Fäbodslöjd
I fäbodpigans arbete ingick en hel del slöjdande för både fäboden och hemgården. Hon skulle bland annat sticka strumpor och vantar, sy kläder och tillverka bindslen och kvastar.
Stickande fäbodpigor vid Bölekölens fäbod i Rätans socken, Jämtland omkring år 1905. Vid den tiden fanns 14 buvallar i Rätan. Foto: Jamtlis bildsamlingar (CC BY-NC-ND).
Stickning och sömnad
I självhushållningens tid tillverkades alla kläder och annan textil på gården. Det var kvinnorna som hade huvudansvaret för textilproduktionen, och även fäbodpigorna bidrog i det arbetet.
Ett handarbete som ofta förknippas med fäbodarna och fäbodpigorna är stickning. Stickningen var lätt att bära med sig, och den vana stickaren kunde sticka samtidigt som hon gick och vallade djuren i skogen. Fäbodpigan hade ofta till uppdrag att sticka ett antal strumpor och vantar till hushållet. Strumpor och vantar stickades ofta med tvåändsstickning, alltså en teknik där båda ändarna av ett garnnystan används samtidigt.
Med under vallningen kunde fäbodpigan också ha något sömnadsarbete, till exempel en skjorta eller särk, som togs fram när hon satt stilla en stund.
Vallpiga utrustad för vallning med strumpstickning i händerna. Fotograferad i Sollerön, Dalarna, någon gång före 1929. Foto: Håll Nils Matsson (Isof, ULMA 2018).
Förutom arbetet med djuren och mjölkhushållningen hade bodjäntan en mängd åligganden att utföra och gick aldrig sysslolös. Medan hon gick i skogen med djuren stickade hon strumpor och vantar, och när hon satt och vilade tog hon fram skjortsömnaden. (---)
Berättat i Bollnäs socken av Erik Eriksson (född 1897), Stina Ekman (född 1885) och Lisa Jonson. Upptecknat 1960 av Lena Husmer (Isof, ULMA 24570
Länk till annan webbplats.)
Stickade gjorde vi annars alltid när vi gick ute med korna, och även vid andra liknande tillfällen – vi fick ingen minut vara helt sysslolösa – men när vi satt stilla vid ”vilstáarne” måste vi sy. Vi skulle under sommaren sy skjortor åt karlarna på gården – tre ”hamtaskjortor” (av tovgarn) och två bomullsskjortor vardera skulle de ha, så det var många stygn som måste sys för hand där i skogen; det fanns ju inte ens på bygden symaskiner då ännu. Och nere i fäboden stod många träbyttor fulla med garnnystan som skulle bli till färdiga plagg så snart som möjligt.
Berättat av Marta Persson i Knåda, Ovanåker, Hälsingland och upptecknat av Emil Clahr. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodar (Lidman 1963).
Fler röster om stickning och sömnad
Dessutom skall skojänta ha litet handarbete med sig, medan hon vaktar sina kräk. Om det regnar, använder hon endast en strumpstickning. Eljest gäller regeln: sticka strumpor, när du går, och sy skjortor, medan du sitter – vid regnfria dagar.
Berättat av Alfred Lindkvist i Färila socken, Hälsingland. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodminnen (Lidman & Nyman 1965).
Under vallningen skulle geterskan hinna med mycket ”handarbete”. Det berättades att arbeten ställdes i ordning för vallflickan före flyttningen till bodarna. Det klipptes till ett tjugotal arbeten som skulle sys. Bland annat skulle hon på en dag hinna med att sy en ”striig” (särk). Det var ett långt linne av grovt hemvävt tyg av lingarn, hampa eller ylle. En annan arbetsuppgift bestod av ”binning” (stickning). Den gällde strumpor, vantar, armmuddar, brudgumsstrumpor i krusubinning av hemspunnet garn av ull.
Berättat av Margareta Johansson i Laxviken, Laxsjö socken i Jämtland. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodar (Lidman 1963).
Strumpstickningen skulle alltid under tiden sitta i händerna på vallkullorna. Det ålåg dem nemligen att under fritider under vistelsen i fäbodarna utföra en del strumpstickning för sina husbönders räkning.
Berättat i Boda, Dalarna. Upptecknat år 1936 av Fräs Erik Andersson (Isof ULMA 9563).
Så skulle man ha stickning med sig och skjortsöm. Man sydde skjortor som hade klippts till av matmodern. Man kunde också göra tåsockor och bindvantar eller fläta strumpeband. Tåsockorna voro breda framtill med hälar. De gjordes av korumpor som man klippte i mars så de växte igen. Man tvättade taglet, kokade det i såpvatten, kardade och spann det. Det var inte så noga kardat, inte tvinnat heller. Det var groft nog i sig själv. Bindvantar gjordes utav ull med hundull lamme. Nålen var två tum lång med öga på mitten, mest var det kopparnålar.
Berättat i Los, Hälsingland av Lovisa Persson (född 1863), Ella Persdotter (född 1845) och Margareta Eriksson (född 1845). Upptecknat år 1932 av Ingeborg Nordin (Isof, ULMA 5839
Men likväl fordrades av säterkullan att hon skulle göra mycket handarbete också, medan hon var på sätern. Det som var vävt till husbehov till underkläder, sängkläder och handdukar, klipptes till plagg, innan hon begav sig iväg, och då skulle hon sy alltsammans för hand medan hon var i sätern.
Berättat i Karlanda, Värmland av Viktoria Kristoffersson (född 1886). Upptecknat av Edvard Rönnfors 1947 (Isof, ULMA 19103
Vispar, kvastar och bindslen
En annan slöjd som nämns ofta i berättelser från fäbodarna är tillverkning av vispar, kvastar och tvagor/viskor (redskap av hopbundna kvistar som användes för skurning) till fäboden och hemgården. Materialet hämtades i skogen och på myren under vallgången.
Vår och försommar var tid att samla in vidjor i skogen. Vidjor är långa böjliga kvistar som kunde användas till exempel för att binda ihop gärdesgårdar fläta korgar och binda vispar och kvastar. En viktig uppgift som låg på fäbodpigan var att med vidjor tillverka bindslen till korna. Bindslena användes för att binda korna i fähuset.
Juliana Olofsson gör ”träljar” (bindslen) vid Sandviksdalens fäbod i Klövsjö socken, Jämtland år 1953. Foto: Einar Montén/Jamtlis fotosamling (CC BY-NC-ND).
På våren skulle vidjor samlas under savningstiden, då de släppte barken. Vidjorna använde man till att göra bindslen åt djuren (så kallade traljor) och till bindning av kvastar, vispar med mera. (---). Vidjorna togos av ungbjörkar. Man skar av skott nere vid roten. De kvistades, dock lämnades kvistarna kvar en bit om tre-fyra centimeter till efter vridningen då den putsades bort. Innan vidjan snoddes, rispades en smal rand i barken hela riset upp. Efter vridningen – man snodde alltid åt höger – putsades vidjan fint. Det fordrades långa skott för att åstadkomma en "bese" (bindsle) åt ett nöt att ha runt halsen, medan kortare skott räckte till då det gällde att åt ett småfä förfärdiga en halsring att fästa skällan på.
Berättat av Margareta Johansson i Laxviken, Laxsjö socken i Jämtland. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodar (Lidman 1963).
Alla vispar och tvagor som hushållet behövde under året skulle tagas av kullan. Vidare samlade hon in flera säckar vitmossa som skulle användas till golvskurning. Om det regnade någon dag så att kullorna inte kunde gå hem från sätern samlades de i någon säter och arbetade med t. ex. fållning, kardning och stickning.
Berättat i Sunne, Värmland år 1939 av Inge Ragnarsson (Isof ULMA 12930).
Och före midsommar skulle vi göra vispar – 20 st. skulle det vara – och så en särskild helgkvast med vitskalat skaft och färskt löv nertill. Sedan gick vi ut för att ta "tvagtullar" – toppar av granplantor – att göra tvagor av. Det skulle vara 40 stycken mindre och 30 stycken större tvagor; de större användes till skurning av golv o. d. (vi hade inte skurborstar då) de mindre till diskning. När vi så hade ärenden över myrarna och de sanka skogsmarkerna fick vi lov att titta efter "skärpe" (skäfte, skavfräken) varav gjordes tvagor till att skura alla trågen med. (---)
Vi måste bland annat ut på alla svedjor och fall att samla vidjor, och så skulle vi taga kvastris och göra kvastar. 30 stycken kvastar skulle det vara, fördelade på 2 knippen. Vidjorna skulle användas till mångahanda saker på den tiden. De skulle bli länkar till att binda djuren i fähuset med, till att binda ihop seldon och skaklar och hörnen på slädflakar, till klövjedon och "höbämmor" med mera. Värst var det att färdigställa "kära-vijjerna" (karlvidjorna) till de senare sakerna – de skulle vara så grova och kraftiga att vi rakt gjorde slut på våra fingrar innan vi hade vridit dem alla färdiga.
Vidjelänkarna till kreaturens bindning skulle det vara 80 stycken av i olika storlekar. (---)
Berättat av Marta Persson i Knåda, Ovanåker, Hälsingland och upptecknat av Emil Clahr. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodar (Lidman 1963).
Bildspel: Kvastar och bindslen
Några exempel på kvastar, tvagor och bindslen från Nordiska museets föremålssamlingar.
”Då dom dug till att vara bojänta och stå för i boen så skulle dom nog också dug till att sy en skjorta”
Vrida vidjor, göra kvastar, sy skjortor och sticka strumpor – för en fäbodpiga var händerna aldrig sysslolösa. I en artikel på Folkminnesbloggen dyker etnolog Åsa Holmgren ned i Isofs samlingar och berättar om äldre tiders fäbodslöjd.
Källor & lästips
Litteratur
Anna-Karin Jobs Arnberg (2023): Fäbodens hantverk. Det var en gång en gubbe … Länk till annan webbplats. . I: Tidningen Svensk fäbodkultur och utmarksbruk nr 1/2023. Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk.
Hällpetters Maria Bergström (2023): Fäbodens hantverk. Skinnsömnad Länk till annan webbplats.. I: Tidningen Svensk fäbodkultur och utmarksbruk nr 1/2023. Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk.
Stefan Olander (2023): Fäbodens hantverk. Gärdesgårdar Länk till annan webbplats.. I: Tidningen Svensk fäbodkultur och utmarksbruk nr 1/2023. Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk.
Håkan Tunón & Bolette Bele (2019): Fäboden. Naturen, kulturen och kulturlanskapet. Centrum för biologisk mångfald (CBM) och Norsk institutt for bioøkonomi (NIBIO).
Hans Lidman, red. (1965): Fäbodminnen. Nordiska museet och Fäbodkommittén inom Samfundet för Hembygdsvård.
Hans Lidman, red. (1963): Fäbodar. Nordiska museet och Fäbodkommittén inom Samfundet för Hembygdsvård.
Länkar
Fabod.se: Fäbodens hantverk Länk till annan webbplats.
Levandekulturarv.se: Fäbodkultur Länk till annan webbplats.
Levandekulturarv.se: Tvåändsstickning Länk till annan webbplats.
Arkivmaterial
Isof
Frågelista T12 Fäbodväsen Länk till annan webbplats.
Nordiska museet
Nordiska museets fäbodinventering
Slöjd & hantverk – ett levande kulturarv
Kunskaper och traditioner runt slöjd och hantverk är en del av det immateriella kulturarvet i Sverige.
%20Levande_kulturarv.png)
Hantverksfärdigheter av alla slag har genom tiderna förts vidare från utövare till utövare – för eget bruk eller i yrkesutövning. ”Handens kunskap” säger man ibland för att benämna den skicklighet som kommer av lång erfarenhet, och inte alltid låter sig beskrivas i ord. Det handlar också om sinnenas förmåga att avgöra kvalitet, mått, färdighetsgrad eller hur en rörelse bäst utförs.