Göje
Det finns fortfarande rester kvar efter en äldre nordisk kalender i vårt land, trots att den gregorianska och dessförinnan den julianska kalendern varit i bruk i nära ett årtusende. Genom tidiga nedteckningar vet vi att månaderna hade egna namn i den nordiska kalendern, exempelvis kallades februari månad för Göje.
Göja har skakat sina påsar i Österberga utanför Uppsala. Foto: Lovisa Alvtörn, Isof.
Ordet Göje kan sammanhållas med latinets och grekiskans ord för ’snö’ respektive ’vinter’. Göjemånad kan alltså översättas med ’snö- eller vintermånad’.
Göje orsakar snöyra
Det finns flera uttryck i våra dialektsamlingar som visar att göje använts en bra bit in på 1900-talet. Från Orust har vi uttrycket: ”Göjemånaden ska nu ha viftat med svansen”. Det innebar att om det var vackert väder i början av februari, så blev det dåligt väder i slutet av månaden. Ett annat uttryck från Orust är ”Idag skakar Göja sin skinnskjol”. Från Tjörn har vi ett liknande uttryck: ”Göja skakade sina påsar” (alltså tömmer ut sin snö). Dessa uttryck användes när det var snöyra och oväder på eftervintern.
Djur och natur
Ordet göje har också bevarats i vissa sammansättningar. Göjeblomma eller göjemånadsblomma avsåg ursprungligen klosterliljan. Senare kom göjeblomma också att användas om pingstliljan, eftersom de båda växterna är lika varandra och lätt förväxlas. I bohuslänska finns också ordet gölånga. Gölånga är den långa som fiskades i februari och som var extra fet.
Göje i poesin
Ett tecken på att göje var ett ord som folk i allmänhet var bekanta med i början av 1900-talet är att Erik Axel Karlfeldt skrev en dikt som heter just Göjevisa och som bl.a. handlar om vintermånaden februari.
/Lena Wenner
(Publicerad första gången februari 2017)
%20Lena%20Wenner_webb2_fotograf-joachim-bago.jpg)