Karta, slätkarta
När jag var barn var jag så avundsjuk på att min äldre bror kunde slätkarta upp för träd. Det var något jag själv aldrig behärskade. Sedan min barndom i Södermanland har jag inte använt ordet, förrän det vid något tillfälle kom upp i ett samtal med några göteborgska vänner, där ingen kände till ordet. Efter lite efterforskning visade det sig vara ett dialektalt ord från mina hemtrakter.
Olika betydelser av karta
Att karta upp för något betyder i Södermanland och Närke att klättra upp för något. I SAOB ges exemplet ”Hunden satte klorna i barken, kartande uppåt af alla krafter.” Ordet är belagt sedan mitten av 1800-talet.
Verbet karta har med stor sannolikhet sitt ursprung i det lite ålderdomliga substantivet kart som betyder ’grov, skrovlig bark, ofta den grova yttre barkytan på näver av gamla björkar’ och som kan härledas till åtminstone 1600-talets mitt.
Sammansättningen slätkarta betyder även det att klättra, men mer specifikt ’klättra upp för en slät yta’, exempelvis ett berg eller en trädstam utan grenar. Det var detta som min bror så enkelt gjorde när han var barn.
Karta har i Södermanland och Närke också betytt att ’riva, klösa, klå’, men det verkar tämligen utdött som betydelse i dag. På andra håll, exempelvis i Uppland, använder man karta om att springa. ”Hunden.. framkom.. på samma plats, der haren åtta minuter förut kartat inåt skogen.”
I andra nordiska språk
Både kart och karta är sannolikt avledningar från det samnordiska ordet kǫrtr: ’bark, ngt ojämnt, hopskrumpet’. Troligen avsågs vid bildandet av formen karta den hjälp man vid klättring har av de knölar och utväxter som finns på stammen. Det går också att hitta avledningar i de andra nutida nordiska språken, exempelvis i isländskan där substantivet karta betyder ’liten knöl, bit, tuva, ojämnhet’ och i norskan där verbet karta betyder ’hugga av kvistar och ojämnheter på träd’.
/Eva Thorselius