Bresa, gresa, vresa
Stör du dig på personer som sitter bredbent och tar upp onödigt mycket plats på tåget, i tunnelbanan eller på bussen? Då är du inte ensam. Men vad kallar du företeelsen, säger du sitta bredbent eller använder du något av dialektorden med samma betydelse: bresa, gresa eller vresa?
Män som bresar i kollektivtrafiken – så mycket att de inkräktar på sätet bredvid – har uppmärksammats en del på senare tid. För ett par år sedan blev bloggen Macho i kollektivtrafiken omdiskuterad. Där publicerades smygtagna foton på (anonyma) män som bredde ut sig, och bloggen gav även irriterade medresenärer förslag på argument mot det bredbenta sittandet. I New Yorks tunnelbana har det nyligen pågått en kampanj mot fenomenet. På kampanjskyltarna syns en tecknad mansfigur sitta med brett särade ben och den tillhörande texten lyder: Dude, stop the spread please. It's a space issue (Ungefär: ’Mannen, sluta skreva snälla. Det handlar om plats.’).
Bresa, gresa, vresa – samma eller olika?
Att vissa bresar på det här viset irriterar alltså många – åtminstone i Svealand och Norrland. I sydöstra Götaland stör de sig snarare på att en del gresar medan de i västra Götaland i stället irriterar sig på att de vresar. Ungefär så ser nämligen utbredningen ut av de tre dialektorden bresa, gresa och vresa, som alla betyder ’gå, stå, ligga eller sitta brett med benen’; helt enkelt ’skreva’.
Hur kommer det sig då att det finns tre olika ord som betyder samma sak som är så pass lika varandra? Har de ett enda gemensamt ursprung, eller rör det sig om två eller tre olika ord? Det mesta tyder faktiskt på att vi har att göra med tre skilda ord.
Bresa
I vårt dialektarkiv finns bresa och varianten bre(d)ska framförallt belagt från Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten, Lappland och Medelpad. Uttrycket Bresa int mär ’n braka taL (Bresa inte mer än byxorna tål), finns upptecknat 1935 från Arvidsjaur i Lappland, och även från flera platser i Västerbotten. Arkivets uppteckningar speglar framförallt dialektbruket fram till och med mitten av 1900-talet. Idag tycks bresa ha en större spridning och användas även i Stockholmsområdet, och vidare norrut. Även ett substantiv, bres, med betydelsen ’skrev’, eller ’vinkeln mellan benen’ finns belagt, främst från Västerbotten. Det ligger nära till hands att här också tänka sig en koppling till ordet bred (’som har stor utsträckning i sidled’), så att bresa kan likställas med ’att göra något brett – något som blir uppenbart i varianten bredska.
Gresa
Gresa är klart mest välbelagt i Småland och Blekinge, men förekommer även sparsamt längre norrut i exempelvis Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Från Kalvsvik, söder om Växjö i Småland upptecknades 1963 detta talesätt: Hören växer ej förrän fruntimren gresat över det (hör ’lin’). Även gresa kan länkas till ett substantiv, gres, med betydelsen ’gren’, ’skrev’ eller ’vinkeln mellan benen’ (eller, naturligtvis, ’gren’ som det ju ligger väldigt nära ljudmässigt). Det finns framförallt belagt från södra Småland.
Vresa
Ordet vresa har, till skillnad mot bresa och gresa, undersökts tidigare. Forskningen gäller dock inte vresa i betydelsen ’skreva’, en betydelse som tycks vara rätt ny för ordet. I betydelsen ’vrida, kröka’ däremot finns vresa belagt redan 1773 från Västergötland. Enligt en doktorsavhandling från 1991 har vresa sannolikt utvecklats från substantivet vres som i sin tur utgår från ett fornsvenskt, kortstavigt *wris, med den ursprungliga betydelsen 'vridning'. I vårt dialektarkiv finns verbet vresa och varianten vressa i betydelsen ’vrida, vagga på kroppen eller ändan’ belagt från Bohuslän och Västergötland. Från Västergötland finns också ett belägg för betydelsen ’gå bredbent’. Idag verkar användningen av vresa i samma betydelse som bresa och vresa vara mer omfattande i västra Götaland. Att vrida eller vagga på kroppen eller ändan och att skreva är näraliggande betydelser och det är inget märkligt med att vresa kan stå för dem alla.
Utnyttja dialektorden!
Kampanjen i New Yorks tunnelbana har upprört en del män. Kanske vore det mer effektivt att inte peka ut en särskild grupp, utan i stället anpassa budskapet efter region? Håll till godo, svenska kollektivtrafikbolag: Snälla, sluta bresa/gresa/vresa! Det handlar om plats.
Blir det inga sådana kampanjer i Sverige så kan vi förlita oss på Magdalena Ribbing, välkänd expert på ”hyfs och stil”, som ger råd om hur bredbenta medpassagerare kan hanteras. Eller varför inte inleda en diskussion om vad skrevaren kallar sin sittstil: att bresa, gresa eller vresa?
/Jenny Öqvist