Hialös, hia sig
Den som är hialös kan inte hia sig. Förstår du precis vad det betyder? Då är chansen ganska stor att du bor i eller har anknytning till de södra delarna av Sverige.
Adjektivet hialös finns belagt från Skåne, Blekinge, Småland och Halland i vårt dialektordsarkiv. Den huvudsakliga betydelsen är 'otålig, ivrig, som har bråttom'. Det kan även betyda 'orolig, nervös' eller 'villrådig'.
Va ente så hialös du fåor la mä! (var inte så otålig du får väl också) är ett exempel från Halland (Harplinge, Halmstads härad 1927). Från Skåne kommer en liknande förebråelse: Dä va räled va du e hialös. Du kommer väl fort nåck (Västra Vram, Gärds härad 1944). Adjektivet räled är en variant av rälig som du kan läsa mer om här.
Levande dialektord
Ordet hialös tycks i högsta grad vara levande, i talspråket förstås men även i bloggar och liknande webbtexter samt i viss mån i tidningstext. Det finns upptaget i den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista, där det anges vara ett sydsvenskt dialektord, och finns även med i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien
Länk till annan webbplats.. En snabb granskning av de hundra första träffarna på nätet ger intrycket att hialös idag främst förknippas med Skåne, men det behöver inte betyda att det är där det används mest. Och kanske har ordet idag också fått spridning längre norrut än Småland.
Ursprung
Vad har då hialös för ursprung? I Svensk ordbok uppges att det är bildat av det sydsvenska dialektordet higa, hia som betyder 'jäkta, brådska' eller 'häftigt åtrå' och ändelsen -lös som har fått en bleknad betydelse. Det är en rätt rejält bleknad betydelse kan tilläggas, eftersom hialös inte alls betyder 'utan jäkt, brådska, åtrå' (jfr t.ex. bekymmerslös och sanslös) utan snarast motsatsen. Men så kan det faktiskt gå till vid betydelseförändring, även om det inte verkar särskilt intuitivt tilltalande. I ett svar på en läsarfråga i Sydsvenskan skriver Bo Bergman att efterledet -lös i hialös förstärker ordets negativa innebörd och det verkar fullt rimligt.
Hia sig
En djupdykning i dialektordsarkivet ger möjligen ytterligare en pusselbit. Här finns nämligen ett reflexivt verb upptecknat: hia sig, som betyder 'ge sig till tåls, bärga sig, behärska sig'. Det finns belagt från hela Götaland samt även från Närke, alltså ett större område än hialös men fortfarande begränsat till den södra delen av Sverige. Så tidigt som 1820 finns hia sig belagt från Småland: Ja kan ej hi me (Östbo härad) och i samma landskap kunde det drygt 120 år senare heta: Du kan la hi dej (Svenarum, Västra härad 1942). Från Blekinge kommer detta exempel: Han kan då alri hi se o ska ha allt han vell (Ringamåla, Bräkne härad 1930). Även hia sig är i bruk fortfarande, men för kanske en något mer undanskymd tillvaro än hialös.
Kan utvecklingen ha gått från verbet higa, hia via den reflexiva varianten hia sig, där betydelseförändringen har skett, så att adjektivet hialös alltså närmast är utvecklat av hia sig? För att svara på det skulle en större undersökning krävas. Hur det än är med ordens ursprung så kan vi konstatera att både hialös och hia sig är användbara och slitstarka ord i det svenska språket.
/Jenny Öqvist