Popper – från puppa till sko

I den äldre göteborgskan finns det ett intressant ord för fotbollsskor: popper.

Numera är det knappast någon av stadens aktiva fotbollsutövare som använder beteckningen. Men det finns gott om pensionerade fotbollsspelare som ännu har popper i sitt aktiva ordförråd. Och ännu fler har förstås passiv kunskap om dessa skodon från förr.

Sulor med spenar

Hur popperna skall härledas är inte helt klart. En intressant förklaring lanserades av Bo Ralph för några år sedan, i dennes festskriftsartikel till kollegan Lars-Gunnar Andersson (Ralph 2014). Under 1980-talet hade de tillsammans diskuterat den här göteborgska fotbollstermen, såväl i sina radioprogram som i sina böcker om göteborgskan (Andersson och Ralph 1986, 1987), utan att då helt lyckas utreda dess rent språkliga historia. Ralphs (2014) etymologi bjuder på både metaforiska och metonymiska vändningar. Utgångspunkten är att det är sulans särskilda beskaffenhet, närmare bestämt de dobbar som skor av det här slaget är utrustade med, som är nyckeln. Dobbarna har, menar Ralph, uppfattats som liknande de mindre husdjurens spenar, kroppsdelar som i västsvenska dialekter tycks ha kallats popper i äldre tid. Metaforiskt har popperna så fått beteckna dobbarna, och i förlängningen också skorna (metonymiskt).

Ralph framhåller att kopplingen mellan spenar och sulor har varit mer naturlig under det tidiga nittonhundratalet, då fotbollskängornas dobbar dels var placerade mer spenlikt (i rader) än på mer sentida skor, dels var ungefär lika många som spenarna på en tik (cirka åtta stycken). Man kunde också tillägga att själva kängan ju normalt var omönstrad och i mörkt läder fram till det tidiga 1950-talet (se bild 1). Den var med andra ord, såväl i täckning som nyans, betydligt mer husdjurslik än de randiga och så småningom också flerfärgade skor som fotbollsspelare snörar på sig idag.

En viktig brytpunkt i fotbollsskornas historia blev för övrigt världsmästerskapet i Schweiz 1954, där de västtyska spelarna var utrustade med en ny sorts lättviktig lågsko med skruvdobbar (fjärde skon från vänster i övre raden på bild 1). I finalen mot Ungern, på en regnsjuk plan i Bern, blev den nya utrustningen rentav utslagsgivande: de segertippade ungrarna hämmades svårt av sina gamla vattentyngda popper och kunde inte stå emot de lättfotade tyskarna, som vann sitt första VM-guld.

Oväntad plural

Husdjursförklaringen visar sig emellertid vara problematisk i en rad avseenden. För det första är det märkligt att det heter popper och inte poppar. Ralph noterar att det i Västergötland enligt Rietz (1867) har förekommit ett enstavigt popp, vilket skulle stämma med pluraländelsen –er. Men den allra vanligaste formen i de västliga dialekterna (inklusive Västergötland) tycks vara det tvåstaviga poppe (eller pappe), i plural poppar (eller pappar). I DAG:s katalog över dialektord i Göteborgs och Bohus län finns det således inga spår av någon popp (däremot gott om både poppar och pappar). I norskan har vi förvisso det snarlika pupp (med plural på –er), så det är förstås inte otänkbart att det enstaviga popp (som Rietz alltså nämner) faktiskt har varit mer spritt i västra Sverige än vad de bevarade källorna antyder. Ändå är det svårt att komma ifrån att spenarna har oväntad form (rent morfologiskt).

Stockholmska puppor

Ännu besvärligare blir det om vi vidgar våra vyer och blickar mot Stockholm. I en av de tidigaste beskrivningarna av stockholmskans ordförråd, Thesleffs Stockholms förbrytarspråk och lägre slang från 1912 finns uppslagsordet puppor, som betyder ’skor’. Det kan knappast vara en tillfällighet att det under det tidiga nittonhundratalet har funnits så snarlika beteckningar för skodon i landets två största städer. Rimligen har göteborgskans popper och stockholmskans puppor med varandra att göra, låt vara att de onekligen har rätt olika spännvidd: det högst specialiserade och närmast facktermsbetonade ’fotbollskängor’ mot det helt neutrala ’skor’. I själva verket är Göteborg och Stockholm dock inte så långt ifrån varandra som det i förstone kan verka. Fotbollsanknytningen verkar nämligen inte ha varit med från början.

Vanliga kängor

I Schånbergs samling av Göteborgsord från 1968 återfinns popper med variantformen påper; enligt honom betyder det oftast ’kängor’, ibland ’skor’. Någon specialanvändning av den typ Ralph menar är ursprunglig anges inte av Schånberg; född 1910 och uppvuxen i Göteborg borde han rimligen ha varit medveten om fotbollskopplingen, om den nu var etablerad redan under det tidiga 1900-talet. Istället blir det tydligt att de göteborgska popperna och de stockholmska pupporna faktiskt ligger varandra rätt nära. Möjligen är den snävare betydelsen ’kängor’ äldst; till det återkommer vi strax nedan.

Olika skoformer

Först ska något sägas om de skiftande ordformerna. Om vi nu utgår ifrån att puppor, popper och påper alltså är varianter av samma ord i någon mening, reser sig direkt frågan vilket ord det skulle kunna vara. Svaret är: puppa. Det uppvisar just sådan formvariation i äldre tid som skulle förklara de varierande ordstammarna i våra skobeteckningar: pouppa, pupa, puppa och påpa är några av de former som anges i SAOB. Skillnaden mellan pluraländelsen –or i Stockholm och –er i Göteborg ska vi nog inte fästa någon större vikt vid. Både i stockholmskan och i göteborgskan väntar vi oss plural på –er för en svag feminin som puppa. Thesleffs plural på –or är säkert en skriftspråksanpassning: när samma ord beskrivs på slangopedia.se (som ”gammalt hederligt stockholmstugg för skor”) stavas det pupper. Variantformen påper (med lång vokal), som Schånberg observerat i Göteborg, kan möjligen relateras till en mer generell skillnad mellan götamål och sveamål när det gäller kvantitet: det finns en rad tvåstaviga ord som i sydväst har lång stamvokal (t.ex. drope, mose, veka, skota), men i nordost (och i förlängningen i standardspråket) istället lång konsonant (droppe, mosse, vecka, skotta).

Insektspuppan

Hur skall vi då förstå den semantiska utvecklingen från puppa till sko? Att det skulle röra sig om ett slags insektsbaserad metaforik är knappast sannolikt. Förhållandet mellan fot och sko påminner visserligen i någon mån om det mellan larv och puppa: skolädret täcker och skyddar på samma sätt som puppan gör. Men det finns egentligen ingen naturlig koppling mellan insekter och skor som skulle göra utvecklingen begriplig.

Vägen från puppa till sko kan skönjas först när man har röjt undan alla småkryp. Insektspuppan visar sig nämligen vara sekundär. Puppa har från början betecknat en docka, eller ett litet flickebarn. Det är välkänt att spädbarn ofta lindades i äldre tid, och det är antagligen i lindebarnets form som språkbrukarna har tyckt sig se en parallell bland insekterna: också larver lindar ju in sig innan de utvecklas till exempelvis fjärilar. För nutida språkbrukare är det bara i insektsvärlden det finns puppor. Denna utvidgade användning har med andra ord blivit den enda.

Fotlappen

Förr lindade man inte bara spädbarn utan också annat, exempelvis fötter. En föregångare till vår tids strumpa är den så kallade fotlappen, ett stycke tyg som veks och lindades runt foten innan den stoppades ner i skodonet.

Särskilt inom det militära har man tillämpat detta beklädnadsskick. Inom det svenska försvaret levde fotlappen kvar så sent som på 1980-talet; den var praktisk eftersom alla kunde ha samma storlek, och den var lättare att tvätta och torka än vanliga strumpor.

Betraktar man den med tyglapp lindade foten på bild 2 är det lätt att se likheten både med ett lindat spädbarn och med fjärilslarvens spunna kokong.

När så den metonymiska utvecklingen fortsätter får själva lindningen – puppan– så småningom beteckna hela skodonet. Det ligger nära till hands att förmoda att dessa första pupper var kängor eller åtminstone grövre skor, med tanke på att fotlappsskicket – den förmodade utgångspunkten för ordbildningen – ju har varit så intimt kopplat till soldatlivet.

Håll fötterna torra!

Den militära kontexten bjuder dessutom ett rimligt motiv till att metonymin verkligen fullbordas på det sätt som just skisserats. I alla tider har torra fötter varit en av de viktigaste förutsättningarna för soldaters överlevnad i fält. Inte minst under skyttegravskrigen på den europeiska kontinenten under 1910-talet var noggrann fotvård strängt påbjuden. Den uppmaning som på bild 3 riktas till de stridande förbanden, har förstås slungats mot rekryter både dessförinnan och därefter. I praktiken har man fokuserat åtgärder som visat sig hålla fukten borta och därigenom främja den goda fothälsan. För amerikanska soldater i Vietnam stod exempelvis dry socks påfallande högt upp på listan över prioriterade persedlar.

Under fotlapparnas tidevarv var det förstås istället om dem som underbefälen ständigt fick påminna. Kallades fotlindningen för puppa var det följaktligen pupperna som det tjatades om. Hette puppan poppa eller påpa blev ordergivningen därefter: Håll popperna torra! I fraser av just detta slag ryms embryot till reanalys och förändring. För det går utmärkt att lyda ordern genom att hålla kängorna torra, eftersom popperna ryms däri. Och då är det lätt att tolka popperna som en skobeteckning, om man nu är obekant med denna militära specialterm (vilket många rekryter säkert var).

Fotboll och fjärilar

Sammanfattningsvis tycks alltså både fotbollen och dobbarna vara sekundära inslag i poppernas historia. Den som vill kan förstås betrakta de dubbade donen som det sista steget i metamorfosen, som förpuppningens fortsättning i fullt utvecklad fjäril.

/Erik Magnusson Petzell