Fagergås, Kruslinna och Majros – om kornas namn på fäboden

Vad hette korna på fäbodvallen? De traditionella konamnen var ofta sammansatta, och namn med efterleden -gås var vanliga i fäbodområden.

— Kossorna mina kom, låter det på vägen. — Rosa, Linda, Stjärna, Snällkulla kom! Och en annan röst lockar. — Kossorna mina kom! Fröjda, Blomma, Sabina, Lilja och Fromma kom. Skällorna spelar och stintornas lockrop ljuder under en strålande majblå himmel. — Kossorna mina kom! Gullros, Bonytta, Hjärtros och Kransa kom!

Berättat av Erik N. Östlund i Hedesunda socken, Gästrikland. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodminnen (Lidman & Nyman 1965).

I fråga om kornas namn synes man ha lagt an på stor prålighet, Blomma, Sköna, Rosa, Prinsa, Fröjda osv – något, som utan tvifvel står i samband med att vallkullan håller af sina skyddslingar men också med den omständigheten, att namnen skola flätas in i vallvisorna, när korna lockas i lötgången, hvarför man tydligen lagt sig vinn om att söka det melodiösa och klingande. Eller hvad sägs om följande ton gång, upptecknad direkt från naturen: ”Krona, Ärla, Pärla, Docka, Fröjda, Lilja, Lisskuna och Fagerlin!” Den bjuder ju både på allittererat och vanligt rim.

Berättat av Johannes Linnman år 1909 i samband med en undersökning av husdjursskötseln i Djura, Leksand och Siljansnäs socknar i Dalarna (Isof, ULMA 31224).

Hon skall även göra sig hemmastadd i ”fäxe” och krakhuse, lära sig kornas namn, så att hon vet, vem som heter Sköna, Fina, Fräggås eller Juvela och Rölinn.

Berättat av Alfred Lindkvist i Färila socken, Hälsingland. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodminnen (Lidman & Nyman 1965).

Aldrig glömmer jag mors melodiska, klangfulla lockrop: ”Kom hit Fagerros, Krona å Svana, kom nu koom”.

Berättat av Marta Persson i Grangärde socken, Dalarna. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodminnen (Lidman & Nyman 1965).

Berättelserna från Gästrikland, Dalarna och Hälsingland beskriver hur fäbodpigorna lockade på korna med deras namn: Snällkulla, Gullros, Lisskuna, Fräggås ... Namnen är typiska för hur kor namngavs i äldre tid. Det finns en lång tradition av att namnge kor. I det äldre bondesamhället var korna kvinnornas ansvar, och det var förmodligen oftast kvinnorna som namngav dem.

Från Blomsterdocka till Svea

I äldre tid var konamnen ofta sammansatta av två ord (Blomsterdocka, Sommarlöva). Det var ovanligt med personnamn på kor, istället hade de ofta beskrivande namn (Rödsida, Kruslinna) eller allmänt berömmande namn (Gullblomma, Snällros). Kor kunde också namnges efter härkomst eller när de föddes (Sommargås, Onsderos).

Under andra halvan av 1800-talet förändrades djurhållningen i Sverige – nya raser importerades, avel gjorde djuren mer lika och besättningarna blev större. Det påverkade också namngivningen. De typiska sammansatta namnen blev färre och namnen. Det blev också vanligare att använda kvinnonamn och att överta utländska namn som Princess och Zwartkop.

Många ”gåsar” i fäbodområdet

I de traditionella konamnen finns ett antal namnelement som återkommer i olika sammansättningar. Efterlederna -kinda och -ros var till exempel vanliga i hela Sverige (Rödkinda, Majros). I fäbodområdena var det vanligt med efterleden -gås i konamn (Blomstergås, Fagergås, Svangås, Vintergås). Namnelementet är förmodligen kopplad till mjölkhanteringen och det viktiga smöret – de smörklimpar som flöt upp till ytan vid smörkärningen kallades i dialekterna för gåsar. Bruket beskrivs i boken Norrländska boskapsskötseln från år 1751:

På Bondegårdarna bruka the göra af thet nyligen kärnade smöret små klimpar [en för hwar person]: thessa kalla the gåsar, och utdelas hwar Lördags afton [….]. Tilönskning af myckenhet til sådane Gåsar, synes thet komma, at the bruka kalla sina kor så mycket på ’gås’, såsom Söngås, Mångås, och så wekan igenom.

Från boken Norrländska boskapsskötseln ... Länk till annan webbplats. av Peter Wasenius år 1751 (sid 111 Länk till annan webbplats.).

I Dalarna och Norrland har -gås använts i konamn in i våra dagar.

Från Apelgås till Önegås i Värmland

Namnforskaren Katharina Leibring undersökte i sin doktorsavhandling 17- och 1800-talets nötkreaturnamn i delar av det fäbodbrukande Värmland. Efterleden -gås var där det näst vanligaste namnelementet och fanns på 1700-talet med i sammanlagt cirka 25 procent av konamnen. Sammanlagt fanns 115 olika namnvarianter från Apelgås till Önegås.