Vävning

I Isofs arkiv kan vi få veta det mesta om vävning. Om redskap, uppsättning, vävtekniker, folktro och allt annat som rört det viktiga hantverket. Det finns frågelistsvar, inspelningar och en mycket stor mängd uppteckningar som handlar vävning.

Vävningen var mycket central och viktig i självhushållet. Efter att trådar framställts med stor möda skulle det äntligen bli ett tyg av dem.

De viktigaste frågelistorna som berör vävning i äldre tid är M 72 Vävstol och vävning och M 71 Garnet och dess beredning före vävning. Båda frågelistorna listar dialektala ord och begrepp kopplade till vävning och uppsättning. Svaren är ofta innehållsrika, men ibland är de mer utformade som ordlistor.

Jag har väft tusentals alnar väv i mina dagar

Magda Thomsson från När, på Gotland, har i sitt svar på frågelistan Vävstol och vävning utförligt beskrivit allt som under ett år skulle vävas i hennes hem. Här kommer en sammanfattning av hennes svar:

På våren, när garnet var färdigspunnet, var det vadmalsväven som först sattes upp. Den fick vävas dubbelt så bred som tyget skulle bli, eftersom tyget krympte så mycket när det stampades. Vadmal vävdes alltid i tuskaft på två skaft och två trampor.

Linneväv sattes upp varje år. Den behövde vara 80 alnar lång. (En aln är lika med 0,594 cm). Först vävdes lakan och örngott i tuskaft, sedan kvinnosärkar. Särkarnas överdelar var i finare kvalitet med bomullsgarn som inslag och nederdelarna var grövre med blångarnsinslag. De vävdes i ett stycke. Först slog man in en aln blångarn, så två alnar enkelt bomullsgarn, så åter en aln blångarn och när det veks ihop räckte det precis till en särk. Ärmarna, som åtminstone skulle räcka till armbågen, vävdes för sig med bomullsgarn som inslag.

I samma varp vävdes halvylletyg till både mans- och kvinnoplagg. Underbredor, underlakan i halvylle, vävdes med grått eller vitt ullgarn som inslag. Madrassvar att stoppa sänghalmen i kunde också vävas i samma varp.

Männen och pojkarna skulle ha byxor och blusar till sommaren. För att de skulle bli starka vävdes de med fyra skaft, i oliksidig kypert, som gav ett tjockt och hållbart tyg. Varpen var vanligen vit och inslaget blått. Tekniken gjorde att ena sidan av tyget blev vit och den andra blå. Skjortor och underbyxor vävdes i liksidig kypert. Sedan satte man upp en handduksväv till vardagshanddukar. Den väven var smalare och i spetskypert (fiskbensmönster). Var det något barn i familjen som skulle gifta sig vävdes det dunvar i halvylle. De vävdes i oliksidig kypert, så att de blev så täta att inte fjädrarna gick igenom. Till hemgiften skulle också drälldukar och servetter vävas. De vävdes vanligen i halvdräll på fyra skaft.

Ibland behövde man också väva säckväv till mjölsäckar för det siktade mjölet. De skulle också vara starka och täta och vävdes i oliksidig kypert. Till sist var det mattväven. Den vävdes vanligen med två skaft och två trampor, med trasor som inslag. (...)

Jag har många gångar kämpes mot klucku [klockan] hur fort man kunde väva en aln, lerft kunde man väva uppåt 20 alnar på dag, män blusar tålde längst [tog längst tid] av allt, bara en 7 eller 8 alnar på dag och då fick man vara ricktigt flitig. Jag har väft tusentals alnar väv i mina dagar ”inte för att skryta”, män jag har alltid tyckt dät varit så roligt.Berättat år 1948 av Magda Thomsson, Gotland (Isof, ULMA 19445 Länk till annan webbplats.)

Använde de ljusa sommarmorgnarna till vävning

Edvard Rönnfors berättar från Värmland om uppsättning och vävning:

Under härvlingen räknade man varje varv och efter 30 varv knöts en tråd omkring den oppnystade garnknippan, det benämndes ett bund. 30 trådar i bundet var här på trakten regel, men det räknades annorlunda på andra trakter i Sverige, 40 eller 60 trådar osv. Bundningen av garnet i härvorna verkställdes huvudsakligen för att hålla närmare reda på hur mycket garn de innehöllo. Bundningen av varpen på rännbommen utfördes däremot för att kunna lägga upp väven med passande bredd.

Mor sa alltid att det var tungt att arbeta i vävstolen om det inte var tillräckligt ljust och detta i all synnerhet om hon hade att göra med mörkt garn. Det var också därför hon så mycket som möjligt använde de ljusa sommarmorgnarna till vävning.Berättat av Edvard Rönnfors, Karlanda, Silbodal, Värmland (Isof, ULMA 18590 Länk till annan webbplats.)