Ljordag
I äldre skånsk dialekt hette veckans sista dag inte lördag. I stället sade man [ˈjúːʁda].
Många av de germanska veckodagsbeteckningarna är kalkerade på motsvarande veckodagsbeteckningar i latinet. Måndag (på fornsvenska manadagher) och söndag (sunnodagher, med en västgermansk variant av ordet sol i förleden) är rent av översättningslån av latinets dies Lunae ’månens dag’ respektive dies Solis ’solens dag’, och i onsdag (på fornsvenska oþinsdagher) och torsdag (þorsdagher) har de germanska gudarna Oden och Tor – väl mer eller mindre godtyckligt – fått motsvara de romerska gudarna Merkurius (dies Mercurii) resp. Jupiter (dies Iovi). Beteckningen för ’lördag’ har i stora delar av det germanska språkområdet anpassats från latinet, där dies Saturni blivit engelskans Saturday och nederländskans Zaterdag. Tyskans Samstag hänger ihop med ordet sabbat. I Norden har beteckningen för ’lördag’ däremot över huvud taget inga religiösa undertoner. Förleden i lördag (i fornsvenskan løghardagher) är genitiv av ordet lög (løgh) ’bad, tvagning’, väl med syftning på att det var på lördagen man tvättade sig.
Jordens dag?
Så varför sade skåningarna [ˈjúːʁda] en bra bit in på 1900-talet? Axel Kock, professor i nordiska språk i Lund, föreslog 1904 (s. 69 not 1) att förleden i ordet skulle vara en helt annan än i lördag, nämligen jord, som i Skånemålen uttalas [juːʁ], precis som förleden i [ˈjúːʁda]. Ordet skulle då möjligen kunna ses som ett slags sekundär pendang till måndag och söndag i det att förleden i alla tre orden skulle beteckna en framträdande del av kosmos (däremot lär jorden förstås knappast ha betraktats som en himlakropp i den germanska forntiden). Det skulle snarast röra sig om en ombildning av forndanskans løghærdagh i anslutning till jord; något *jorddag är ju inte känt från andra nordiska dialekter. Men det är svårt att förstå varför lör- i lördag skulle anslutas till ordet jord.
Speciell ljudutveckling
Flera forskare efter Kock (Brøndum-Nielsen 1955 s. 361, Moberg 1955 s. 25 f., Strid 2007 s. 73) har därför menat att Skånemålens [ˈjúːʁda] helt enkelt är en variant av lördag med en speciell ljudutveckling. Den fornskånska 1400-talsformen lyrdagh, påträffad i Skånska kyrkolagen, utgör något av en felande länk mellan forndanskans løghærdagh och [ˈjúːʁda]. Det frikativa g (skrivet gh) æ föll bort (i en process kallad sammansättningsreduktion) och det ursprungligen långa ø förkortades och höjdes till ett kort y. Detta korta y genomgick sedan samma utveckling som i t.ex. skyrta, som ju blev skjorta. På så vis uppstod ur den medeltida formen lyrdagh den sentida skånska dialektformen [ˈjúːʁda], som alltså snarast bör stavas ljordag. Även skåningarna tvättade sig om lördagarna.
Fler skånska dialektord
Litteratur
Brøndum-Nielsen, Johannes, 1950: Gammeldansk Grammatik i sproghistorisk Fremstilling. 1. Indledning. Tektskildernes Lydbetegnelse. Vokalisme. 2. ændrede udg. København.
Kock, Axel, 1904: Bidrag till nordisk ordforskning. I: Arkiv för nordisk filologi 20, s. 44–75.
Moberg, Lennart, 1955: Lördag. I: Nysvenska studier 34, s. 1–52.
Strid, Jan Paul, 2007: Vokal på glid. Till frågan om östnordisk brytning av kort y. Stockholm. (Filologiskt arkiv 46.)
%20Mathias%20Strandberg_webb1_fotogra-joachim-bago.jpg)