Fäbodpigans vardag – om arbetet på fäboden
Fäbodarna var i äldre tid en utpräglat kvinnlig arbetsplats där fäbodpigorna hade en rad specialiserade arbetsuppgifter.

”Lös ut och ge i mun”. Vid fähuset i Svedjebodarna, Ovikens socken, Jämtland år 1936. Foto: Emanuel Eriksson (Isof, ULMA 34432 sid 128).
I äldre tid var det framför allt kvinnor som arbetade på fäbodarna. Det kunde vara en dotter eller piga på hemgården, eller någon som var anlitad särskilt för fäbodarbetet. Kvinnorna som arbetade på fäboden hade olika benämningar i olika delar av landet, till exempel bodjänta, butös, fäbodjänta, fäbodpiga, fäkulla, gätkulla, säterpiga och vallkulla.
I vallkullans arbete ingick framför allt att ta hand om djuren, valla dem till rätt betesmarker, mjölka och förädla mjölken till ost, smör och andra hållbara mjölkprodukter. Ofta skulle kvinnorna även utföra andra sysslor som att sticka strumpor och vantar till hushållet, delta i slåtter, samla in vinterfoder och binda kvastar.
Det förekom också att unga pojkar arbetade som vallpojkar/gätare.
Läs vidare i webbutställningen
Du kan läsa mer om arbetet på fäbodarna på sidorna:
Fäbodjäntans dag var lång
I kulturarvsinstitutionernas arkiv, till exempel på Isof och Nordiska museet, finns många berättelser som beskriver vallkullornas vardag på fäboden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Här är några röster från arkiven:
Fäbodjäntans dag i bodarna kunde förlöpa sålunda: Vid femtiden på morgonen skulle korna mjölkas och släppas ut på löten där de fick vänta medan bojäntan tog hand om mjölken och satte den till kylning. När hon fodrat kalvarna gick hon till skogs med djuren och hade då både stickning och sömnad med sig. Vid elvatiden kunde hon lämna korna, om hon funnit en gätsla åt dem, och gå hem för att sköta sina övriga sysslor – ysta ost och kärna smör och göra klavar till djuren samt kvastar och tvagor. Korna kom tillbaka omkring klockan sex om det inte var ”fråtigt” det vill säga mycket insekter då man måste ta hem korna tidigare. Djuren skulle åter mjölkas och bindas in, dvs bindas i fähuset, och bodjäntan hade ny mjölk att ta hand om vilket kunde ta hela kvällen i anspråk. (---)
Förutom arbetet med djuren och mjölkhushållningen hade bodjäntan en mängd åligganden att utföra och gick aldrig sysslolös. Medan hon gick i skogen med djuren stickade hon strumpor och vantar, och när hon satt och vilade tog hon fram skjortsömnaden. Dessutom skulle hon, som nämnts, göra tvagor, vispar och kvastar samt klavar till djuren. (---) Medan man gick i skogen skulle man också repa löv och samla mjölke och hundlurar till foder, och på sensommaren skulle man också plocka bär.
Berättat i Bollnäs socken, Dalarna av Erik Eriksson (född 1897), Stina Ekman (född 1885) och Lisa Jonson. Upptecknat 1960 av Lena Husmer (Isof, ULMA 24570
Länk till annan webbplats.)

Mesostkokning i Hällbergs fäbod, Orsa socken, Dalarna år 1904. Foto: Winberg/Nordiska museet.
Dagens fäbodarbete
Arbetet på dagens aktiva fäbodar skiljer sig förstås en hel del från hur det såg ut för 100–150 år sedan. Samtidigt är det flera av dem som brukas traditionellt med fritt skogsbete, mjölkdjurshållning och beredning av olika mjölkprodukter. Dagens fäbodbruk kombineras ofta med besöksverksamhet som gårdsförsäljning, servering, kulturhistoriska upplevelser och boende.

Täpp Lars Arnesson leder kossan Pärla under buffring till Arvselens fäbod, Malung, 2018. Foto: Jennie Tiderman-Österberg/Dalarnas museum (CC BY).
Buföringsdagar
Flyttdagarna, buföringsdagarna, var i äldre tid viktiga händelser då boskap, mat och utrustning flyttades till eller hem från fäboden. Buföringsdagarna var ofta gemensamma för alla i byn. Vilka datum och vilka traditioner som gällde för buföringen varierade från by till by. Vägen mellan hemgården och fäboden kunde vara lång, ibland flera mil. Den mesta utrustningen bars på ryggen eller på klövjade hästar. Så här berättas det från Mockfjärds socken i Dalarna:
Före fäbodflyttningen på våren lät man djuren gå på bete i hemskogen för att vänja dem vid varandra. Detta kallades att sämja ihop dem med varandra. Då var det byns pojkar som skulle sköta vallningen. Innan man släppte ut kreaturen första gången skulle det läggas kvicksilver i tröskeln och med stål ritas ett kors ovanför dörren i ladugården. Strax före avfärden till ”buan” skulle korna ha sletjör ur skällan.
Alla saker till och från fäboden klövjades till exempel mat till bukulla, mesost, smörbyttor och kalvar. Små barn bar man på ryggen och skulle hö fraktas, gjordes detta på vintern. Smör, mesost och ost togs hem efter behov före hemflyttningen. Vid denna sistnämnda skulle man förstås ha allt med sig hem.
Två veckor före midsommar var rätta tiden att buffra för hela socknen. Torsdagen var olycksdag. Vanligen flyttade man före denna dag för att komma igång till söndag. Efter ankomsten till fäboden skulle kvinnorna skura och städa ur stuga och kammare och byttor och övriga träkärl skulle ställas i vatten till tätning. (---)
På hösten var det ej så noga med tiden för hemflyttningen, men tre veckor före Mikaeli brukade man vara hemma. Kvällen före avresan mjölkades korna sista gången i fäboden, och av den då erhållna mjölken gjordes liss-ust, som utdelades bland barnen hemma. En timme före avresan kokades bufförsvällingen.
Berättat av Mård Per Andersson (född 1843) i Mockfjärds socken, Dalarna. Upptecknat 1927 av Hjalmar Hedman (Isof, ULMA 1510:2
Länk till annan webbplats.).
Källor & lästips
Traditionella kunskaper om djur, mat och natur – ett levande kulturarv
%20Levande_kulturarv.png)
Den erfarna fäbodpigan samlade på sig en stor uppsättning erfarenheter, kunskaper, ritualer och traditioner kopplat till livet på fäbodbruken. Det handlade till exempel om hantverk, mattraditioner, musik och kunskaper om djur och natur.
Traditioner och kunskaper som förs vidare mellan människor brukar kallas immateriella kulturarv, eller levande kulturarv.