Kvinnorna, korna och naturen

Livet på fäboden krävde stora kunskaper om den omgivande naturen, växter, väder och vind, årstider samt så väl tama som vilda djur.

Fäbodpigan och djuren

Kvinnorna på fäbodarna levde nära hemgårdens viktiga mjölkdjur. Fäbodpigan hade ansvar för att djuren fick gott bete, mjölkade bra, fick skydd från insekter och rovdjur, var friska och trygga och hade det bra på betet och i fähuset. Hon hjälpte till vid kalvningen, och skötte om både kalven och dess mamma. Om en ko blev sjuk eller råkade ut för en olycka behövde hon kunna vårda den och i värsta fall slakta den på plats. Arbetet krävde att fäbodpigan visste mycket om djurens beteende och mående.

I skogen

Fäbodpigan ledde djuren på bete i den omgivande skogen eller myrarna, och behövde ha goda kunskaper om naturen, väder och växter. Hon behövde hitta rätt under vallgången, se till att korna hade lämpliga platser att äta och vila på samt förutse och förhindra att korna blev hotade eller skrämda.

I de stunder djuren inte behövde hennes uppmärksamhet behövde fäbodpigan fylla på förråden med växter och material till hushållet.

Efter mjölkningen skulle djurens spenar smörjas för att läkas. Av myggbett, vatten och kallblåst blevo spenarna nariga och ömma. Då var det besvärligt att mjölka djuren. Man fick aldrig vara utan smorning. En salva efter ett gammalt recept som ansågs bra var följande. Man kokade urin från kor. När den var hopkokt skulle den blandas med tjock grädde och sedan få ett uppkok. Detta recept hade kommit ur bruk på min tid. Före och efter mjölkningen tvättades juvren i varmt vatten.

Berättat av Margareta Johansson i Laxviken, Laxsjö socken i Jämtland. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och i redigerad form publicerad i boken Fäbodar (Lidman 1963).

På varje gätsla fanns en vilplats, där man slog sig ned, när korna skulle idissla. Det var mycket viktigt, att de fick ligga ifred och idissla, och om det var nödvändigt gjorde man upp en eld för att hålla insekter borta från djuren. Om en ko av någon anledning ej fick upp idisslingsbollen sökte man med alla medel sätta fart på magmuskulaturen. Ett säkert medel var att sticka en tjärad sticka i kons mun. Kon tuggade då för att få bort tjäran , och matsmältningsmekanismen satte åter igång. (---)

Berättat i Bollnäs socken av Erik Eriksson (född 1897), Stina Ekman (född 1885) och Lisa Jonson. Upptecknat 1960 av Lena Husmer (Isof, ULMA 24570).

Jag minns inte att det fanns något annat medel mot myggplågan och bromsen än osaltat smör och grädde att lena svedan, och tjära blandad med grädde till att pensla på hårbeväxta ställen som var mest utsatta, under buken och mellan frambenet. Man hade alltid ett kärl med tjära och pensel stående i sommarfähuset.

Berättat av Anna Rönnqvist i Nederkalix socken i Norrbotten. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodminnen (Lidman & Nyman 1965).

Då väderleken var sådan att eldfara ej förelåg (tider straxt efter sedan regn fallit) och myggen var närgången och efterhängsen kunde vallkullorna tillåta sig den lyxen att göra sig en eld på vilstaden, dervid man samlade ris för at åstadkomma så mycket rök som möjligt. Vi skall röka ihjel myggen sade man. Och korna tyckte om röken och ställde sig med huvudena mitt i den värsta röken. (---)

Berättat i Boda, Dalarna av Fräs Erik Andersson år 1936 (Isof ULMA 9563).

För att man skulle hitta vägen åt det håll, man skulle gå för varje dag, gjorde man vägmärken eller vister. Man bläckade i buskar och trän och feck gå efter bläckene i träna, hacka med en yx, så det vart en vit bläsa, mellanrum, i trä. På gätskogen hade man särskilda ställen, där korna vilade. De kallades vilbackar. Där gjorde man upp eld , gäteld, av våt mossa och vått ris, så att korna fingo stå i röken för myggens skull. (---)

Det var mycket man skulle göra medan man gätte. På våra skulle man ta vispris och på hösten kvastris och rist till en stor hop granristvager. Man tog de små grantullene, hängde på en stega om våra så många som det geck, barret, barren skulle torka åv. (---)

Tiden tog man reda på genom att ta solmärke när sola sken. Dom ställde sej framför en sten eller sånt på så långt håll som skuggan var lång. Då var klocka så mycket över tolv som skuggan var steg lång. Man hade även solmärken i fönsterkarmen, skåror som man räknade skuggan och tiden efter. (---)

Sedan skurade man kitteln med skäfte, skäftgräs och aska. Skäfte växer efter myrkanter. Det är strävt gräs som det blir blankt efter. Det var te blöta skäfte och bind ihop så vi feck en sudd. Om mesan hade flockat sig fast i kitteln skurade man också med barrtvaga. Vi röck upp tullar, toppar, så tvagene vart stark, och bant ihop som man binner ihop en kvast. Man tog tullane på vårane inna de där färska tuppena hadd växt ut (---).

Berättat i Los socken, Hälsingland av Lovisa Persson (född 1863), Ella Persdotter (född 1845) och Margareta Eriksson (född 1845). Upptecknat av Ingeborg Nordin år 1932 (Isof, ULMA 5839).

Tiden höll man reda på genom att använda så kallad solklocka. Denna ”solklocka” bestod endast i skåror som man gjort på tröskeln, på golvet, fönsterbrädet eller på något annat ställe där skugga föll från något vertikalt stående föremål då solen sken. Skårorna utvisade dagens timmar. (---) Under vallningen fick man hålla reda på tiden så gott man kunde utan klocka. Man såg helst vad klockan var genom att ge akt på solens ställning till vissa berg.

Berättat i Lima, Dalarna av Torks Brita (1842), Per Stor (1866) med flera. Upptecknat år 1929 av Niss Hjalmar Matsson (Isof, ULMA 2305).

De gamla vallkullorna skola ha kunnat läsa tiden i getternas ögon. I övrigt såg man skuggan under solskensdagar huru mycket tiden var. Och så hade man sina märken, till exempel när solen gömde sig bakom sig bakom någon bergstopp.

Berättat i Boda, Dalarna år 1935 av Erik H:son Nord (Isof, ULMA 8146).