Fäbodpigans vardag – om arbetet på fäboden

Fäbodarna var i äldre tid en utpräglat kvinnlig arbetsplats där fäbodpigorna hade en rad specialiserade arbetsuppgifter.

”Lös ut och ge i mun”. Vid fähuset i Svedjebodarna, Ovikens socken, Jämtland år 1936. Foto: Emanuel Eriksson (Isof, ULMA 34432 sid 128).

I äldre tid var det framför allt kvinnor som arbetade på fäbodarna. Det kunde vara en dotter eller piga på hemgården, eller någon som var anlitad särskilt för fäbodarbetet. Kvinnorna som arbetade på fäboden hade olika benämningar i olika delar av landet, till exempel bodjänta, butös, fäbodjänta, fäbodpiga, fäkulla, gätkulla, säterpiga och vallkulla.

I vallkullans arbete ingick framför allt att ta hand om djuren, valla dem till rätt betesmarker, mjölka och förädla mjölken till ost, smör och andra hållbara mjölkprodukter. Ofta skulle kvinnorna även utföra andra sysslor som att sticka strumpor och vantar till hushållet, delta i slåtter, samla in vinterfoder och binda kvastar.

Det förekom också att unga pojkar arbetade som vallpojkar/gätare.

Läs vidare i webbutställningen

Du kan läsa mer om arbetet på fäbodarna på sidorna:

Fäbodjäntans dag var lång

I kulturarvsinstitutionernas arkiv, till exempel på Isof och Nordiska museet, finns många berättelser som beskriver vallkullornas vardag på fäboden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Här är några röster från arkiven:

Fäbodjäntans dag i bodarna kunde förlöpa sålunda: Vid femtiden på morgonen skulle korna mjölkas och släppas ut på löten där de fick vänta medan bojäntan tog hand om mjölken och satte den till kylning. När hon fodrat kalvarna gick hon till skogs med djuren och hade då både stickning och sömnad med sig. Vid elvatiden kunde hon lämna korna, om hon funnit en gätsla åt dem, och gå hem för att sköta sina övriga sysslor – ysta ost och kärna smör och göra klavar till djuren samt kvastar och tvagor. Korna kom tillbaka omkring klockan sex om det inte var ”fråtigt” det vill säga mycket insekter då man måste ta hem korna tidigare. Djuren skulle åter mjölkas och bindas in, dvs bindas i fähuset, och bodjäntan hade ny mjölk att ta hand om vilket kunde ta hela kvällen i anspråk. (---)

Förutom arbetet med djuren och mjölkhushållningen hade bodjäntan en mängd åligganden att utföra och gick aldrig sysslolös. Medan hon gick i skogen med djuren stickade hon strumpor och vantar, och när hon satt och vilade tog hon fram skjortsömnaden. Dessutom skulle hon, som nämnts, göra tvagor, vispar och kvastar samt klavar till djuren. (---) Medan man gick i skogen skulle man också repa löv och samla mjölke och hundlurar till foder, och på sensommaren skulle man också plocka bär.

Berättat i Bollnäs socken, Dalarna av Erik Eriksson (född 1897), Stina Ekman (född 1885) och Lisa Jonson. Upptecknat 1960 av Lena Husmer (Isof, ULMA 24570 Länk till annan webbplats.)

Fler berättelser från arkiven

Dagen började vid fyra-tiden på morgonen med mjölkningen av kor och getter, därefter utsläpptes kreaturen i en mindre hage utanför ladugården. Ladugården rengjordes noga, därefter företogs vandringen med djuren ut till betesmarken, löta, med skällkon först. Detta kallades att ’geta’ valla, under lockrop ’köke’. (---)

Under vallningen bar getkullan på ryggen en mindre kunt av näver kallad getkonten. I den förvarades hennes matsäck som bestod av en liten träask med smör och messmör, ost, bröd, torkat nötkött, en mindre yxa, getyxa, dels till att hugga ved med, dels granris till tvagor och björkvidjor att göra ”länkar” halsbindslen för kor, ett litet fodral av näver, vari förvarades svavelstickor att tända eld med. Om midjan hade hon ett band med tvenne väskor eller påsar av tyg, i den ena förvarades ”stickdoning”, dvs ullgarn och stickor för att under vallningen kunna gå och sticka strumpor, vantar åt sitt husbondsfolk, i den andra påsen sleketaskan (salt och mjöl blandat och gavs då och då till boskapen).

Vid fyra-tiden på aftonen anträddes färden hem till fäbodvallen. Vid hemkomsten fördes kreaturen in i ladugården, detta kallades att ”binna inn”. Vid sex-tiden företogs mjölkningen. Då mjölken avsvalnat silades den genom en sil, som var av hästtagel eller getragg lagd i mindre tråg med hål i botten. Mjölken slogs upp i trätråg av asp (satta på mjölkstege i källaren). När mjölken stått i trågen 2 á 3 dagar för gräddbildning skummades grädden av och tömdes i ”gräddbyttan”. Av skummjölken gjordes ost och messmör. (---)

Fäbodjäntans dag var lång, många gånger slutade den ej förrän först 12 á 1 på natten.

Berättat i Haverö socken, Medelpad. Upptecknat år 1955 av Ferdinand Svensson (Isof, ULMA 22886 Länk till annan webbplats.).

Arbetsdagen började kl. 4 – kl. 5 på morgonen. Då fortsatte man med och fullbordade föregående kvälls arbete med ystning o. dyl. Sedan mjölkade man korna och kl. 8 vid en del fäbodstälen kl. 7, var det ”löstia, ”tiden att släppa ut korna”. Då släpptes korna ut ur ladugården. Detta kallades att lösa. Därefter vallades korna till kl. 6 eller ½ 7 på kvällen.

Då man på kvällen kom tillbaka till fäbodvallen med korna skulle man först ”binda in korna igen” och sedan skulle de mjölkas. Efter mjölkningen vidtog ystning, messmörskokning, smörberedning o.s.v. De pigor som hade många kreatur kunde stundom få hålla på med dessa arbeten ända till över midnatt. (---)

Förutom arbetet med korna hade fäbodpigan flera åligganden. Hon skulle binda kvastar, ända till 30 stycken, vrida band åt korna och hästtjuder åt hästarna. Vidare skulle hon göra grantvagor, ända till 150 par, och kvastar av granris försedda med långa skaft och använda vid skurning.

Berättat i Lima socken, Dalarna av Torks Brita (född 1842), Per Stor (född 1866) med flera. Upptecknat år 1929 av Niss Hjalmar Matsson (Isof, ULMA 2305 Länk till annan webbplats.).

Fäbodkullans arbetsdag började tidigt. Vid halv-femtiden måste hon stiga opp, det var ju så mycket som måste medhinnas, innan det blev lösdags. Först var det att värma vattnet vid kokstan, ty kor som mjölkade och kalvar måste ha varsin hink varmt vatten, med en mjölnäve i, om man hade, innan de löste. Så var det att mjölka kor och getter. Mjölken måste sedan silas upp i stora träskålar och fat. Sedan måste bukullan ha någon mat. Frukosten bestod av vällling, bröd, smör och messmör. Då man ätit var det tid att se efter om kritterna kunde börja lösas. För detta ändamål fanns en skåra i fönsterbrädet, som låg åt öster. Föll nu solstrålarna utefter denna, var det tid att lösa. Under mulna dagar fick man gissa sig till tiden så gott man kunde. Om det nu var dagen man slapp gäta, så blev inte bukullan arbetslös för det. Då skulle det kärnas, ystas och kokas messmör.

Berättat av Viola Järnfeldt i Järna, Dalarna år 1931 (Isof, ULMA 3437 Länk till annan webbplats.).

Dagordning från en säter

Klockan 5 på morgonen började flickan sin dag. Hon steg då upp, kokade kaffe och drack. Gick så ut i ladugården och mjölkade, silade mjölken och satte den i källaren. Löste sedan korna och gick med dem ut i skogen. Hemkommen från skogen, åt hon sin frukost, bestående enbart av smörgås och mjölk. Mellan kl 9 och 10 på fm kommer kreaturen hem från skogen, drifna af värme och bromsar. De insattes då i ladugården. Förmiddagen tillbringade hon med att tvätta mjölkkärlen och hvila sig inne i stugan. Middag åt hon vid 11-tiden i sällskap med en annan säterflicka. Den bestod af pannkaka, sk pannlappar, gräddade dagen förut, i mjölk. En stund sednare kokade de kaffe och drucko. Något längre fram på dagen följdes de åt till sjön och togo sig ett bad. Satte sig sen utanför stugväggen med sitt arbete. Vid 2-tiden löste hon åter kreaturen och följde dem ut i skogen. Gick sedan och vallade dem, med en stickstrumpa i handen. Hemkommen från skogen med kreaturen, kokade hon kaffe och drack på aftonen. Band sen in korna, städade kring ladugård och stuga, mjölkade och silade upp mjölken. Åt sedan sin kvällsmat, äfven nu bestående af pannkakor, smörgås i mjölk. Gick och lade sig vid 10-tiden.

Berättat av Märta Elg som den 14 juli år 1900 besökte Anna Lovisa Jansson på en fäbod i Ovansjö socken i Gästrikland (Isof, ULMA 29403:6).

Mesostkokning i Hällbergs fäbod, Orsa socken, Dalarna år 1904. Foto: Winberg/Nordiska museet.

Dagens fäbodarbete

Arbetet på dagens aktiva fäbodar skiljer sig förstås en hel del från hur det såg ut för 100–150 år sedan. Samtidigt är det flera av dem som brukas traditionellt med fritt skogsbete, mjölkdjurshållning och beredning av olika mjölkprodukter. Dagens fäbodbruk kombineras ofta med besöksverksamhet som gårdsförsäljning, servering, kulturhistoriska upplevelser och boende.

Täpp Lars Arnesson leder kossan Pärla under buffring till Arvselens fäbod, Malung, 2018. Foto: Jennie Tiderman-Österberg/Dalarnas museum (CC BY).

Täpp Lars Arnesson leder kossan Pärla under buffring till Arvselens fäbod, Malung, 2018. Foto: Jennie Tiderman-Österberg/Dalarnas museum (CC BY).

Buföringsdagar

Flyttdagarna, buföringsdagarna, var i äldre tid viktiga händelser då boskap, mat och utrustning flyttades till eller hem från fäboden. Buföringsdagarna var ofta gemensamma för alla i byn. Vilka datum och vilka traditioner som gällde för buföringen varierade från by till by. Vägen mellan hemgården och fäboden kunde vara lång, ibland flera mil. Den mesta utrustningen bars på ryggen eller på klövjade hästar. Så här berättas det från Mockfjärds socken i Dalarna:

Före fäbodflyttningen på våren lät man djuren gå på bete i hemskogen för att vänja dem vid varandra. Detta kallades att sämja ihop dem med varandra. Då var det byns pojkar som skulle sköta vallningen. Innan man släppte ut kreaturen första gången skulle det läggas kvicksilver i tröskeln och med stål ritas ett kors ovanför dörren i ladugården. Strax före avfärden till ”buan” skulle korna ha sletjör ur skällan.

 

Alla saker till och från fäboden klövjades till exempel mat till bukulla, mesost, smörbyttor och kalvar. Små barn bar man på ryggen och skulle hö fraktas, gjordes detta på vintern. Smör, mesost och ost togs hem efter behov före hemflyttningen. Vid denna sistnämnda skulle man förstås ha allt med sig hem.

 

Två veckor före midsommar var rätta tiden att buffra för hela socknen. Torsdagen var olycksdag. Vanligen flyttade man före denna dag för att komma igång till söndag. Efter ankomsten till fäboden skulle kvinnorna skura och städa ur stuga och kammare och byttor och övriga träkärl skulle ställas i vatten till tätning. (---)

 

På hösten var det ej så noga med tiden för hemflyttningen, men tre veckor före Mikaeli brukade man vara hemma. Kvällen före avresan mjölkades korna sista gången i fäboden, och av den då erhållna mjölken gjordes liss-ust, som utdelades bland barnen hemma. En timme före avresan kokades bufförsvällingen.

Berättat av Mård Per Andersson (född 1843) i Mockfjärds socken, Dalarna. Upptecknat 1927 av Hjalmar Hedman (Isof, ULMA 1510:2 Länk till annan webbplats.).

”På väg till fäbodarna i Myssjö socken, Jämtland” omkring år 1900. Foto: Nordiska museet.

Källor & lästips

Litteratur

Ulrika Stenbäck & Stig Welinder (2024): Vallkullor och butöser.

Håkan Tunón & Bolette Bele (2019): Fäboden. Naturen, kulturen och kulturlanskapet. Centrum för biologisk mångfald (CBM) och Norsk institutt for bioøkonomi (NIBIO).

Lisa Jacobsson, Camilla Olofsson, Ulrika Stenbäck Lönnquist & Stig Welinder (2010): Fyra berättelser om arkeologins tysta människor på en fäbod Länk till annan webbplats.. I: Rig. 2010:2.

Jesper Larsson (2009): Fäbodväsendet 1550–1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem Länk till annan webbplats.. Institutionen för ekonomi, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Annika Carlsson & Ritha Jonsson (2001): Fäbodar i Västernorrland Länk till annan webbplats.. Länsstyrelsen i Västernorrland.

Eva Skyllberg (1993): Med sökarljus på fäbodlämningar Länk till annan webbplats.. I: Kulturmiljövård, nr 6/1993. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Hans Lidman, red. (1965): Fäbodminnen. Nordiska museet och Fäbodkommittén inom Samfundet för Hembygdsvård.

Hans Lidman, red. (1963): Fäbodar. Nordiska museet och Fäbodkommittén inom Samfundet för Hembygdsvård.

Länkar

Arkivmaterial

Traditionella kunskaper om djur, mat och natur – ett levande kulturarv

Den erfarna fäbodpigan samlade på sig en stor uppsättning erfarenheter, kunskaper, ritualer och traditioner kopplat till livet på fäbodbruken. Det handlade till exempel om hantverk, mattraditioner, musik och kunskaper om djur och natur.

Traditioner och kunskaper som förs vidare mellan människor brukar kallas immateriella kulturarv, eller levande kulturarv.