvinna som ställer till osämja och bråk’ (Mora)
• ljotkall ’moraliskt dålig man’ (Orsa)
• jåt tä arbeta ’som arbetar duktigt’ (Rättvik)
• ä va jått tä snuga! ’så intensivt det snöar!’ (Rättvik)

I Ovansiljansmålen (det vill säga de mål som talas i socknarna norr om sjön Siljan) används ljut dessutom som allmänt förstärkande förled i sammansättningar, med såväl positiv som negativ värdeladdning:

• Ljotkållt ’förskräckligt kallt’ (Mora)
• ljotled ’mycket elak’ (Ore)
• LjuötLjuötstur ’ofantligt stor’ (Älvdalen)
• naug kweðå ðie Ljuötsnokkt ’nog sjunger de bra vackert’ (Älvdalen)
• vir Ljotmoum då vir ’vi mår då väldigt bra, vi’ (Sollerön)

Ljut förekommer också som förled i en del fasta sammansättningar, till exempel ljutväder ’fult väder, oväder’, ljutfågel ’rovfågel’ och ljuthavre ’flyghavre (ett slags ogräs)’.

Vidare kan ljut omformas till ett adverb och användas i betydelser som motsvarar adjektivets, men även som allmänt förstärkningsord:

• ô såg-ut så jått dan e dännda gåLäm ’det såg så osnyggt ut i den där gården’ (Rättvik)
• du få-nt djär sô ljott ’du får inte bete dig så fult’ (Ore)
• Ljotäst an duv ’så mycket han orkar’ (Sollerön)
• ä e jått ma bärôr i år ’det är gott om bär i år’ (Rättvik)
• dända ljot långg vejen ’den där rysligt långa vägen’ (Mora)
• e bir ljott omegli ’det blir alldeles omöjligt’ (Orsa)

Det är värt att notera att bruket av ljott som allmänt förstärkande adverb också är känt från vissa norska dialekter. I Jevnaker i Viken fylke kan man till exempel tala om ei ljott pen gjente ’en väldigt vacker flicka’.

Slutligen påträffas i dalmålen flera uttrycksfulla avledningar till ljut. Bland de bäst belagda märks ljute och ljuting, båda med betydelsen ’moraliskt ond individ; bråkmakare’. Ljuten (alltså bestämd form) används även som omskrivning för djävulen, ungefär som ’den onde’.

En lömsk german

Adjektivet ljut är av germanskt ursprung och har direkta motsvarigheter i fornisländskans ljótr ’ful, otäck’, fornfrisiskans liāt ’lögnaktig’ och gotiskans liuts ’hycklande, falsk’. Ordet är nära besläktat med fornengelskans lot ’svek, bedrägeri’, lytig ’slug, listig’ och lytigian ’hyckla, förställa sig’. Dess ursprungliga betydelse var tydligen ’falsk, lögnaktig, hycklande’, men med tiden kom det också att användas om ett obehagligt, fult utseende. Substantivet lyte ’varaktig och tydlig brist i viktig kroppsfunktion’ är bildat genom avledning till adjektivet ljut.

/Anna Westerberg