Spånad av ull, lin och bomull

Spånaden är väldokumenterad i våra arkiv i såväl uppteckningar och inspelningar som bilder.

Slända och spinnrock

Det gamla sättet att spinna ull och lin på var med slända. Den bestod vanligtvis av en ten och en tyngd/trissa. Det fanns både de som hade tyngden upptill på tenen och de som hade den nedtill. Sländtyngder/trissor är ett mycket vanligt fornfynd. När spinnrocken utvecklades under slutet av 1600-talet drevs först hjulet för hand, men tramprocken effektiviserade spånaden ännu mer. Handdrivna spinnrockar med stora hjul, så kallade långrockar, användes till bomullsspånad. I början av 1800-talet fanns tramprockar i varje hem och spinnrockssvarvare i nästan varje socken. Sländan förekom länge parallellt. Det berodde på att man kunde bära den med sig och spinna medan man till exempel vallade boskap.

Under hösten togs spinnrockarna fram. Först skulle ullen spinnas och därefter linet. Spånaden tog mycket tid i anspråk för kvinnorna. Ofta samlades flera grannar och spann tillsammans.

Rikt arkivmaterial om spånad

Folklivsforskarna i början av 1900-talet intresserade sig ofta för redskap som användes för textilframställning och insamlarna av folkminnesmaterial har mycket att berätta om spånad, sländor och spinnrockar. I det stora verket ”Atlas över svensk folkkultur”, som bygger på material från Uppsala landsmålsarkiv, ville man naturligtvis visa på de geografiska skillnaderna när det gällde utformning av redskapen och själva teknikerna. De olika dialektala benämningarna på redskap och arbetsmoment var också intressanta. Därför finns ett rikt material om spånad i Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Det finns mycket information om spånad i svaren på två frågelistor, M71 Garnet och dess behandling före vävningen och M74 Linberedning och spinning.

Röster från arkivet

Spånadsstuga, den hölls i byn under vintern. Då hade dom med sig var sina rockar. Dom skulle hjälpa varandra och spinna upp linet. Dom skulle spinna minst nio pasmor om dagen. Var det på kvällen som spinnstugan hölls, kom också pojkarna.Berättat år 1946 av Karin Andersson, Stöde, Medelpad (Isof, ULMA 18124 Länk till annan webbplats.)

Svart och vit ull kardades ihop och spanns till kardegrått. [...] Sytråden var man alltid angelägen om att få vacker i färgen, med bresilja och kopparvitriol. [...] Mången gammal fattig hade till levebröd att spinna och färga eller gräsbleka vacker sytråd som sedan nystades i små vackra nystan med hål efter två fingrar. Det var en vacker syn denna ”den lilla korgen där hon bjöd fram och visade sin vackra tråd. Endast det allra finaste linets strå dugde till tråd. Inte alla kunde spinna och tvinna tråd.Berättat av Alma Nilsson, Västra Torsås, Småland (Isof, ULMA 18569 Länk till annan webbplats.)

Linet skulle vara spunnet till jul. Efter jul spann vi ull.Berättat år 1952 i Riala, Uppland (Isof, ULMA gr04668:b)

Numera lämnar vi ullen till någon gumma som kan spinna eller till ett spinneri. Men det hemspunna garnet är mycket bättre.Berättat år 1948 i Seglora, Västergötland (Isof, ULMA gr02586:b)

Drivsnöret på spinnrocken var av ull, som impregnerats med talg.Berättat av Edvard Rönnfors, Karlanda, Silbodal, Värmland (Isof, ULMA 18590 Länk till annan webbplats.)

Rocksnören till spinnrocken tillverkades av fårens tarmar. [...] Ännu så sent som 1917 förekom att en 85 års gammal gumma i Lit, som sängliggande, efter att hava brutit lårbenshalsen, spann ullgarn med långsnälla [’slända’].Berättat av Karin Bengtsson, Kyrkås, Jämtland (Isof, ULMA 1125:1 & ULMA 946:2)

Somliga i Revsund tog nästan som yrke att tugga till ’spæ`nnkoa’, ett slags utvald grankåda, som man, under det man spann, höll i munnen för att få rikligt med spott, som behövdes att blöta med vid spinningen.Berättat av Torsten Bucht, Revsund, Jämtland (Isof, ULMA 969:6)

Genom den långt drivna finbehandlingen av linet, som borstningen åstadkom, kunde man få linet synnerligen fint. Många uppgifter förekomma därför om hur fina trådar man förstod sig på att spinna. I Nordmaling skulle det spunna garnet vara så fint att 8 pasmor kunde dragas genom en fingerring. Sådant lin användes vid tillverkning av nät. [...] Att samlas till gemensam spinning har förekommit, t ex i Nordmaling, där man samlades till ”spunnedagar”. [...] Av blånorna, ”strigen”, spann och vävde man i Nordmaling byxor till männen. Även från Skellefteå sn [socken] och Holmön omtalas ”strigbyxor”. [...] Spinnrocken [...] var naturligtvis i bruk i varje gård och inköptes från spinnrocksmakare som funnos i var socken. [...] När rullen var full på spinnrocken och skulle härvlas av, sattes rullen på en träpinne, en strumpsticka eller en särskilt tillverkad rullsticka.Ragnar Jirlow i ”Arbetsliv i Västerbottens län: textilt arbete”, 1927 (Isof, ULMA 11663 Länk till annan webbplats.)

Hon kardade bomullen på handkardor. Sedan köpte hon stora kardor och kardsäte. Det var alldeles som när man kardar ull. Bomullsgarnet blev lite gråaktigt och kunde inte bli så fint. Det var ungefär som 8-nummersgarn. Mor hade en klänning som hon hade vävt av bomullsgarn, som hon hade kardat och spunnit själv på långrock. [...] Bomullsgarnet färgade hon. Det var med mjölonris. Hon kokade det i en stor gryta i många timmar, tog opp det och silade det, sedan betade hon den där färgen, med vitriol eller galläpple, minns inte vad det var. Hon stötte galläpple, innan hon använde det. I annat fall blötte hon garnet i en särskild betning först och la ner det i färgspadet sen.Berättat av Clara Nilsson (född 1853), Stora Mellösa, Södermanland (Isof, ULMA 10166)