”Som de flesta jordbruk vid denna tid”

Berättat av Gustav Sigfridsson, Hova, Västergötland, född 1921.

Jag som skriver detta är född den 14 juli 1921 och uppväxt i Brushult, Hova, i norra Västergötland. Mina föräldrar, Hilda och Sigfrid Johansson, min syster Anna och jag ägde och brukade ett mindre lantbruk på 9 ha åker och 8 ha skog. Gården låg inte långt från sjön Skagerns södra del, man kunde se sjön ifrån gärdena. Som de flesta jordbruk vid denna tid hade vi djur, och försäljningen av mjölk var den huvudsakliga inkomstkällan. Vi odlade vallgröda, såsom klöver och timotej, råg och havre. Även lite vete för eget behov. Rågen såldes till stor del, övriga grödor blev till foder åt djuren. Bostadshuset vi bodde i var stort i förhållande till gårdens areal. Det var uppfört av timmer av min far 1926, hade tre rum och kök och glasveranda på nedre botten och var till hälften inrett på övre våningen. Uppvärmningen utgjordes av vedspis i köket och kakelugnar i rummen. Det största rummet, som vi kallade salen, uppvärmdes i regel inte under vinterhalvåret utan endast vid någon bjudning. Vatten och avlopp var indraget, handpump i köket och i ladugården. Till djuren pumpades vattnet upp i en bassäng av cement och genom en flottör reglerades vattennivån i djurens vattenkoppar. Gården var ej elektrifierad – fotogenlampor inomhus och även i ladugården. Vid denna tid hade vi också en lykta där fotogenen medelst en glödstrumpa förgasades, vilket gav ett starkt ljus. När fotogenransoneringen kom köpte vi också en karbidlampa som användes inomhus. Det var ett vanligt pussel varje kväll när mörkret föll att fylla på med karbid och tända den.

Det mesta utfördes för hand, arbetsbesparande maskiner hade ännu inte kommit, varken för kvinnan i hemmet eller för mannen i jordbruket. En granne hade köpt en mindre traktor med gummihjul och på de största jordbruken fanns också någon enstaka traktor. Hästen var fortfarande dragkraften för körningarna i lantbruket. Vi själva hade oxar som dragare. En granne hade också oxar. En farbror till mig boende i en annan by hade, liksom hans granne, ett par oxar. Man var mera självständig om man hade oxar istället för en häst. En häst orkade inte alltid själv dra plogen, man fick byta med grannen för att få ett par. Ett jordbruk med en areal på 8–10 ha var för litet för att föda två hästar (parhästar). Då hade man varit tvungen att ha färre mjölkkor, och det var korna som gav avkastning. Hästen var ju enbart dragare och man fick dåligt betalt för köttet när den skulle säljas. Oxen växte i värde däremot, och såldes till ett högre pris. En ny ung häst fick köpas istället och då krävdes det pengar, vilket småbonden hade ont om.

Det var hela tiden att vara sparsam för att inte komma på ekonomiskt obestånd. Den som inte skötte sig tog växlar och lån, och därmed följde räntor och amorteringar. Vår familj hade inga lån. Min mor kom hem från USA före första världskrigets utbrott den 1 augusti 1914 och hade sparat lite pengar, så den gård min far och mor inköpte, med tillträde 1915, kunde i stort betalas med kontanta medel. Detta hade betydelse för vår familj framdeles. Det är stor skillnad på hur sparsamt man fick leva då i förhållande till nutidens levnadsmönster. Den som var skötsam kunde föra en god levnad och behövde varken frysa eller svälta – idogt arbeta hela tiden med de djur och den jord man hade för att producera så mycket som möjligt av produkter till levebrödet. Det talas om snåla bönder – det fanns sådana också, som gick till överdrift utan att det hade behövts – men för de flesta gällde det enkla levebrödet för att reda sig, d.v.s. klara sig själv och inte behöva ta emot allmosor, varken från andra människor eller från samhället. Det fanns många med hypotekslån som var i sämre sits än vi. Dessa förhållanden bör påpekas för att förstå lantbefolkningens villkor vid denna tid. En granne i Västerhäljatorp berättade att när hans morföräldrar, födda i början på 1860-talet, fick sin första pension ville mannen ge tillbaka en del av beloppet som lantbrevbäraren hade med sig, han tyckte det var för mycket. Detta kanske var något år före kriget, men visar på hur de äldre kände det – de var vana att stå på egna ben, inte vana att få något av andra. Dessa båda makar mindes, som barn, hungersnöden på 1860-talet då skörden slog fel, mer eller mindre under tre år, och då många från flera landskap utvandrade till Nordamerika.

Det hade varit dåliga tider i början på 1930-talet. Kreugerkraschen hade satt sina spår i Sveriges ekonomi. Arbetslösheten var stor, AK-arbeten för att placera folk i arbete, och den s.k. kohandeln mellan socialdemokrater och bondeförbundet, för att något förbättra lantbrukarnas ekonomiska ställning, kom till stånd. Sverige hade fortfarande en landsbygd med många små gårdar och ibland också dåliga bostäder. Lubbe Nordström hade rest kring land och rike och konstaterat detta för dem som inte visste. I städerna fanns det också många människor som levde i dåliga bostäder.

Tiderna blev bättre under 1936 och senare. Hitler hade kommit till makten i Tyskland i början av 30-talet och upprustade. I Tyskland byggdes motorvägar och den första folkbilen utvecklades, folkvagnen ”Bubblan”, som efter kriget kom att tillverkas i miljoner exemplar. Lugnet på gatorna i Tyskland var återställt. Konjunkturen blev bättre även i Sverige. Industrin utvecklades, många fler arbetare behövdes och levnadsstandarden ökade. Även i vårt land byggdes bättre vägar. En avlägsen släktings make drev en taxirörelse i Hova. Som 17-åring, 1938, kom jag att få följa med honom på en resa till Stockholm i hans Volvodroska. Jag kunde då själv konstatera att det på många ställen på nuvarande E 20 bedrevs omfattande vägarbeten. Bilarnas antal ökade och bättre vägar behövdes. I våra bygder sökte sig många ungdomar till nytt arbete i Degerfors och till Bofors i Karlskoga. Krigsindustrin växte, nu behövdes många vapen, mänskligheten var på väg in i ett andra världskrig endast drygt 20 år efter det första världskrigets slut.

Så kom kriget i början av september 1939. Nationalsocialisten Hitler ville ge tyskarna ökat livsrum, hette det. Men man får inte glömma att Tyskland vid första världskrigets slut 1918 behandlats illa av de allierade. Det var denna hårda fred som gjorde det lättare för nazisterna att få det tyska folket med sig i sin upprustning och senare i kriget. Krigshändelserna inleddes med Tysklands anfall på Polen den 1 september. Vår granne Ivar kom och berättade det för oss, han hade hört det på sin radio. Vi hade i tidningarna dessförinnan, en tid, följt den spända utvecklingen i Europa. Frankrike och England, som hade försvarspakter med Polen, kom de närmaste dagarna att förklara Tyskland krig. Flera andra länder drogs senare med.

När tyskarna gick in i Polen den 1 september 1939 så utvecklade sig kriget mycket snabbt. På några veckor var det kriget över. Sovjet började också sitt krig mot samma land. Polen gav upp och landet besattes och delades upp av segrarna, allt enligt Molotov-Ribbentrop-pakten – en överenskommelse emellan Hitler och Stalin om uppdelning av Polen före krigets början. Vi som hörde och läste om kriget häpnade över krigets brutalitet. Hundratals flygplan bombade stora städer utan några hänsyn till civilbefolkningen. Enligt pakten fick Sovjet fria händer i de baltiska länderna och Finland, som vi snart skulle få se prov på. Sovjet krävde landområden av Finland och hotade med krig. Nu kom kriget nära, nu blev det en orolig tid, freden var i fara hos vårt grannland Finland, som hade starka band till oss sedan århundraden. Familjen följde i tidningarna händelsernas utveckling. På västfronten mot Frankrike var det till en början lugnt. Krigshandlingarna började först på våren 1940 när tyskarna anföll Holland och Belgien för att nå Frankrike.

I Sverige kom förordningar om och övningar i mörkläggning. Deltog själv i en studiecirkel inom SLU om mörkläggning hösten och vintern 1939–40. Jag minns en kväll i januari eller februari 1940, med månsken och stark köld, men lugnt, som jag cyklade till mötet drygt sex kilometer, väl påpälsad, och när jag kom fram sa de att det var 27 minusgrader ute och de frågade om jag inte frös. Jag svarade nekande – jag frös inte, hade hållit mig varm med cyklandet. Vi hade våra sammankomster i hemmen hos varandra. Mörkläggningspapper inköptes i händelse av behov.

På senhösten 1939 krävde Sovjetunionen förhandlingar med Finland och oron spred sig. Skulle det bli krig och skulle Sverige också bli indraget? Före krigets utbrott var de nordiska regeringscheferna samlade i Stockholm till ett gemensamt möte där Finlands president, Kallio, blev hyllad av stora folkmassor. Anfallet mot Finland kom den 30 november. Sverige bistod med vapen och en frivilligkår. Vi hade fått en samlingsregering som förde en försiktig politik – när man ser det efteråt, som också handlade klokt. Det skulle knappast ha haft så stor betydelse om Sverige gått in i kriget, det var ju en stormakt med miljonarméer som anfallit Finland. Finland försvarade sig tappert. Hela svenska folket följde lidandet och händelsernas utveckling. Kölden var svår denna vinter. Soldaterna fick köldskador, och i synnerhet sovjetsoldater, som hade dålig utrustning, dog i massor. Stora insamlingar av pengar och varma kläder sändes till broderlandet. Det kom barn från Finland hit för att avlasta bördan för fattiga barnfamiljer där kanske fadern var inkallad till kriget. Krigsslutet den 13 mars 1940 blev för många en stor lättnad. Stora gränsområden fick avträdas till Sovjet. Evakuering av befolkningen från dessa innebar stora problem.

Kriget kom ännu närmare den 9 april 1940 då tyskarna gick in i Danmark och Norge. Nu blev det allmän mobilisering. Det blev trångt på regementena, det kunde dröja länge innan alla fick sin utrustning. Till en början påverkades inte vår familj så mycket av kriget. Min far var för gammal för att bli inkallad och jag var för ung för militärlivet – det blev först 1942 då min rekryttjänstgöring började.

En familjefar och den som hade rörelse eller jordbruk fick mer i ersättning än en ensamstående. Vid min rekryttjänstgöring i Karlsborg 1942 fick vi 1 krona om dagen och som höjdes till 1,50 när beredskapen började efter ett år, i mitten av maj 1943. På landsbygden fanns ingen särskild barnomsorg organiserad – de flesta var hemmafruar och tog själva hand om sina barn. Om mannen blev inkallad så var ju modern hemma och skötte barnen.

Vår familj hade ingen radio. Vi prenumererade dock på två tidningar, vilket inte var så vanligt i alla hem: ”Tidningen för Skaraborgs Län”, numera ”Mariestads-Tidningen”, och ”Handelstidningens Veckoblad”, som då kom ut fyra gånger i veckan. Först i april 1940 hade vi en kristallmottagare. Den 8 april hörde jag att tyska sammandragningar av krigsfartyg och andra fartyg siktats. Landstigningen kom dagen därpå i Norge – i Oslo och andra städer. I Danmark kunde tyskarna gå in utan något motstånd. I båda länderna hade försvaret små anslag. Så var förhållandet även i Sverige. Anslagen till det militära hade minskat efter första världskrigets slut.

”Handelstidningens Veckoblad” gavs ut av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings redaktion där Torgny Segerstedt skrev sina spalter ”I dag”, kända för sin hårda kritik av Hitler och nazismen. En del av dessa artiklar var också införda i den tidning vi hade och vi kunde därför tidigt få en klar bild av vad nazismen var för något. Själv följde jag tidigt världshändelsernas utveckling. Vi fick ju inte alltid höra hela sanningen av myndigheterna om utvecklingen och varför ett beslut tagits – det hör ju kriget till – fast vi till en början kanske hade svårt att förstå detta. Tyska påtryckningar om permittenttrafik kom och beviljades. Nu i efterhand kan dessa eftergifter kritiseras, men hade vi fått krig i stället, som ändå kanske inte påverkat händelserna så mycket, med stora offer i lidande och död, var det som skedde ändå det bästa valet för Sverige.

Maj månad år 1940 minns jag extra väl. Jag var då inte fyllda 19 år, skulle fylla i juli. Blev bortlovad av mina föräldrar till min fars avlägsna släkting, Stina Johansson, och hennes man Oskar, Bahult i Hova. Han var i värnpliktig ålder och hade blivit inkallad. De hade ett mindre jordbruk med djur, något mindre än vårt. Jag hjälpte till med djurens skötsel och med vårbruket. De hade en högtalare som vi lyssnade mycket på. I början av maj anföll Hitler Holland, Belgien och Frankrike med sina motoriserade arméer. Städer bombades, tyskarna förflyttade sig i blixtanfall. Stora flygeskadrar bombade urskillningslöst. Snart stod striden vid Engelska kanalen. England kunde rädda en del av sina arméer, som stridit i Frankrike, över till England med många fartygs hjälp. Frankrike hade förlorat inledningen av kriget och vapenvila slöts. Dessa omskakande händelser följde vi dag för dag, krigskorrespondenter rapporterade om allt detta.

Hösten och vintern 1940–41 var jag inte hemma, kom nämligen i oktober att börja en vinterkurs på Vara folkhögskola och kunde inte själv följa utvecklingen hemifrån. En mycket kall vinter även på Varaslätten. Jag var inhyrd tillsammans med fyra andra kamrater i en liten villa i utkanten av bebyggelsen. Vi hade att gå en kilometer till skolan. Husvärden hade fullt upp med uppvärmningen av de två rummen när kylan var som svårast. Vi åt på skolan och mathållningen var riklig och vällagad, så det fanns inget att anmärka på. Att kriget var verklighet fick vi uppleva på vårvintern, då en av våra kamrater fick inkallelseorder till sitt regemente, och vi tog ett gripande farväl av honom på järnvägsstationen i Vara. Det var troligtvis ett allvarligt läge till Tyskland som orsakade inkallelsen. Han fick avbryta sin skolgång, inte så roligt för honom själv, kanske den enda skola efter folkskolan som han kom att gå i.

Ransoneringarna kom tidigt. De väckte till en början förvåning och undran. Mina föräldrar hade ju erfarenhet från första världskrigets ransoneringar, då det var stor brist på livsmedel, och då matpriserna stigit i slutet av kriget 1917–18. Så blev inte fallet den här gången, ingen behövde svälta, tror jag. Produktionsvarorna till jordbruket ransonerades, gödselmedel och oljekraftfoder till djuren som var av stor betydelse för avkastningen. Åren 1940 och -41 blev det dåliga skördar på grund av torka. De kommande krigsåren blev det bättre skördar som tur var. Vi var ju i stort sett isolerade från import utifrån. Kvävegödning var en bristvara. Däremot fanns det ganska mycket kaliumgödning att köpa. På våra kaliumfattiga jordar (sandjordar i motsatts till lerjordar) blev skörden bättre, det lade vi märke till efter gödsling med detta gödselmedel. Det var i vallgrödan som skördeökningen syntes bäst. Vi får inte glömma vårt svenska jordbruks stora betydelse när vi var avspärrade. Skulle folket behöva svälta, skulle maten räcka?

I synnerhet sommaren 1941, som jag minns mycket väl, blev mycket torr med liten skörd. Våren var kall och torr, knappt något regn i maj månad. Den 8 maj var det åtta grader kallt och fruset på ytan, så vi kunde inte börja harva med vår dåvarande lätta harv förrän på eftermiddagen, efter det att jorden blivit uppvärmd av solen. Min far och jag var djupt oroade över den kalla och regnfattiga väderlek som rådde. Hur skulle detta sluta? Vi förstod lägets allvar, inget regn och så denna kyla. Farhågorna besannades – det blev missväxt och landet var avspärrat. Vallarna måste få regn på våren för att börja grönska, det har jordens brukare i många mansåldrar erfarenhet av. Skörden av hö och vårsäd blev liten det året och djurbesättningarna fick minskas på hösten. Vi och andra jordbrukare fick på våren köpa vass i Gullspångstrakten för att dryga ut fodret till djuren. Räddningen kom med att vi kunde köpa fodercellulosa som kraftfoder åt djuren, tillverkat av gran- och tallved. Blandad med melass ersatte den delvis den knappa tillgången av fodersäd, havre och korn. Lejdbåtar kom senare under krigsåren med oljekraftfoder, som hade stor betydelse för mjölkproduktionen. Mjölken, detta fullvärdiga livsmedel som inte var ransonerat, betydde mycket under denna tid.

Kristidsnämnden, som handlade ransoneringarna, inrättades och som jordbrukare blev vi kontrollerade av den. Särskilt utsedda personer kom till gårdarna för att få reda på skördens storlek. Deklarationer fick fyllas i och skrivas under. Bonden själv fick först gå till kristidsnämnden, innan en viss kvantitet brödsäd fick malas för egen del på den lokala kvarnen. För att få tillstånd att slakta sin hushållsgris behövdes ett visst antal kött- och fläskkuponger. Man fick uppge en beräknad vikt på djuret – att antalet kilo togs upp i underkant (djuret var ännu inte slaktat) och att djuret kunde väga betydligt mer, var det ingen som kontrollerade. Likaså var mjölnaren inte så noga med vikten vid malningen – det kunde malas fler kilo än kupongerna räckte till.

Mjölken lämnades till mejeri och slaktdjuren till slakteriföreningen som på 1930-talet kommit att verka. Jordbrukets ekonomiska föreningar, mejeri-, slakteri-, lantmanna- och senare skogsägareföreningar, kom till och växte sig allt starkare. Lantmannaföreningar (centralföreningar) handlade med spannmål, foder, gödselvaror och senare med maskiner och redskap, som behövdes i jordbruket. Tidigare hade privatslaktarna varit ensamma på marknaden. Det var dåliga tider för bönderna som gjorde att de gick med i egna organiserade föreningar för att kunna få ut något högre pris. Prisstopp hörde också kristiden till.

I hemmet hade vi som var jordbrukare ingen svårighet med tillgången på mat, men jag hörde inga andra heller som påstod att de behövde lida hunger. Tilldelningen på de viktigaste livsmedlen var så pass riklig att ingen behövde svälta. Priserna hölls ju även nere, vilket stärkte allmänhetens förmåga att köpa. Kaffe var det ont om. Socker fick det nog inte heller slösas med, vilket kanske var till nytta för det allmänna hälsoläget. Vid förvaring av ömtåliga livsmedel, som kött, var det vanligaste sättet medelst insaltning av fläsk och konservering av kotletter, korv och syltor som biprodukter vid slakt. Det hade kommit tidigare så det var ingen nyhet som hörde kristiden till. I bondehemmet var det regel med hembakning, syltning och saftning. De vilda bären spelade, då som förr, en stor roll. Att ta tillvara lingon för vinterns behov hade i århundraden haft stor betydelse, särskilt för de fattiga. Fanns det potatis och sill och lingon till behövde inte de stora barnfamiljerna svälta. Lingon brukade ju längre tillbaka i tiden förvaras mosade i stora tunnor, utan tillsats av socker – i dem fanns egen syra som gjorde att de stod sig. Men det var före min tid.

Fortfarande var det självhushållning som gällde i jordbruket, man levde i stort sett på egenproducerade produkter. Jag minns från 1930-talet att den lyx vi bestod oss med på den tiden var att ibland inköpa ett halvt kilo malet kött, som omväxling till det saltade fläsket och andra konserverade köttprodukter. Min syster och jag hälsade en gång före kriget på vår kusin Ruth, som hade familj och var bosatt i Mariestad. Hennes make var anställd hos kommunen. Där blev vi bjudna på färskt fläsk och potatis och jag tyckte att det fläsket var så gott, i motsats till vårt där hemma som legat saltat under några månader. Vi hade flera fruktträd i vår trädgård. De var planterade 1929 och gav skörd varje år. Vinterfrukten lagrades och vi kunde ibland sälja några kilo av de finaste vintersorterna. De togs emot med välvilja, i affärerna fanns det för det mesta ingen frukt att tillgå. Sill köptes ibland in gemensamt tillsammans med andra bybor.

Hörde man talas om att något skulle ransoneras så var det naturligt att man hastigt inköpte aktuell vara för att säkerställa tillgången en tid framöver. Vi köpte nog fotogen, och kaffe om vi hann – surrogatet som ersatte denna för svenskarna eftertraktade dryck var inte mycket att ha, saknade väl det stimulerande koffeinet. Sytråd till symaskinen, som var viktig för husmodern för att kunna lappa och laga för familjens behov, tror jag mig minnas att vi köpte lite extra av.

Mat till vardags, det kunde vara fläsk med löksås och potatis – potatis de flesta dagarna på året, med den kunde den mesta hungern stillas. Mjölk eller svagdricka som måltidsdryck var vanligast. Drickabilen, en liten lastbil, med 5 eller 10 liters flaskor körde vid denna tid omkring på landsbygden. Hur det blev när bensinen blev ransonerad under krigsåren minns jag inte. Potatis och färsk eller stor saltad islandssill var en annan rätt. Paltbröd, hembakat på blod vid julslakten och torkat (hårt). Saltad hemlagad grynkorv var en annan rätt (slaktprodukt), också till potatisen. Ugnspannkaka, eller kanske till och med plättar och våfflor med hemlagad sylt, var lika gott på den tiden som det är idag när den rätten kommer på bordet. Gula ärtor odlades på en del gårdar och fanns att köpa. Det var ett billigt, drygt och bra livsmedel. Pudding stektes i ugnen, som vi kallade det, av mannagryn eller risgryn. Risgryn blev det ont om och extra utdelning till julen gladde många, då var julaftonens tradition säkrad. Välling och gröt på havregryn var en annan vanlig maträtt till frukost och som kvällsmat. Tror att även dessa varor var ransonerade. Mycket hembakat bröd med smör hörde till varje måltid. I ett fattigt hem var ju brödet och potatisen viktigast. Potatis kunde ju, då som nu, användas på olika sätt: kokt, uppstekt, till potatisplättar m.m. Smör och ost togs hem med mjölkbilen från mejeriet och avräknades från mjölklikviden.

För egen del har jag erfarenhet av tillgången på mat i det militära. I Karlsborg vid Vättern på dåvarande luftvärnsregementet var tillgången på mat god. Unga grabbar har god aptit och de behövde inte svälta. Våren 1942 var det dock ont om potatis och vi fick frusen fabrikspotatis att äta. Den var vattnig, därför tror jag att den var frusen. En mycket kall vinter hade gjort det svårt att skydda den från kyla. För min del kunde jag inte äta den, den ersattes delvis med makaronipudding, som var god till en början men svår att förtära när den serverades ofta. Det blev, för egen del, att efter middagen hastigt uppsöka markan och köpa mandelkubbar för att bli någorlunda mätt. Jag var också inkallad efter krigets slut och då var mathållningen än bättre, god smak och god tillgång, man kunde få påfyllning om man så önskade.

I Hova samhälle hade vi en mycket duktig skräddare att tillgå, han var inte heller så dyr. Han hade sytt upp någon kostym åt min far. Jag var ende sonen och mina föräldrar ville väl att jag skulle vara välklädd så därför anlitade de honom vid denna tid. Jag minns under krigsåren, när vi skulle välja tyg till en kostym, då han förklarade för oss att nu finns det inget annat än tyg med cellfiber i, det var bara att acceptera detta faktum. Förkrigskvalitet var något man talade om ifråga om tyger. När sedan den här skräddaren slutade av åldersskäl, var det ingen annan som kom efter. Vid denna tid tvättades kläderna för hand i hemmen. Tvättmaskiner hade ännu inte kommit i bruk. I vårt hem köptes den första halvautomatiska tvättmaskinen 1956, en tid innan jag gifte mig med Elsa, min hustru.

Som jag har nämnt tidigare hade vi ett mycket stort hus att värma upp och det gick åt mycket ved, som togs ur egen skog. Vi hade en hage i närheten, men med skog av äldre bestånd som inte passade för bränsle. Där fanns med andra ord inte mycket att röja. På drygt tre kilometers avstånd, i närheten av sjön Skagern, fanns det andra skogsskiftet, som hörde till gården. Där växte ungskog, planterad 1915–16, mogen för gallring. Här togs därför veden. Marken bestod av mycket svår terräng, en del mark var backig och stenig, så det krävdes mycket arbete för att forsla ut veden sedan den väl var huggen.

Nu, när importen av stenkol från utlandet begränsades, behövdes mycket ved till uppvärmning. Den svenske bonden fick sig ålagd att hugga ved till försäljning, för bostäder och andra lokaler. Det berättades att stora utrymmen i städerna upptogs av vedtravar. Vi hade liten skogsmark så vår leverans var något år endast 10–15 kubikmeter. Nu användes fogsvans, bågsåg och yxa, motorsågen hade ännu inte kommit. När jag var inkallad fick min far själv hugga och med en oxe köra hem veden till vedbacken, för att sedan med en handsåg såga till lämplig längd och med yxa klyva den. Min syster fick då säkert vara med och dra bågsågen, det gick bättre om man var två. När det var snö användes slädar, som var bäst att ta sig fram med i skogen och som var låga att lasta på.

Det var vanligt att husdjuren sköttes väl, så också våra djur. Ett magert, ovårdat djur ger heller ingen avkastning, varken av mjölk eller av kött. Min far och jag försökte hela tiden att på vår lilla gård höja produktionen och följde den aktuella jordbruksdebatten, i första hand genom att läsa ”Jordbrukarnas föreningsblad”, tidning för jordbrukarnas föreningsrörelse. På Vara folkhögskola, som jag gått i, lästes också jordbruksämnen. Vid denna tid försörjde vår gård sin familj. Nästa generation, jag själv, kom att söka extra arbete vid sidan om för vår försörjning som lantbrukare.

I vårt, vid denna tid, tämligen nybyggda hus fanns vatten och avlopp. Vi hade däremot inget badrum. Det hade inte många hus på landet, det kom senare efter kriget på 1950–60-talen. Utedass var det vanliga. Vi hade själva vårt dass i anslutning till ladugårdslängan på cirka 80 meters avstånd från boningshuset. Det kändes lite kusligt om man som barn, en sen kall mörk vinterkväll, blev tvungen att besöka det nödvändiga hemlighuset. Handfat av emalj användes för den dagliga hygienen. Ville man ha varmt vatten fick man värma upp det i en kastrull på vedspisen. Hushållsdisken gjordes för hand i en diskbalja av koppar.

Som jag skrivit tidigare var det inte många jordbrukare som hade traktorer. De traktorer som fanns var oftast utrustade med järnhjul, avsedda för arbete i jorden och inte lämpade att köra med på väg. Det var fortfarande hästen som var dragaren. Få militärförband var vid denna tid motoriserade. Därför var det inmönstring av hästar till de militära förbanden. Lantbrukarna fick skriftlig order att inställa sig på anvisad plats med vissa hästar, som sedan valdes ut om de ansågs lämpade. Om en jordbrukare endast hade en häst torde det inte vara så roligt för honom om hästen blev inkallad och han stod där utan dragare på sin gård. Jag har, långt senare, hört berättas av en granne hur två jordbrukare löste detta problem. Den ene, med endast en häst, hade fått brev om inmönstring. Han hade en fin häst som han inte ville mista och var mycket orolig för att den skulle bli antagen. Hans granne, som hade flera hästar, hade en lämplig att visa upp, kanske med lite skador, som säkert inte skulle duga för militären. De båda bytte hästar för några dagar. Den sämre hästen visades upp och det gick som de planerat, den blev inte antagen och den lille lantbrukaren kunde dra en suck av lättnad, nu var det bekymret ur världen.

Själv kom jag 1942 att göra min värnplikt vid Karlsborgs luftvärnsregemente som var motoriserat. Vi hade lastbilar som transporterade manskapet och bogserade kanonerna. Även någon traktor ingick för förflyttning lokalt i dålig terräng. Däremot förekom många hästar som dragare i infanteri- och artilleriförbanden.

Jag ryckte in till min rekryttjänstgöring den 9 april 1942. Luftvärnet i Karlsborg låg ju inte så långt bort och det hade stor betydelse när man vid veckosluten fick permission, då var det lätt att besöka hemmet. Min far blev själv med jordbruket under min frånvaro, ett och ett halvt år i det militära. Min syster Anna var då till stor hjälp. De lejde även någon till skörden. Åren 1942 och -43 gav goda skördar, i varje fall på Västgötaslätten, vilket betydde mycket för folket och landet, då vi var isolerade och i stort och helt beroende av svenska livsmedel.

Sommaren 1943 låg jag i beredskap på Barkarby flygfält utanför Stockholm. Batteriet blev i mitten av juli förflyttat till den stora järnvägsknuten Hallsberg för att, i ett för Sverige kritiskt skede i förhållande till Tyskland, skydda den från eventuella luftanfall. Batteriet kom sedan att ha sin fältdepå där när vi hemförlovades den 19 september 1943. Jämt ett år senare blev vi på nytt inkallade till Hallsberg. Strax efter att vi utrustats transporterades vi i järnvägsvagnar, godsfinkor, till Haparanda för att bevaka vår gräns mot Finland. Finland, som varit med i det s.k. fortsättningskriget, vilket hade börjat vid midsommar 1941 när Tyskland anföll Sovjetunionen, slöt separatfred med Sovjetunionen i september 1944. Finnarna blev då ålagda att köra ut sina tidigare allierade, den tyska armén, som deltagit i kriget mot Sovjet. Nu fick vi se något av krigets verklighet. Finska flyktingar med sina djur kom över gränsen och vi såg tyska flygplan bomba finska anläggningar. Vi hörde kanonaden från det finska artilleriet när de besköt tyskarnas ställningar norr om Haparanda. Den pågick i cirka tre dygn. Därefter flyttades fronten norrut.

Efter att en tid varit stationerade i Haparanda förflyttades vårt luftvärnsbatteri utmed Torneälven norrut. Vi var en tid förlagda i Muodoslompolo som också ligger vid gränsen till Finland. Där hörde vi talas om att det i ett hus intill, deras kapell, skulle finnas döda finska soldater. Några av oss gick dit. Kapellet var öppet så vi kunde gå in. Vad jag vet hade ingen frågat eller fått löfte att göra så. Vi gick in och den djärvaste lättade något på ett av de vita lakan som täckte kropparna. Fyra unga män i sina bästa år låg där döda. Inga skottskador syntes, kanske hade de drunknat eller frusit ihjäl, vi förstod inte dödsorsaken. Inför döden var vi allvarliga, vi unga, 23 år som de flesta av oss var. Vi såg något av krigets brutalitet, det var de unga människorna som stupade i detta krig, som i de flesta. Vi själva slapp att delta i detta meningslösa dödande.

Det sista stället vi låg på lite längre mot norr var Kuttainen. Här hade vi en postering intill älven, varifrån vi kunde se över till finska sidan där tyska trupper var förlagda. Det var mitt i vintern, snö och växelvis många kalla och ibland något mildare dagar. Det sämsta var att vi inte hade något granris i tältet. Vi hade endast några papperssäckar att ligga på som skydd mot den tjälade marken. Vaktmanskapet bytte varje natt så det blev bara en övernattning för var och en. Det fanns ingen granskog i närheten, vilket till viss del ursäktade dessa farliga övernattningar. Efter två och en halv månad fick vi avrusta vid depån i Hallsberg.

Hela tiden under min militärtjänstgöring skrev jag hem och fick brev tillbaka. Glädjen var stor på ömse håll de gånger jag fick permission för att besöka hemmet. Som rekryt var disciplinen hårdast, man skulle lära sig att anhålla innan man fick tilltala en överordnad. Det kändes förnedrande, men man vande sig med tiden. Under beredskapen blev det mera frihet och efter en tid tog man det lite enklare. När vi låg i Barkarby sommaren 1943 brukade vi resa in till Stockholm. Var tredje eftermiddag var vi lediga och det var mycket intressant för oss att utforska denna stora stad. Det goda kamratskapet förgyllde tiden och fritiden betydde mycket för att få tiden att gå. Man längtade ju efter ”muckardagen”, den dag man fick komma hem, och på krigets slut. De flesta av ens kamrater tyckte så, och accepterade militärlivet – vi hade ju ändå inte blivit indragna i krigets helvete, som de flesta andra länder.

För egen del arbetade jag på hemgården, hade ingen egen arbetsinkomst utan delade levebrödet med mina föräldrar och min syster. Det berodde på vår gemensamma förmåga, och även på vädrets makter, om vi skulle ha en någorlunda god levnad och tillgång till kontanter. En ungdom vill ju även ha lite pengar att spendera till nöjen om än så enkla. Så var det även på den tiden. Jag hade friheten att själv ta pengar ur den gemensamma penningpungen. Mina föräldrar litade på mig, och jag och min syster hade deras förtroende.

Arealen av åker spelade också sin roll. När jag kom att fullgöra mina skyldigheter som värnpliktig var det inte mycket att reflektera över, det var bara att lyda. Jag hade som inkallad bara mig själv att ta vara på. Annat var det därhemma, det blev mer arbete för de hemmavarande. Så var det för oss, så var det i tusende andra hem på vår svenska landsbygd, kanske i många fall värre än för oss – husfadern var inkallad, hustru och barn fick själva försöka sköta jord och djur. Den som var inkallad hade det kanske bättre än de hemmavarande. Han kunde ibland beviljas skördepermission för att hjälpa till därhemma. Ett litet bidrag till landets försörjning, han gjorde säkert mer nytta därhemma än som inkallad.

I vårt hem blev vi tvungna att sälja några djur hösten 1941, det fanns för lite foder för att föda dem under vintern som följde. För att inte behöva sälja ytterligare en ko sålde min far den ena oxen. Kon var mera värdefull, den gav avkastning, den gav mjölk, därför var det bättre att sälja det andra djuret. Nu hade vi fem eller sex kor kvar. En ko måste ha riklig tillgång till spannmål, koncentrerad näring, och tillgång till protein – oljekakor, som det var ont om – det räcker inte med enbart stråfoder. Vi hade alltså sålt en oxe och för att få två dragare tämjde vi en ko på vintern. Hon var dragare tillsammans med oxen vid vårbruket 1942. På sommaren drog de slåttermaskinen. Det gick bra att slå de två första gärdena med gräs, men då min far, jag var ju inte hemma då, skulle börja slå av den tredje vallen fick han det besvärligt. Kon hade fått ont i nacken (manken) som hon drog med. Hon blev alldeles vild, berättade han. Far blev tvungen att ta ifrån dragarna så fort som möjligt. Han fick sedan hjälp av sin bror Arvid, som kom med sitt oxpar. I almanackan för 1942 står det antecknat ”den 13 juli Arvid Persson 15 kr” och ”den 26 juli 5 kr”. Det var betalningen för hjälpen.

Många har talat om söndagen den 25 januari 1942 då det var snöstorm och 29–30 minusgrader. Jag, som då ännu var hemma, minns den mycket väl. En bonde vid Åtorp, öster om Skagern, fick hämta vatten i älven till djuren, för det fanns inget vatten i gårdsbrunnen. Att ösa upp vatten vid sträng kyla är svårt, vatten på kläder gör att de omedelbart fryser till is.

Under skördeåren 1942–43 fick min far och min syster själva klara av skörden. En kusin, Verner, hjälpte dem med höskörden sommaren -42. Anna skrev i breven hemifrån om vad de hade gjort – hon fick hjälpa min far med många tunga arbeten då jag var inkallad. Min mor kunde inte längre vara med och handmjölka, detta sedan 1935 då hon opererades i sitt ena bröst och en cancertumör togs bort. Samtidigt opererades lymfkörtlarna bort i armhålan på samma sida. Hennes arm fick en kronisk svullnad och det blev svårt att arbeta med den. Detta resulterade i att vi barn fick mjölka själva, och då jag var borta, Anna själv, med någon hjälp av vår far.

I bondehemmen hölls väl inte så många fester, varken före kriget eller under krigsåren. I många hem var man nöjd med söndagens vila, man var trött efter vardagens kroppsligt ansträngande arbete. Kanske gick man till kyrkan. Det var bara djuren som måste skötas – utfodring, renhållning och mjölkning – annat hörde vardagen till. På helgdagen kunde man kanske få besök av eller själv besöka någon släkting. Det var det vanliga för den lilla människan, som hon var nöjd och tillfreds med. Jämna födelsedagar och bröllop var de stora festtillfällena, som firades med släkt och grannar.

Att gå på restaurang var inte vanligt. Det kostade pengar och de var det ont om, det var heller inte brukligt på landsbygden vid denna tid. Vi hade våra släktträffar och någon gång firades också grannarna när de fyllde år. Grannar gick till varandra oftare då än nu, umgicks mera, kunde hälsa på utan att vara bjudna. Vid den här tiden hade vi ingen egen telefon men i lanthandeln, en och en halv kilometer bort, fanns det telefon. Det var vanligt att man skickade ett vykort med inbjudan en tid före. Kort skickades även då man inte hade tillfälle att komma. Kanske var hälsan inte så bra eller så fanns det andra orsaker som gjorde det omöjligt att hörsamma inbjudan.

Mina båda föräldrar fyllde 60 år i april 1944. Då var jag hemma och det firades på sedvanligt sätt. Uppvaktning av grannar och släktingar och ett litet kalas hörde till som seden var. Det bjöds nog också på brännvin, några supar brukade de manliga gästerna tycka om. Inte för mycket av den varan, kvinnfolken var på den tiden nöjda med kaffetåren, naturligtvis äkta kaffe, vilket säkert hade sparats just för denna fest. Gästerna kom gående och cyklande. Grannen Ivar hade bil under kriget, vill jag minnas, som kördes på gengas, till en början med träkol, senare kom veden. Det var att fylla på en säck med små träbitar istället för bensin.

En händelse som jag minns mycket väl var nyårsafton 1939 – vinterkriget rasade i Finland. Vi, några ungdomar, skulle åka till Otterbäckens Folkets hus. Det var allmän dans där. Hade inte tidigare varit där och inte heller senare på någon allmän dans. Det blev bara så, jag följde med några grannpojkar, hörde till de yngsta den gången. En grannpojke som var 21 år körde. Han var bekant med droskägaren och hade fått låna hans droska. Det besvärliga var att bilens ljus fungerade dåligt. Det blev en mycket äventyrlig färd. Det var mörkt och mycket kallt, säkert under minus 15 grader. Batteriet var urladdat. När föraren minskade gasen var det knappt inget ljus, men när han gasade blev ljuset starkare. På den kurviga vägen efter Lyrestad blev det särskilt besvärligt, men allt gick bra. Vid midnatt avbröts dansen och ett leve för Finland höjdes, och jag tror att Finlands nationalsång ”Vårt land” eller kanske ”Du gamla du fria” sjöngs unisont. Folkets hus var ju arbetarungdomens lokal. Händelsen visar att Finlands sak var allas vår sak vid denna tid, möjligtvis troddes det Svenska kommunistpartiet delvis ha andra åsikter. Många av dem har senare förnekat detta och menar att de blev felaktigt misstrodda. Sovjet var ju vid denna tid deras idealland.

En annan sak jag minns mycket väl var pingsten 1940. Tyskarna hade ockuperat Norge och många svenskar hade blivit inkallade. Det var fest i Gårdsjö med dans. Grannpojken Evert och jag cyklade dit, han var sex år äldre. Vi blev förvånade, inte många grabbar var där – det berodde på de många inkallelserna.

Det var söndagsbion som gällde för ungdomen på landsbygden. Vi cyklade in till Hova samhälle. På den tiden var det vanligt även i mindre samhällen. Ungdomstidens filmskådespelare Sickan Carlsson, Åke Söderblom, Nils Poppe, Thor Modéen, Douglas Håge och Hjördis Pettersson är väl de som man har mest minnen av. Vi gick också på kafé, det fanns några att välja på, och så hade vi vår ungdomsförening SLU – Svenska landsbygdens ungdomsförbund – Bondeförbundets ungdomsorganisation. Inom kretsen samlades man i bygdegårdarna till möten med dans efteråt. Det fungerade även under krigsåren. Några ungdomar hyrde tillsammans en droska för att komma till grannsocknens träffar. Det fanns två eller tre bilar i Hova att tillgå vid denna tid. Vår ordförande var en tid inkallad. Då kom jag som vice att överta hans plats, och efter bästa (blygsam) förmåga försökte jag hålla igång verksamheten. Vi hade mycket trevligt på våra möten. Så fort musiken spelade upp satte dansen igång, här var ingen blyg, här bjöds det upp, här träffades ungdomen från flera socknar och många träffade sin tillkommande, kanske för livet. För det mesta hade vi roligt utan alkohol. Det var vid idrottsföreningarnas utedanser på sommaren och allmän dans under vinterhalvåret som spriten var vanlig. Det var för det mesta de pojkar som inte kunde dansa som sökte sin tröst i brännvinet.

Jag minns hur det förekom någon tidningsartikel om hur judarna behandlades av Hitler i utrotningslägren där de gasades ihjäl. Någon hade lyckats komma därifrån och kunde berätta. Så hemska händelser, att det var svårt att sätta tilltro till detta hemska. Vid krigsslutet kom sanningen fram. För eftervärlden att icke glömma, som en varning till människan i framtiden. Att inte för ondskan falla så djupt.

Så kom då äntligen det dramatiska krigsslutet. Sverige hade i smyg utbildat en norsk division, polisstyrka kallades den också, som skulle sättas in i Norge när tyskarna hade kapitulerat. Läget var osäkert, skulle de tyska trupperna ge upp eller skulle det bli strider? Den gick in Norge i samband med kapitulationen, men mötte inget motstånd – tyskarna gav upp här som på andra fronter. Man drog en suck av lättnad, nu var kriget slut, vårt land hade sluppit att bli indraget, vansinnet var över – men nöden var stor ute i Europa. Det segrande Sovjet och västmakterna började i sin tur komma dåligt överens. Sovjet hade fått hjälp att besegra Hitlers Tyskland och stärkt sin makt. Dess maktsfär med lydstater kom långt västerut. Mycket farligt för de kvarvarande små demokratiska staterna dit Sverige hörde. Nya orosmoln fanns vid horisonten.