Folktro runt fäboden

Bolvättar var små människor med stripigt hår och utstående ögon. De levde i familj liksom människorna. Ibland kunde det synas ett blåaktigt sken, och då troddes det vara bolvättarna, som ”brann lyse”. De brukade uppehålla sig i visthusbodar o.d., där det fanns matvaror av vilka de tog och åto. Om någon tittade på dem, försvann de.

Det var vid en fäbod, stintan tyckte det kom bort smör, ost, mjöl m.m., som förvarades i mjölkboden. En manlig bekant skulle hjälpa henne att få reda på hur det var fatt. Han gömde sig i mjölkboden under en stor kittel, där fick han se en hel liten familj komma fram, det var små små människor, som placerade sig runt en upp och nedvänd balja. Vättemoran började så laga iordning en måltid av matvarorna, som funnos där. När allt var färdigt frågade hon om alla hade fått var sin sked. ”Ja, men inte han, som ligger under kitteln”, sade en liten vätteunge. Mannen hade lyft lite på kittlen och tittat fram, men då försvann de allesammans och av måltiden syntes ej ett spår.

Berättat av Alida Melander (född 1859) i Södra Åsarp, Västergötland. Upptecknat av Gunda Carlsson år 1934 (Isof, IFGH 3261 Länk till annan webbplats.).

Det var en gumma som var i Överbuan för länge sen, och hon var lugn på kvällarna och la sej tidigt, och för det så blev hon väckt var morgon, hon behövde aldrig ha nån omtanke om det. ”Sara opp, sola rinn!” ropte det. Det var en vittergumma som väckte. Hon hade gläntat på dörrn, så hon hade sett det. Vittran det är goda väsen om man ej ofredar dem.

Berättat i Ragunda socken, Jämtland av Engla Hellén (född 1870). Upptecknat av Ella Odstedt år 1932 (Isof, ULMA 8127).

Man talade mycket om ”lussefärsfolk”. Särskilt brukade man träffa på sådana i fäbodarna och markerna däromkring. När de begav sig till fäbodarna så brukade ett par flickor vara i sällskap med varandra. Man bildade ett ”jät- lag”.

En morgon for min mormor och hennes kamrat på betet med korna. Vid middagstiden hade de kommit från varandra. Mormor gjorde upp en eld, vilket var vanligt, då man vilade middag i fäbodskogen. Korna lade sig att vila runt elden. Som min mormor satt där, tyckte hon sig höra en koskälla. Hon trodde emellertid att det var den andra ”jätkullan”, som närmade sig. Men då hon såg närmare efter så var det en liten ”lucifärs- kvinna”, som vallade sin sin boskap. Hennes kor var mycket små, men mycket feta och frodiga. Mormor såg hur hennes egna kor vände sig och tittade på de små korna. De passerade alldeles tätt intill vilplatsen. Ett stycke därifrån låg en stor sten. Över den stenen låg en stor torrfura kullfallen. Hon såg att de närmade sig stenen, men de kommo aldrig fram. Det såg ut som om de hade stannat där. Mormor menade att om hon hade haft en ”jätkniv” (de brukade i regel ha med sig en kniv i skogen) så hade hon kastat den över boskapen. Om hon fått göra detta, så hade de inte kunnat försvinna, utan då hade de blivit hennes egendom.

Det berättades, att korna kunde vara mjölkade på morgonen. För att skydda sig för sådant brukade man lägga en kniv eller en yxa innanför tröskeln till fähuset.

Berättat av Oskar Haglund (född 1903) i Sveg, Härjedalen. Upptecknat år 1930 av Ragnar Nilsson (Isof, IFGH 2192 Länk till annan webbplats.).

Vid Högbergets fäbodar gick en flicka vall med sina kor, en dag vid middagstiden när korna ställt sig att vila satte hon sig på en kullfallen fura för att äta, medan hon sitter där kommer en vacker och fint klädd kvinna gående bakom henne. Hon vänder sig om för att se vem det är, men hur hon vänder sig befinner kvinnan sig alltid bakom ryggen på henne, hon blir då alldeles förskräckt och förstår att det är Rånda. Hon vet ej vad hon skall göra, men till sist lockar hon till sig skällkon fattar tag i hennes skällremm och säger till kon, nu kossa min skall du ledsaga oss hem, och det är liksom kon forstår henne ty hon ställer sina steg mot fäbodvallen dit de även kommer utan vidare äventyr.

Berättat i Järna, Dalarna av Knuts Anna Jonsdotter (född 1839). Upptecknat av Albert Andersson år 1926 (Isof, LIU 585 Länk till annan webbplats.).

Vi hade en fäbod uppe på skogen. Där brukade vi ha kreaturen om sommaren, å då fick pigorna vara med, å se efter dem där. De talade om, att de inte fick vara i fred för skogråa. En gång så hade det blivit litet sent på kvällen med kreaturen, så den ena pigan gick för att se efter dem. Hon kom inte långt förrän hon fick se hela skocken. Då satt en käring å mjölkade så fort hon orkade. Pigan skyndade, för hon trodde att det var någon tjuv. Men när hon kom framemot korna, så blev allt ihop borta. Det blev skog av alltihop. När hon kom hem, så var kreaturen hemma. De hade mjölk i ljuvret som vanligt. Det var många gånger de blev narrade på det viset, att de tyckte att de såg kor, men det var inga, för när de kom i närheten, så blev de borta.

”Skogråa” hade både kor, getter å får. Jag hörde de gamle talade om, att hon kunde komma med skockar så stora, så det var som om de hade trampat ned hela skogen, för så brakade det. Hon höll sig inte i storskogen utan i trakter där det var vägar, å där det fanns folk.

Berättat i Vitsands socken, Värmland av Kristina Nilsson (född 1867). Upptecknat av Ragnar Nilsson år 1936 (Isof, IFGH 3742 Länk till annan webbplats.).

Min mormor berättade att ”skogsfrun” fört henne vilse vid en fäbod en gång. Hon gick runt i skogen en hel dag. När hon inte kunde hitta rätt och det led mot kvällen så satte hon sig på en sten i skogen och läst ”fader vår” baklänges. När hon sedan tittade upp så kände hon igen sig och igen sig och kunde gå hem.

Berättat i Sveg, Värmland av Oskar Haglund (född 1903). Upptecknat av Ragnar Nilsson år 1930 (Isof, IFGH 2192 Länk till annan webbplats.).

De hade nog en förnimmelse av att de inte voro riktigt ensamma i stugan men de brydde sig inte om det. Bästa som det naturligtvis var, brukade mest besöka dem om natten. De båda vallkullorna kunde ibland höra henne stöka framme vid spisen. En kväll sade Karin till sin kamrat, ”i kväll skall jag gömma disktvagan för henne, får vi se hur hon bär sig åt”. Sagt och gjort, på natten vaknade båda två vid ett fasligt oväsen inne i stugan. De reste på sig för att se vad som stod på, men just då tystnade larmet. De somnade igen och inget ovanligt hände. På morgonen begav sig kullorna iväg som vanligt med sina kreatur till skogen. Vid middagstiden brukade en av kullorna sova medan den andra gick vall. De beslöt att Karin skulle sova först. Hon hade sovit ett tag då hon rörde sig i sömnen och råkade då få handen på höften. Nu är det så att om ”basta” blir förtörnad på nåoon smyger hon sig på denne i sömnen och efterlämnar sitt visitkort. Detta hade hon nu lämnat efter sig på höften åt Karin. Denna fick i detsamma en sådan värk att hon nätt och jämt kunde resa sig upp. När hon därefter tittar in i skogen får hon se ”bästa” i en röd klänning och så utstöter bästa ett hemskt hånskratt som ekar mellan skogen. ”Bästa” har hämnats på Karin för att hon gömde tvagan. Karin blev därefter så sjuk att hennes kamrat måste omedelbart frakta ner henne till bebyggda trakter. Hur hon fick ner henne till byggden minns hon inte, men faktum är att Karin kom ner och måste omedelbart fraktas till sjukstugan. Där fick hon ligga i sju veckor innan hon blev bra i höften. Som synes är det bäst att inte reta eller förtörna ”bästa” eller någon annan underjordisk varelse.

Berättat i Ore socken, Dalarna. Upptecknat av Ragnar Engberg år 1935 (Isof, ULMA 8699 Länk till annan webbplats.).

Själv har jag aldrig sett något övernaturligt väsen säger Anna, men jag har många gånger under den tid jag var vallflicka hört Rånda och Berghunden. Sommaren 1862 hörde jag henne ropa mitt namn flera tillfällen och alltid tre gånger i följd och om jag somnat någon gång i skogen kunde hon ropa och väcka mig. Berghunden har jag hört skälla många gånger, ibland alldeles invid fötterna, men aldrig har jag sett något själv, men jag vet andra från den tiden som både sett och hört.

Berättat i Järna socken, Dalarna av Knuts Anna Jonsdotter (född 1839). Upptecknat av Albert Andersson 1926 (Isof, LIU 585 Länk till annan webbplats.).