Gast
Gasten var ett skräckinjagande och farligt dödsväsen, som ägnade sig åt att skrämma och attackera människor.
Gasten var vanligtvis vålnaden efter en människa som dött en våldsam död och inte begravts i vigd jord. Till skillnad från gengångaren hade den inte kvar sin personlighet eller sitt utseende från livet, utan hade förvandlats till ett ondskefullt väsen utan mänskliga drag.
Farligt att bli gastkryst
Att möta en gast kunde vara farligt. Carl von Linné skriver om en föreställning som fanns bland ”gemene man” i sina resebetraktelser från Öland och Gotland år 1741. Han skriver att den som får rysning, därpå hetta, blir som sönderslagen i kroppen, blöder näsblod eller hostar blod som fortgår i ett par dagar, har blivit gastkryst. Med detta menades att personen blivit gastkramad eller gastgripen. Man trodde att den döda hade tagit tag i eller kramat den levande och därmed orsakat diverse sjukdomar eller sinnessjukdom.
I Egetånga bodde en bonde, som hette Grön. Han var i syne, och det i alldeles ovanlig grad. Han såg allting som ingen annan såg, spöken och gastar och likfärder. En gång hade han ett ärende ned till stranden sent en kväll. Där kom en stranddöing efter honom och ville ha tag i honom. Han skrek sina räliga gastarop, och så bad han Grön skulle bära honom i kristen jord. Men Grön visste, vad det vill säga att bära en gast, så att han började springa allt vad han orkade. Men han hörde, att gasten vann på honom. I sista minuten lyckades Grön komma in i en ängalada och fick lyckt dörren efter sig. Sen visste han, att han var säker. Men där fick han ligga, tills det började dagas, och hela natten gick gasten därutanför runt kring ladan och gav upp det ena gastaskriket hemskare än det andra.
Källa: Hallandssägner (Carl-Martin Bergstrand 1949)
Dagståndare
I de folkliga föreställningarna som finns i arkivmaterialet berättas ibland om något som kallas för dagståndare – gastar som är ute efter det att solen gått upp. När de träffas av solens strålar blir de som förstenade, men eftersom de i regel ansågs vara osynliga var det svårt att se dem. Den som ovetandes gick in i en sådan kunde därför drabbas av olika sjukdomar.
Draugr
Draugr, eller draugen, är en gengångargestalt i nordisk folktro som ofta dyker upp i de gamla isländska sagorna.
Ordet kommer från fornisländskans draugr, som betyder ’skada’, ’bedra’, och draugar beskrivs oftast som en ohygglig och väldigt farlig figur.
I sägnerna kommer den ut från sin gravhög, och attackerar människor med omänsklig styrka. Ibland äter den upp sina offer och dricker deras blod.