Äcka
Substantivet äcka (uttalat ä`ttje, ä`ättj o.d.) betyder i norra Sverige ’spår efter skidor, släde e.d.’, men i Götaland 'körsla, resa med häst och vagn för att forsla något'.
Kärnområdet för den norrländska betydelsen är Jämtland, men den är väl belagd även från Hälsingland, Härjedalen, Medelpad och Ångermanland och finns också i norska dialekter (ekkja, ekkje). Vid en riktigt snöig vinter har man i Härjedalen kunnat utbrista: Dâ â sô jup n snö sô dâ bli âhtjä ähtä öra (det är så djup snö så det blir spår efter öronen).
Äcka är också belagt från södra Götaland, där det betyder ’körsla som utförs av dagsverksskyldig; (längre) resa med häst och vagn för att forsla något’. Uttalet är ä`kka, ai`kka, e`ttja o.d.
I Götaland har det dessutom bildats ett verb äcka med betydelserna ’utföra körsla’, ’åka i väg, avresa’: Så ekka karen ifron-a (ifrån henne) ti Amerika, ’flacka runt’: Han äjkka som ajn tosin (galning), ’rasa, leka vilt’, ’syssla; mixtra’ med flera.
Substantivet äcka är bildat till verbet åka (fornnordiskt aka) och betydde till att börja med rätt och slätt ’åkning’. Med denna innebörd ingår ordet som ursprunglig efterled i åska ’asens (dvs. guden Tors) åkning’.