Dialektbloggen

Fräck

Vad har skamlösa typer, bitter frukt och lättantändlig ved gemensamt med jäst av god kvalitet? Svaret finns i adjektivet fräck.

Att vara fräck på standardsvenska är att ohämmat följa sina impulser för att gynna sig själv och utan att tänka på vilka följder det får för omgivningen, exempelvis att tränga sig före i en kö. I denna betydelse kommer ordet fräck från tyskans frech och är känt i skriftspråket sedan slutet av 1600-talet, men i många svenska, norska och danska dialekter finns inhemska varianter som alla kan härledas till fornvästnordiskans frekr ’lysten, sträng’. Motsvarigheter finns också i andra germanska fornspråk: gotiskans faihu-friks ’sniken’, fornhögtyskans freh ’lysten’ och fornengelskans frec ’lysten, djärv’.

Fornvästnordiskans frekr motsvaras i det nynorska skriftspråket av frek, som har flera olika betydelser, bl.a. ’glupsk’; ’stark, frän (om smak)’; ’duglig, energisk’; ’frisk’. Frek kan också ingå i sammansättningar som matfrek och romfrek, dvs. adjektiv som beskriver någon som behöver, kräver eller tar mycket av det som nämns i förleden, i dessa exempel mat resp. utrymme.

Fräck och fräk

På nutida svenskt område förekommer de fornärvda varianterna av fräck framför allt i de västligaste landskapen: Halland, Bohuslän, Västergötland, Dalsland, Härjedalen och Jämtland. Ordet är också väl belagt i hälsingemålen, liksom i några socknar i övre Dalarna. Fräck är den form det brukar ha som uppslagsord i svenska ordböcker och dialektordsamlingar, men i de aktuella dialekterna uttalas det med lång vokal, alltså frek, freker, fräk, fräker och liknande.

Varierande betydelser

I Halland, Bohuslän, Västergötland och Dalsland beskriver adjektivet fräck en mindre angenäm smak, vanligen besk, frän, bitter. Va di´ e`ppLa e fre`ga, de e la sko`wwe'ppLe ’vad de äpplena är beska, det är väl vildapel’, sade någon i Vallda i Halland. Nôr musa ä mätter ä mjöLt fräkt ’när musen är mätt är mjölet beskt’ lyder ett ordspråk som finns belagt från Västergötland (exemplet kommer från Hudene) och Halland.

I Jämtland och Härjedalen beskriver fräck något som är dugligt och kraftfullt, vanligen i positiv bemärkelse. Några exempel från Mörsil i Jämtland: je ske prö`öv ra'käkni´ven om hän e frek ’jag ska pröva rakkniven om den är vass’; jäst’n e frek ’jästen har god verkan (dvs. degen jäser bra)’; en frek en kär ’en kraftfull karl’. I Härjedalen kan även lättantändlig ved sägas vara fräk (Lillhärdal, Linsell, Vemdalen, Älvros). Detsamma gäller för fiskeredskap som fisken lätt fastnar på: dä dänn drajä va fräkt å få på ’det där draget gick det lätt att få (fisk) på’ (Linsell). Från Jämtland (Frostviken, Hammerdal, Lit, Ström, Åre) finns belägg på att frek också kan beskriva en skarp smak, särskilt i fråga om mjölkprodukter som surnat.

Från Hammerdal i Jämtland finns belägg på sammansatta adjektiv med frek av precis samma typ som de norska (se ovan): matfrek ’som har stark aptit, äter mycket’; rômfrek ’som tar stort utrymme’.

Influenser västerifrån

Som inhemskt dialektord har fräck alltså en utpräglat västlig utbredning. Att det ändå förekommer så långt österut som i Hälsingland är inte förvånande, med tanke på att hälsingemålen även annars bär spår av västnordiskt kulturinflytande i äldre tid, särskilt i nordväst. Fräk finns belagt från hela landskapet, men nästan enbart i betydelsen ’matfrisk, glupsk, inte nogräknad med maten’. Åtminstone i Norrala kan fräk betyda ’duktig’: dä var en frä`kan kar ’det var en duktig karl’.

Snällare i Dalarna

I de västliga dialekterna och i hälsingemålen har fräck betydelser som står mycket nära nynorskans frek, men i de dalmål där ordet förekommer (Älvdalen, Mora, Orsa, Sollerön, Boda, Rättvik) har dess innebörd utvecklats åt ett helt annat håll. Där betyder frek och fräk nämligen ’snäll, god, vänlig’, i Rättvik rentav ’rar, näpen’.

/Anna Westerberg