Räka
I motsats till vad många tror har svenskan ett rikt ordförråd. Då inbegrips naturligtvis alla dialektord, men det är också ett faktum att en hel del sådana faller i glömska. Inte sällan beror detta på att orden betecknar något som inte längre är i bruk. Inte minst kan det gälla föremål som tillhör en äldre icke-urban miljö. Ett sådant föremål är räkan.
En räka är ett slags skovel av trä, ofta med järnskoning. Benämningen har framför allt upptecknats i Dalarna, Härjedalen och Jämtland, men i institutets samlingar finns även enstaka belägg från Uppland och Hälsingland. Ordet förekommer också i norska dialekter.
Uttal
I fornspråket uttalades räka med både kort ä och kort k och ordets objektsform var räku. Dessa två omständigheter har haft betydelse för de ljudutvecklingar som resulterat i flera olika uttalsformer som exempelvis reku (med långt e) i Uppland och Dalarna, reku (med långt u) i Dalarna, räcku, reckô eller liknande i Dalarna och Härjedalen, rocko i Jämtland. I Ovansiljan i Dalarna har dessutom den gamla kortstavigheten levt kvar, det vill säga både kort stamvokal och kort stamkonsonant i bland annat reka och reku. Även de norska dialekterna uppvisar en rad olika uttalsformer.
Ett nyttoföremål
Räkan tillverkades på gården. I ett språkprov från Ore i Dalarna heter det an snikked rekur ’han täljde träskovlar’. Det fanns skovlar för olika behov, något som framgår av den mängd sammansättningar som har upptecknats, bland annat dyngräka, kasträka, kolräka, mjölräka, snöräka. I Dalarna användes benämningen räka även om var och en av skovlarna i skvaltkvarnens skovelhjul som i detta språkprov från Transtrand: ä a fär tu äj jolräcku ’det har fallit (farit) ur (utur) en hjulskovel’.
/Kristina Hagren