Dialektbloggen

Tykännas och törkännas

Har han börjat tykännas? undrar min småländska mor. Frågan gäller mitt lilla barn och själv förstår jag vad hon är ute efter, men min västmanländske man ser förståeligt nog mycket frågande ut. Verbet tykännas används nämligen endast i en begränsad del av Sverige.

En sökning på internet antyder att verbet tykännas ändå är ett ord som används frekvent. Det dyker bl.a. upp i föräldraforum. Signaturen Vanillie måste dock förklara vad hon menar med frågan: Bebisen tykänns, lämnar ni ändå över till dom som vill hålla? Flera personer undrar över ordet och hon svarar, tydligt förvånad över oförståelsen: Dom […] vill inte gå till någon annan utan det är bara tex mamma/pappa som får hålla. Den lilla som tykänns är alltså blyg eller rädd för främmande personer.

​Ursprung och betydelse

I Svenska Akademiens ordbok står att läsa att tykännas kommer av det gamla fornsvenska törkänna (sik) med betydelsen ’göra (sig) svår att igenkänna, göra (sig) oigenkännlig’. Tykännas är enbart dialektalt och kan betyda ’inte känna igen’, ’vara/bli blyg, reserverad eller rädd för någon’ eller ’känna sig främmande för någon’. Såväl personer som djur kan tykännas, men främst används ordet om barn.

Utbredning och uttal

Var i landet används då tykännas? Beläggen i våra dialektsamlingar kommer från Blekinge, Småland, Öland, Halland, Västergötland och Östergötland. Enstaka belägg finns också från Skåne.

Uttalet varierar i ordets utbredningsområde. Några varianter är: tykännas/-es (Blekinge, Småland, Öland, Västergötland, Östergötland) och tyrkännas (Östergötland). Från Blekinge hittar vi även exempel på uttal med e istället för y, som i följande språkprov: Glötten tekändes rälet (Barnet var mycket blygt). Det finns dessutom varianter med diftong, som teykännas.

I våra samlingar finns också uttal med ö/ör som i det fornsvenska törkänna, som här i ett språkprov från Halland: Män törkännes du, din läilla däga därr (men är du rädd/blyg, din lilla flicka där). Notera att ö-ljudet alltid är öppet som om det skulle följas av r, även då r:et saknas. Några varianter är: tö-/töe-/tör-/tårkännas (Blekinge, Halland, Småland, Västergötland).

Tje-ljudet i känna uttalas oftast som i standardsvenskan men i Blekinge, Halland, Småland och på Öland är uttal med hörbart t (som i attjo) en vanlig variant.

För, på, vid?

Enligt SAOB kan tykännas användas med prepositionerna för, eller vid. I våra samlingar är för och vid klart vanligast: Han tykänns allti föe främmet folk (han är alltid blyg för främmat folk) (Öland), Ho tykänns ve mäj (hon är rädd/blyg för mig) (Småland). Vi ser också ordet användas utan preposition; oftast är då betydelsen ’känna igen’: Ja tykendes namnet (jag kände inte igen namnet) (Småland). Allra vanligast är dock att, som min mor, inte lägga till vare sig bestämning eller objekt efter verbet. Dessa underförstås, som i följande språkprov från Östergötland: Dä ginge le an, öm bare inte fLecka tykändes så dant (det ginge väl an, om bara inte flickan var så blyg för främmande).

/Lovisa Alvtörn