Återbruk och återvinning

Det finns många berättelser i Isofs arkiv, från hela landet, som handlar om hur textilier har återbrukats. Framför allt handlar det om ylleplagg som repats upp.

Fotografi av träkärna (rund behållare utan lock).

Tejstråkärna för återbruk av textiler. Foto: Ragnar Jirlow. ULMA 11663.

En av de mest utförliga berättelserna kommer från Lisa Johansson i Vilhelmina (1894–1982). Lisa växte upp i en nybyggarfamilj under mycket fattiga förhållanden. Här berättar hon om hur hennes mamma ordnade klänningar till Lisa och hennes syster, så de skulle kunna gå på ett bröllop, något som krävde mycket lång planering. Lisa minns att modern uppmanade sina flickor att vara flitiga och riva lump till garn:

Det var ett arbete som vi tidigare gjort bekantskap med och visste att det inte var roligt precis, men gällde det att som lön få komma till bröllops, så var det inte att knota.

Dagen därpå gick mor upp på vinden och kom ned med en traslåda där en sliten gammal kostym av lösspunnet och lösvävt tyg låg, jämte några underkjolar av rött ylletyg i lös vävnad. Dessa klippte hon upp i små rutor på omkring 10 cm storlekar.

Nu skulle vi repa tråd för tråd och samla alla trådarna i en korg, som sedan skulle kardas till ull, samt blandas upp med några ullstrån, för att det skulle bli ett bättre ylle, sa mor. Vad vi var flitiga den första dagen, den andra med förresten, men sen var vi utled på all lumpplockning, som det hette. Mor var obeveklig. Ville vi till bröllop och se bruden, måste vi hjälpa till och skaffa oss bröllopskläderna.

Det gick dagar och veckor men det tröstlösa arbetet tog inte slut men trådstumparna i korgen i vrån blev fler och fler så det såg riktigt vackert ut. Vi hade för länge sedan slutat inbilla oss, att det skulle gå att strejka bort allt arbete. Vi visste alltför väl att mor menade vad hon sade och hon uppmanade oss att arbeta ikapp med henne.

Mor satt uppe på rummets enda bord och sydde, utom de små stunder då hon fick använda symaskinen [...]

En dag var alla tygbitarna upprivna till små garnstumpar och kardningen kunde börja. Mor hade ännu många klänningar kvar samt mycket annat. Vi barn var för svaga att karda ullen, vi gjorde större skada än nytta, sa mor. När det var skumma kvällar och mor inte såg att sy kardade hon trådarna till ull.

Då hon blandade några trådar blå och några röda samt vit ull blev det en vacker flammig ull. Sådana lösa tyger behövdes inte någon kokning av ullet först innan det kunde kardas till ull. Hade det varit garnstumpar från vadmal eller från stickade saker hade det varit nödvändigt att först koka ullet före kardningen, i såpa. [...]

En dag hade mor kardat så mycken ull från trådstumparna att hon kunde börja spinna. Vi var nyfikna att se hur garnet skulle se ut. Ullkårorna [den kardade ullen i rullar] låg prydliga i en stor korg, med skiftningar i rött, blått och vitt.

Det hade inte varit så lätt att få ullen så jämn och fin utan det hade blivit många knutor, dels av den vita ullen och dels av garnet. En del var röda, en annan blå och vita. På så sätt blev garnet som mor spann flammigt. [...] Det kom en dag då vävstolen stod framför fönstret i stugan och mor höll just på att slå de första trådarna. Det var spännande.

Lisa Johansson, Vilhelmina, Lappland
1949–51 (ULMA 20066)

Här är några fler berättelser om hur textilier har återvunnits:

Av gamla utnötta vadmalsbyxor och annan yllelump bereddes nytt ylletyg. Man skar plaggen i fina remsor. Dessa åter plockades sönder tråd för tråd och trådarna lades sedan ned i en vanlig träsmörkärna. Över trådarna slogs sedan hett vatten. Så började man kärna upp och ned, upp och ned. Så löstes trådarna upp till ull igen. Sedan vidtog skrubbning och kardning på vanligt sätt. För skrubbning inblandades ny ull. Hela förfarandet kallades ”nåppe”.Berättat av fru Anna Burman
Verner Nordlund, Lappland, Norrbotten (ULMA 16147)

Färgbild av del av vävt vitt trastäcke med så kallade inplock av blå och röda trasor.

Sängtäcke vävt i slarvtjäll. Foto: Åsa Holmgren/Isof.

Det var många som tog och kardade stickylle. Först repade de opp det [...] det var aldrig nån som gick och köpte då [...] och så kardade de det som om det var ull. Så kunde de göra med silke också, repa opp silkeslappar och sånt de fick och karda det med ull.Karl Larsson f 1878
Imber Nordin-Grip, Mellösa, Södermanland (ULMA 10166)

I Hälsingland har det varit vanligt med slarvtjällstäcken i sängarna. Där läggs ett mönster in i skälet. Botten är alltid av trasor, om det ska vara finare kan mönstret vara i garn, annars i trasor. Kan också kallas tuppatäcken eller duppatäcken. (En tuppa eller duppa avser en tofs av garn eller trasor.)

Duppatäcken vävdes utav trasor, och så gjordes det dupper utav ullgarn. Dom användes till sängtäcken. Det kunde vävas utav trasor i olika färger emellan, men så var det då breda ränder utav vita eller gula trasor och på dom ränderna var det som dupperna gjordes. Dom var i olika färger, som dom hade till. Mönstren kunde vara som krokar eller kors eller så.Kerstin Johansson f 1872 Järvsö
Ella Odstedt 1945 (ULMA 18712)

Läs mer om återbruk

I våra bloggar finns mer att läsa om olika aspekter av återvinning och återbruk.

Till bloggtexten Raffel, lumptråd och räckgarn – att återanvända ylle
Till bloggtexten Lasamatta, föstäcke och klutakavring