Täv
”Jag känner på täven vem som har varit här.” Täv (eller täve) är ett gammalt nordiskt ord som i de nutida dialekterna har en nordlig och västlig utbredning.
Karakteristiska dofter
I de flesta norrländska mål betecknar täv en karakteristisk lukt, framför allt av människa eller djur. Ordet ingår ofta i sammansättningar, som i följande exempel från Nederluleå i Norrbotten: fåLktäv ’folktäv’, lâpptev ’lapptäv’, kå´tev ’kotäv’, fårtev ’fårtäv’ gryistev ’gristäv’, heondtev ’hundtäv’. Djurens dofter beskrivs ofta som mindre angenäma, särskilt hundlukten:
stä`ll-opp fönstre sä vi få`-ut hunnteven! ’öppna fönstret så vi får vädra ut hundlukten!’ (Sävar, Västerbotten)
de va ’n elakk ’n tev tå hu’n dänn ’det var en obehaglig lukt av den där hunden’ (Resele, Ångermanland)
Individuella djurs specifika dofter har ibland utnyttjats för praktiska ändamål, som i detta goda råd från Vilhelmina i Lappland:
då du tjöp än ko, skä du ta täven ve a; du skä ta na bôss borti bås’n å lägg diti din bås, sä trivs kon hos däg ’då du köper en ko, ska du ta lukten med henne; du ska ta lite boss ur båset och lägga i ditt bås, så trivs kon hos dig’.
Lagårdslukten
Vissa sorters täv är förstås mer intensiva än andra, exempelvis lagårdslukten. Många uppteckningar vittnar om hur den kan bita sig fast:
hä ä int gôtt å lôssa vara fin då feuste´vän si`tt-ti ’det är inte lätt att låtsas vara fin då fähuslukten sitter i’ (Lycksele, Lappland)
fyste´ven går et bårtt så fortt ’fähuslukten går inte bort så fort’ (Norrfjärden, Norrbotten)
lagårsteven si`tt-ti kLea sä fortt du ha vyre in ti lagårn ’lagårdslukten biter sig fast i kläderna så snart man varit där inne’ (Sävar, Västerbotten)
hä lukte sä i`ill när dem; hä va fäl lagårsteven ’det luktade så illa hos dem; det var väl lagårdslukten’ (Sävar, Västerbotten)
he kôm fusteven borta-n ‘det luktar fähus av honom’ (Nordmaling, Ångermanland)
Individuella dofter
Varje människa har sin egen individuella kroppslukt, delvis beroende på vad hon äter, hur mycket hon svettas och hur hon sköter sin hygien. Förr i tiden, när folk inte duschade och bytte kläder så ofta, kunde man förstås lättare känna igen en viss person på lukten. Som framgår av följande exempel från 40- och 50-talen var påfallande kroppslukt även då något som livligt diskuterades:
hon hadd sä dåLe en tev ’hon hade så dålig lukt’ (Stensele, Lappland)
i hav et tjänt nagen håva så stark te`ev som hon ’jag har aldrig känt någon ha så stark lukt som hon’ (Norrfjärden, Norrbotten)
i tjä`änn opa te`ven väm som ha vöre jär ’jag känner på lukten vem som har varit här’ (Norrfjärden, Norrbotten)
Vittring
En annan aspekt av täv är ’vittring, luktspår’. I Västerbotten sade man förr att en hund som har gott väderkorn är tevrik. Kunskapen om vittringens betydelse har ofta utnyttjats i kontakten med vilda djur, framför allt vid jakt. När man lade ut snaror för rävfångst beströks varje snara med vax eller blåbär för att räven inte skulle ”känna täven”, dvs. märka att snaran hade vidrörts av människohand (Byske, Västerbotten). Vid älgjakt är det viktigt att observera vindriktningen och närma sig älgen mot vinden, eftersom villebrådet då inte kan känna lukten av jägaren: vär e blåst frå fel håll så bårta mäg tjend’n et na te`ev ’om det blåste från fel håll så av mig kände den [älgtjuren] inte någon vittring’ (Älvsbyn, Norrbotten).
Unket och ofräscht
I Jämtland tycks täv mest användas om unkna och obehagliga odörer i allmänhet: av smutstvätt som legat länge, ovädrade rum, källare och liknande. I flera belägg från Ragunda nämns det faktum att matvaror kan ta ått sä täven, dvs. ta åt sig doft eller smak av omgivningen, t.ex. tjällartäven ’källarlukten’.
Stank eller väldoft?
En täv beskrivs sällan som behaglig, men det förekommer ändå i ett par fall. Från Anundsjö i Ångermanland meddelas att teiven kan avse både väldoft och stank. Uttrycket e bLås bökute´ven ’det blåser bakningslukt’, antecknat i Nederkalix i Norrbotten, förmedlar väl snarast en föreställning om en ganska angenäm doft av nybakat bröd som sprids med vinden från en närbelägen bagarstuga.
En släng av sjukdom
Från Svenskfinland finns bara ett enda belägg på täv, nämligen från Esse i norra Österbotten: he va na tev å longinflamatson ’det var en släng av lunginflammation’. Gissningsvis är det fråga om samma ord som täv i de norrländska målen, men i en något annorlunda betydelse; en släng av sjukdom kan väl visualiseras som en fläkt av osund luft.
Täv i övriga nordiska språk
I norskan förekommer ordet tev inte bara i dialekterna utan också i skriftspråket, åtminstone i den nynorska varianten. Förutom ’dålig lukt’ och ’vittring’ kan det också betyda ’anda, andedräkt’: dra teven ’dra efter andan’, halde teven ’hålla andan’, miste teven ’tappa andan’; ta teven frå nokon ’ta andan ur någon’; kjenne teven av nokon i nakken ’känna någons andedräkt i nacken’.
Den nutida utbredningen av täv i Skandinavien är alltså nordlig och västlig. Ordet är också väl etablerat i de nordiska örikena i Atlanten; det motsvaras i isländskan av þefur ’dålig lukt, stank’ och i färöiskan av tevur ’lukt, vittring’.
I tävens spår genom språkhistorien
Täv har direkta motsvarigheter i de nordiska fornspråken: fornvästnordiskans þefr ’smak, lukt’, forndanskans thef ’smak’ och fornsvenskans þæver ’smak’. Dessa former går sannolikt tillbaka på ett germanskt *þef-, som uppkommit genom j-omljud på ett germanskt *þáfja- eller þabjá-. Danskans tæft ’väderkorn, näsa (för något)’ och norskans teft ’luktsinne, spårsinne’ är troligen en något yngre, utvidgad form av täv. Ett avlett verb av samma ursprung är fornvästnordiskans þefja ’ge ifrån sig lukt, stinka; känna lukt’, motsvarande fornsvenskans þævia och forndanskans thævæ ’ge smak eller lukt’, liksom nynorskans tevje ’lukta illa’, isländskans þefa (af) ’lukta (på)’ och färöiskans tevja ’vädra, spåra upp’.
Det germanska *þef- kan i sin tur härledas till en indoeuropeisk verbalrot *tep- med betydelsen ’vara varm’. Semantiskt får man i så fall anta en utveckling från ’vara varm’ till ’andas, flåsa (om människor)’, ’osa, lukta (om varm mat och dylikt)’ och därnäst till ’lukta illa’, t.ex. när något blir svett eller bränt.
Verbalroten *tep- har avsatt många spår också i icke-germanska språk, exempelvis latinets tepidus, forniriskans té och ryskans tioplyj, alla med betydelsen ’varm’. Det latinska ordet har moderna motsvarigheter i italienskans tiepido, spanskans tibio, portugisiskans tépido, franskans tiède och engelskans tepid, alla med betydelsen ’ljum’.