Fäbodar nu och då

Under många hundra år hade fäbodarna en avgörande roll för befolkningen i stora delar av Sverige. Fortfarande i dag finns levande fäbodar i landet.

I äldre tid hade fäbodväsendet en viktig roll i den norra halvan av Sverige. Systemet innebar att boskapen under sommaren fördes till sommarbete vid en fäbodvall som låg i utmarken på avstånd från hemgården. Fäboden gav både sommarbete och vinterbete vilket gjorde att gårdarna kunde hålla fler djur.

Formerna för fäbodbruket har varierat med tid och plats, och anpassades efter de lokala förutsättningarna. Vissa fäbodar låg enskilt, medan det på andra håll fanns fäbodställen som samlade fäbodar från flera olika hemgårdar. Vissa gårdar hade en och samma fäbod som användes (enfäbodssystem) medan andra gårdar kunde ha flera olika fäbodställen som användes vid olika tidpunkter på året (flerfäbodssystem). På fäbodvallen arbetade oftast särskilt anlitade fäbodpigor som skötte om djuren och tog hand om mjölken.

Fäbodarna användes framför allt för sommarens boskapsskötsel och mjölkförädling, men de kunde också användas i samband med exempelvis jakt och fiske eller bärplockning.

Fäbodgränsen

Fäbodar har framför allt funnits i den norra halvan av Sverige och bruket var under storhetstiden på 1800-talet som mest utbrett i Värmland, Dalarna, Härjedalen, Jämtland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland.

Genom Värmland, Dalarna och norra Uppland går en kulturgräns som kallas för ”fäbodgränsen” eftersom det norr och väster om gränsen har förekommit fäbodar. Där har de naturliga förutsättningarna gjort att åkerbruket inte spelade så stor roll, medan utmarkerna har varit stora och kunde användas exempelvis för bete. Gränsen markerar också skillnader när det gäller andra kulturyttringar i det gamla bondesamhället, till exempel mattraditioner och byggnadskonst.

Lång historia i Sverige – och världen

Fäbodväsendet har en lång historia i Sverige. Det har förmodligen rötter i medeltiden, och de första skriftliga beläggen är från 1500-talet. Systemet hade sin storhetstid under 1800-talet då det uppskattningsvis fanns tiotusentals fäbodar i det svenska fäbodområdet.

Även Norge har haft en omfattande fäboddrift (på norska setring) i stora delar av landet, och det har även funnits fäbodbruk i Finland och på Island. Liknande system med säsongsmässiga flyttningar mellan fasta sommar- och vinterbeten finns eller har funnits på många håll i världen, till exempel Brittiska öarna, Alperna, Balkanhalvön, Nordafrika och Centralasien.

Under 1800-talet gjorde industrialiseringen och jordbrukets övergång till växelbruk att fäbodväsendets betydelse minskade i Sverige. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet avvecklades många fäbodar. En del fäbodar revs eller förföll, andra omvandlades till fritidshus eller jaktstugor.

Dagens fäbodar

På vissa håll levde fäbodbruket kvar i större omfattning till efter andra världskriget, och helt försvann det aldrig. I dag finns omkring 300 levande fäbodar i Sverige, och flera fäbodar brukas fortfarande traditionellt med fritt skogsbete, mjölkdjurshållning och beredning av olika mjölkprodukter.