Fäbodarnas musik

På fäbodarna utvecklades en unik musiktradition som var tätt kopplad till de olika arbetsmomenten på fäboden.

Arbetsmusik med gamla anor

Vallmusik, eller fäbodmusik, är en gammal musikform i Norden som hör ihop med arbetet på fäbodarna. I musiktraditionen ingår lockrop, sång och spel på instrument, men även talsång och härmning av ljudläten. Musiken bygger till stor del på variation, improvisation och korta melodislingor.

Fäbodmusiken utvecklades framför allt som ett arbetsredskap som användes till olika sysslor och situationer på fäbodarna och vid vallningen. Musik användes till exempel för att locka till sig de egna djuren och skrämma bort rovdjur.

Och arbetet på vallen försiggick under sång. Man kan tryggt påstå , att det i intet annat yrke har sjungits så mycket, som i fäbodfolkets.

Berättat av Lars-Göran Stenvall i Svegs socken i Härjedalen. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodminnen (Lidman & Nyman 1965).

Jäntorna sjöngo dagen lång i sina göromål och ekot svarade tvärs över dalen. ”Vi sjöng jämt å samt” sade min 80-åriga berätterska, som för sex decennier sen tillbringade sin ungdoms somrar i Nybodarna. ”Ä hördes så vällt i berge så vi kunna rakt int lä bli å sjunga”.

Berättat av Britta Andersdotter (född 1824), Anna Andersdotter-Broman (född 1862), Olof Larsson (född 1860), Maria Persson (född 1878), Karl Pettersson (född 1869), C. A. Skoglund (född 1865), Andreas Olsson (född 1875) med flera i Torsåkers socken, Gästrikland. Upptecknat år 1943 av William Eriksson (Isof, ULMA 34715 Länk till annan webbplats.).

Kulning och talsång

Kvinnorna på fäbodarna ägnade stor del av dagen till att ta hand om fäbodens djur, och för att kommunicera med djuren användes lockrop (kulning) och talsång. Varje vallkulla hade särskilda lockrop för olika situationer: för att locka med sig djuren, för att kalla hem dem till fäboden, för att varna, för att lugna och för att berätta var hon befann sig. Mjuka lockrop och talsång användes också för samhörighet och ”småprat” med djuren.

Lockrop utförs med en speciell röstteknik med kraftig tonsats och rak vibratofri ton i högt tonregister där man ofta använder registerbrottet mellan bröst- och huvudklang. Den speciella rösttekniken gör att ropen kan höras på flera kilometers håll. Lockropen kunde bestå av endast toner eller innehålla olika fraser, ord och namn.

Kommunikation mellan människor

Lockrop och talsång användes också i kommunikationen mellan människor på fäbodarna. Med olika signalsystem kunde vallkullorna meddela sig med varandra och med omvärlden. Det kunde handla om att kalla på hjälp, berätta att man hittat ett bortsprunget djur eller meddela var man befann sig.

Kvinnornas långdragna, vackert tonade ”kökningar” var avsedda att locka kreaturen, men det var heller inte ovanligt att bujäntorna organiserade ett slags ”djungeltelegraf” med hjälp av kökningarna. På detta sätt kunde man meddela sig med varandra på långa avstånd. Något instrument (näverlur e. d.) användes oftast inte vid dessa kökningar. Det var bara stämbanden och munnens formande, som lockade fram de vackra och trolska tonerna.

Berättat av Lars-Göran Stenvall i Svegs socken i Härjedalen. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodminnen (Lidman & Nyman 1965).

Lurar, horn och pipa

De instrument som framför allt användes i arbetet på fäbodarna var lurar, bockhorn och kohorn. Luren och hornet användes framförallt när varg eller björn var i närheten, för att skrämma rovdjuren och för att för att varna varandra. De kunde också användas som signaler för när ett arbete skulle starta eller sluta.

Lurarna (ofta kallade näverlurar eller långlurar) kunde göras av näver, trä eller bark och saknade ofta fingerhål vilket gjorde att antalet toner var begränsat. Blåstekniken i en lur påminner om att spela trumpet.

Vallhornen tillverkades av renkokade ko- eller bockhorn. För att kunna spela melodier borrade man flera fingerhål. Kohornen kunde höras på långt håll medan bockhornen hade ett lägre och mjukare ljud.

Ett enda hjälpmedel hade fäbodjäntan att sätta sig i respekt med hos björnen. Det var ”aderluren”. (---). På en lagom stor ader repades barken i en spiral uppifrån och ned, skalades av och vreds ihop till en halvannan meter lång ”adälur”. I den kunde flickan ”ymsom lura” det vill säga blåsa korta ansopssignaler och låtar över stora avstånd, men hon kunde även i luren frambringa ”okristliga läten” och illvrål ”så ä´skvällde i hällanä”. (---)

Många av fäbodjäntorna spelade med stor skicklighet psalmmelodier och vallåtar på sina låthorn. Efter ett överenskommet system kunde även de spelande meddela sig med varandra, blåsa uppbrottssignaler och så vidare.

Berättat av Britta Andersdotter (född 1824), Anna Andersdotter-Broman (född 1862), Olof Larsson (född 1860), Maria Persson (född 1878), Karl Pettersson (född 1869), C. A. Skoglund (född 1865), Andreas Olsson (född 1875) med flera i Torsåkers socken, Gästrikland. Upptecknat år 1943 av William Eriksson (Isof, ULMA 34715 Länk till annan webbplats.).

Visor, psalmer och dansmusik

Musiken var inte bara ett arbetsredskap, den användes också för nöje och tidsfördriv på fäboden. Kvinnorna spelade och sjöng ofta i samvaron med varandra, och då handlade det ofta om populära visor och psalmer som ackompanjerades av exempelvis spelpipa, fiol, gitarr eller cittra. Spelpipan fick också följa med ut i vallskogen som tidsfördriv.

På helgerna kunde traktens ungdomar samlas till danser och fester på fäboden, och då dansades ofta till fiol och dragspel.

Fäbodmusik i dag

I takt med att fäbodväsendet tappade i betydelse under 1900-talet minskade antalet utövare av den traditionella fäbodmusiken. Arbetsuppgifterna som musiken var kopplad till försvann allt mer, och den naturliga överföringen mellan generationer av vallkullor upphörde. Fäbodmusiken omvandlades från arbetsmusik till att bli en del av folkmusikscenen.

I dag finns ett stort intresse för den gamla fäbodmusiken. Musiken, sångerna, lockropen och instrumenten sprids vidare bland annat genom dagens fäbodar, folkmusikscenen samt kurser och utbildningar.