Rascha

I Göteborg med omnejd finns det ett ord, rascha, som betecknar ett tillstånd som man ibland fruktar att någon ska inträda i när man själv eller någon annan gjort något lite överilat.

Exempelvis kan ordet ingå i en förmaning till någon som tycks vara i färd med att i handling gå över den så kallade gränsen: Naj, du ka’tte jô så, Bosse, då få’mossan rascha. Talaren (antagligen Bosses bror eller syster) uttrycker här oro för att (den gemensamma) modern kan komma att bli (tillfälligt) galen av det Bosse tydligen föresatt sig att göra. Då får mamma spader kunde således vara en standardspråklig motsvarighet till yttrandets andra sats.

Märklig ordaccent

Själva ordet rascha uttalas normalt med sje-ljud, som oftast är bakre ([ɧ]) i området men som också kan vara främre ([ʃ]) både i staden och norrut i Bohuslän. Det förekommer även så kallat ach-laut ([x]) som i tyskans uttal av efternamnet Bach. Rascha har accent 1, vilket är anmärkningsvärt. Av den här sortens tvåstaviga substantiv väntar vi oss nämligen accent 2 (som i kyrka, snuva, stuga, mamma etc.). Vi återkommer till accentens betydelse för hur vi ska förstå ordets historia strax nedan. Beträffande formen kan vi också notera att det ibland förekommer uttal med avslutande -n, dvs. få raschan, snarare än få rascha. Även till denna utbyggda variant återkommer vi.

Ursprunglig darrning

Numera är det nästan bara i förbindelse med få som vi möter rascha. Tidigare under 1900-talet förekom även annan användning, såväl i Göteborg som i södra Bohuslän. Både Schånberg (1968) och Andersson & Ralph (1986, 1987) nämner en göteborgsk sammansättning, fylle-rascha, som betecknar den darrning i kroppen som stora intag av alkohol kan frammana. Från trakterna strax norr om staden, i Torsby socken i nuvarande Kungälvs kommun, har man upptecknat frasen i rascha med betydelsen ’i fyllan, under ruset’. Darrningarna och ruset torde vara mer ursprungliga än den tillfälliga galenskap som rascha idag förmedlar. Vi får tänka oss att den darrning som ofta drabbar den som blir riktigt upprörd har kommit att tonas ner successivt, och rascha har med tiden alltmer kommit att förknippas med själva den mentala upprördheten.

Engelskt lån

Varifrån kommer då rascha från början? Förmodligen är det ett engelskt lån som förmedlats muntligt till kustbygderna i Bohuslän någon gång under 1800-talet; det engelska uttalet av u i rush ligger mycket nära bohuslänskans korta a i rascha. Via bohuslänskan har ordet sedan blivit en del av språket i Göteborg. Engelskans rush kan beteckna såväl darrningar som rus. Emellertid känner vi ingen engelsk motsvarighet till få rascha, ’få spader’, vilket indikerar att den utvecklingen är inhemsk.

Bestämd form på -a

Något som det engelska ursprunget inte kan förklara är det avslutande a:et i rascha. För att förstå det måste vi beakta den traditionella bohuslänskans tregenussystem. Här har man, i likhet med exempelvis modern tyska och en del nutida skandinaviska dialekter (särskilt norska), gjort morfologisk skillnad mellan maskulina, feminina och neutrala substantiv. I bestämd form singular har varje genus sålunda haft sin särskilda ändelse, nämligen -en (som i båten), -a (som i sola) respektive -et (som i huset). När engelskans rush har lånats in (som rasch) har det tilldelats feminint genus (kanske i anslutning till det feminina rysning). Belägget från Torsby ovan, i rascha, innehåller med andra ord rasch i bestämd form singular (vilket som synes också avspeglas i översättningen).

Ordaccenten får sin förklaring

Nu är vi redo att återvända till accentmysteriet som antyddes i början: hur kommer det sig att det tvåstaviga rascha har accent 1 när andra tvåstaviga substantiv på -a har accent 2? Det beror helt enkelt på att rascha endast är en tvåstavig form av ett enstavigt ord (rasch). Det äldre tregenussystemet var från början också en del av den göteborgska stadsdialekten, men det har förmodligen inte varit fullt levande på närmare ett sekel (Andersson 2019). Att rascha en gång var ett substantiv i bestämd form märks numera endast i den ur modern synvinkel oväntade accenten.

Rascha – en sjukdom?

Hur ska vi då förstå det n som ibland läggs till på slutet? Med andra ord: varför säger vissa få raschan snarare än få rascha. Den förklaring som ligger närmast till hands är väl att folk böjer rascha i bestämd form på samma sätt som de böjer andra liknande ord (stugan, kvinnan). Att bestämd form (raschan) samförekommer med naken (rascha) är inte så konstigt om vi betraktar rascha/raschan som ett slags sjukdomstillstånd. När vi annars beskriver hur någon drabbas av den sortens ovälkomna förändringar kan nämligen själva substantivet som betecknar sjukdomen både ha och sakna bestämd artikel. Ibland lever båda formerna parallellt: exempelvis är få influensa och få influensan ungefär lika vanliga. I andra fall betyder de två varianterna olika saker: att få frossa innebär att man drabbas av vissa ytliga symptom (som kan bero på någon underliggande sjukdom), medan frossan är en äldre beteckning för malaria. Det finns också fall där vi knappt kan föreställa oss någon alternativform: man kan få krupp (men knappast kruppen), och man kan få dåndimpen (men knappast dåndimp). Att rascha och raschan förekommer om vartannat framstår alltså som rätt väntat mot bakgrund av hur uttryck av liknande slag kan utformas.

Ryska snuvan?

Slutligen vill jag peka ut en extern omständighet som, kanske särskilt i dessa pandemiska tider, kan verka frestande att knyta till det västsvenska rascha. Kring 1890 drog en influensapandemi över världen; den började i Ryssland och kallades därför i engelskspråkiga länder för ”Russian flu”. Kan västsvenskar ha kommit i kontakt med denna beteckning? Och har de i så fall noterat uttalslikheten mellan engelskans Russian och rascha från den egna dialekten? Och kanske också den påfallande likhet som föreligger mellan influensafrossa och fyllerascha? Det går naturligtvis inte att utesluta att någon har gjort dessa kopplingar. Emellertid framstår det som rätt långsökt. Vi vet att beteckningen Russian flu förekom i samtida texter på engelska, men huruvida beteckningen fick spridning i talad engelska (som västsvenskar då har kunnat möta) vet vi ingenting om. Dessutom torde det avslutande n:et i Russian faktiskt göra kopplingen till svenska mindre naturlig. Idag kan vi förvisso lätt associera den ordavslutningen med svensk bestämd form på -an. Men vid tiden för den ryska snuvan (som pandemin kallades i svensk press) hade sådana former alltså ännu inte fått fäste bland de västsvenska språkbrukarna. Med andra ord: där dagens göteborgare hittar den slående parallellen mellan Russian och raschan, noterar 1890-talets göteborgare endast en halvdan överrensstämmelse mellan Russian och rascha (om vederbörande ens märker något).

/Erik Magnusson Petzell