Judiskt vardagsliv

Under åren 2011–2016 samlades ett rikt material om judiskt vardagsliv in och delar av detta finns numera tillgängligt på arkivet i Uppsala.

I projektet Judiskt vardagsliv dokumenterades hur judiskt vardagsliv praktiserades i Sverige och hur personer som definierade sig som judiska förhöll sig till svenskhet och judiskhet.

Forskningen inom projektet syftade till att belysa den svensk-judiska ”dubbelheten” av att ingå i en judisk diaspora, och samtidigt identifiera sig som svensk, samt analyserade hur sådana erfarenheter gestaltades i berättelser.

Under åren 2011–2016 samlades ett rikt material in och delar av detta finns numera tillgängligt på arkivet i Uppsala. Därtill har flera artiklar och en bok skrivits, där materialet från Judiskt vardagsliv analyseras och diskuteras.

Judiskt vardagsliv i Sverige

Trots att den judiska gruppen utgör en vital del av det svenska samhället finns det lite dokumentation av judiskt liv och judiska traditioner i landets folkminnesarkiv. Den forskning och dokumentation som gjorts har varit inriktad på den judiska religionens historia och Förintelsen, som i Nordiska museets dokumentationsprojekt Judiska minnen på 1990-talet. Väldigt lite har alltså gjorts om hur judiskt vardagsliv praktiseras i Sverige och hur människor som definierar sig som judiska förhåller sig till svenskhet och judiskhet. Projektet Judiskt vardagsliv skapades i avsikt att fylla denna lucka.

Vem är jude?

Termen jude är ambivalent eftersom den dels beskriver en person som tillhör den judiska folkgruppen och dels en person som tror på den judiska religionen. Det är inte alltid dessa två definitioner sammanfaller och det finns ateister som ser sig själva som judar och som uppfyller den traditionella definitionens krav om att en jude är en person som föddes av judisk mor eller har konverterat under rabbinsk ledning till den judiska tron. Vem som är jude kan därför inte definieras enbart genom religion, folkgrupp eller nationstillhörighet.

De första svenska judarna

Den första judiska familj som fick rätt att bosätta sig i Stockholm var gravören Aaron Isaacs från Mecklenburg 1775. År 1782 utfärdades ett officiellt judereglemente som gav judar tillåtelse att bosätta sig och idka handel i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Samma år ut­sträcktes rättigheterna till Karlskrona. Fulla medborgerliga rättigheter fick judar först 1870. Under de första hundra åren av judisk invandring i Sverige var det främst välsituerade judar från Nordtyskland som bosatte sig i landet, eftersom det krävdes ett minimikapital på 2000 riksdaler för att skaffa sig skyddsbrev.

Efter 1860 kom en grupp fattiga ortodoxa judar från Tsarryssland, de baltiska staterna och Polen. Detta hade som följd att antalet judar steg från ungefär 3 000 år 1870 till drygt 6 000 år 1910. Under och efter andra världs­kriget kom sedan fler judiska immigranter. Många kom också till Sverige under 1960-talet och framåt som en följd av ökad antisemitism i Östeuropa och Sovjetunionens sönderfall. Idag lever ungefär 20 000 judar i Sverige. Svårigheten att ange exakta siffror beror på att det är svårt att defini­era vem som är jude respektive judinna och på att endast cirka en tredjedel av Sveriges judar tillhör någon av församlingarna.

En nationell minoritet

I Sverige utgör judar en nationell minoritet. En nationell minoritet är en grupp med uttalad samhörighet, som till antalet inte har en dominerande ställning i samhället i förhållande till resten av befolk­ningen. Gruppsamhörigheten grundar sig i språklig, kulturell eller religiös tillhörighet och på åtminstone ett område måste gruppen väsentligen skilja sig från det övriga samhället. För att definieras som en nationell minoritet i Sverige krävs också långvariga historiska band med landet, vilket den judiska gruppen har.