Mäktiga djur, vilda vänner och magiska ögonblick

I det här blogginlägget berättar Susanne Nylund Skog och Jenny Nilson om berättelser om möten med vilda djur, som har samlats in i en frågelista med samma namn.

Ett minne från Sarek /…/ var en älgtjur som rusade ned för en kulle, över en bäck och ställde sig framför mig ruskade och bökade med hornen i marken och ”krafsade” med klövarna. Då står man bara still.

Detta är ett utdrag ur Olles svar på frågelistan Möten med vilda djur. Olles möte med älgtjuren är ett av flera möten med älgar som beskrivs i de drygt nittio spännande svaren. I svaren finns också berättelser om möten med allt från berguv, björn och bäver till igelkott, kråka och skata. Att så många valt att dela med sig av sina djurmöten är vi väldigt tacksamma över! I det följande kommer vi, med utgångspunkt i några av berättelserna, att beskriva huvuddragen i svaren.

Skogens konung i löparspåret

Det är alltså flera personer som skildrar möten med älgar. En kvinna berättar om en ”jätteälg” som stod på ett berg och tittade ner på henne. ”Det var lite otäckt”, skriver hon. Annie berättar om när hon var på hemväg på cykel i halvmörkret och hon hörde ljud, som om något väldigt stort dundrade ner för berget.

Jag tvärnitade och stod still och lyssnade. Det som rutschat ned stod också still. Sen när det började röra sig såg jag att det var en fjolårsälg som lufsade iväg på sidan av vägen. Min puls var väldigt hög och jag väntade en stund innan jag cyklade vidare.

Precis som i Annies berättelse beskriver många hur de i mötet med det vilda djuret blivit chockade och stannat upp. Det gäller dock inte Caroline, som en höstmorgon var ute och sprang på en grusväg med skog på ena sidan och ett kalhygge på andra, när hon mötte tre älgar. Hon berättar att älgarna sprang nära nog för att hon skulle bli tvungen att sakta ner, men inte så nära att hon var tvungen att stanna. De stannade på kalhygget och såg efter henne. Hon fortsatte att springa men tittade också på dem. ”Det var ett vackert möte”, skriver Caroline, och det kändes som om hon och älgarna i den stunden samexisterade på jorden, på lika villkor.

Även Therese berättelse handlar om hur hon träffade på älg när hon var ute och sprang. Hon såg en älgko och tänkte att hon nog inte var ensam, så därför sprang hon tillbaka en bit åt det håll hon kommit ifrån och gömde sig bakom ett träd och kikade fram. ”Mycket riktigt hade älgkon med sig en liten kalv”, skriver hon.

Liksom i Carolines berättelse beskrivs mötet med de vilda djuren som en stund av delaktighet och ibland som en möjlighet att ta del av en annan dimension av verkligheten. Det ser vi bland annat i Hedvig-Rasmus berättelse om när hen var ute och red på en lugn islandshäst. Mitt på stigen ser hen plötsligt ”två årskalvar som vägrade flytta på sig, totalt orädda som bara årskalvar är”. Trots att hen red ut i snåren var det så trångt att hen fick försöka putta på kalvarna. Det var en ganska häftig upplevelse, berättar Hedvig-Rasmus. På hästryggen fick hen ”ett helt annat perspektiv på dessa stora djur även om hen fortfarande kände sig ganska liten och ömtålig”. Hen skriver också:

Vilda djur (och kanske speciellt sådana som inte lärt sig frukta människor än) kan ju vara (för oss) oberäkneliga och hästar är flyktdjur. Men det var också rätt fint att känna att vi befann oss i skogen på lika villkor och att jag fick anpassa mig.

De flesta berättar om möten med älg och andra djur i vuxen ålder. Till undantagen hör Madeleine som berättar om när hon som fyraåring tillsammans med sin styvpappa genade genom en skogsdunge mitt i ett bostadsområde. Där såg hon något som hon först trodde var en åsna. Den hade ett avlångt ansikte och var ungefär lika stor som en åsna i mankhöjd. Den kom emot henne och styvpappan på stigen och hon ville så klart klappa!

Plötsligt ryckte djuret till och rusade emot mig, min styvpappa fick precis tag i mig under armarna och lyfte mig över sitt huvud. Jag minns att jag skrek för jag var helt oförberedd. "Åsnan" försvann och jag blev då informerad om att det var en älgkalv och inte en åsna samt att man helst inte ska klappa vilda djur. Jag minns att jag tittade åt vänster in bland träden och såg en vuxen älg med en stor krona ligga på gräset och mumsa på nåt.

Flera personer beskriver älgmöten som varit speciella. Elisabet berättar till exempel om när hon och henne mamma ”gjort ett rejält fynd av trattkantareller”. De låg på knä i mossan och plockade när de upptäckte att en älgko med kalv stod ungefär 50 meter bort bakom lite björksly och betraktade dem. Det fanns dock alldeles för mycket svamp för att de skulle sluta plocka, så de stannade kvar i 15–20 minuter och fortsatte plocka. Med jämna mellanrum tittade de upp och konstaterade att älgkon och kalven stod kvar. ”Det var speciellt”, skriver Elisabeth.

Även Agneta skriver om ett speciellt älgmöte. Hon åkte nattåget från Stockholm norrut. När hon stod i kö till bistron tittade ut genom fönstret. ”I just den sekunden passerade tåget en tjärn, alldeles nära spåret, och där simmade en älg i det spegelblanka vattnet. Det var en sån upplevelse, trots att "mötet" var över på bråkdelen av en sekund”, skriver hon.

Andra exempel på berättelser om möten med älgar är från jägare. Bengt, som varit jägare i många år, beskriver en stark upplevelse under en älgjakt i Värmland. Hans jaktpass var invid ett sankt område och efter någon timme i gryningen med stigande dimmor från marken ”uppenbarade sig en älgfamilj med tjuren först och två kalvar samt ko i en rad”. Det var ett ”sällsamt skådespel” och Bengt avstod att skjuta.

En annan van jägare, Susanne, beskriver i mer allmänt hållna termer att när hon är på jakt och det dyker upp ”ett rå eller en älg 1 meter ifrån en”, så skjuter hon inte, utan ”bara njuter av att få träffa dem så nära”. Susanne skriver också att hennes farfar, som jobbade mycket i skogen, berättade att han alltid blev omringad av älg och rå när han huggit ner träd. Han luktade för mycket trä trodde han.

Dråpliga möten på grusvägar

Oavsett om det är doften som leder till möten mellan människa och vilt djur så präglas ofta berättelserna om mötena av överraskningar, förvånade djur och en viss dråplighet. Ett sådant exempel kommer från Olles svar. När älgtjuren kommer rusande mot Olle i Sarek var det inte första gången han stötte på älg. Han mest udda möte med vilda djur var med en älg som han gick rakt in i sidan på en mörk natt: han ”blev både rädd och förvånad, sannolikt även älgen som måste ha sovit”, skriver Olle.

Ett annat dråpligt möte beskrivs av Felicia som nästan cyklade in i en älgtjur.

Några hus uppåt i backen var det ett träd som skuggade gatubelysningen, vilket gjorde den delen av vägen liten mörkare. I detta mörka parti ser jag att det står någon. Jag ser två mörka ben, och sedan ser det ut som att figuren har en mörk jacka öppen med något ljusare plagg under som syntes i öppningen. När jag snabbt närmar mig figuren ser jag plötsligt att det sticker ut stora horn, och det ljusa som jag trodde var en tröja under en jacka var i själva verket älgens nosrygg. Jag hinner tänka många tankar inom loppet av en sekund. /…/ kramade jag åt mina bromsar på styret. Bromsarna gav då ifrån sig ett ganska högt gnisslande skrik, vilket skrämde älgen. Älgtjuren vände på klacken och tog tillflykt ner i närmsta trädgård och jag kunde cykla de sista 100 metrarna hem. Hjärtat dundrade och händerna skakade av adrenalin.

I Felicias berättelse, liksom i Madeleines, handlar överraskningen i mötet om att de först inte vet vad det är de möter. I Madeleines berättelse visar sig åsnan vara en älgkalv och i Felicias är det hon först tror är en annan människa en älgtjur.

Olle mötte, som nämnts, en älg genom att stöta in i älgens sida, varför älgen förmodligen blev lika förvånad som Olle. Flera av de möten med vilda djur som beskrivs i svaren betonar att även djuren blir förvånade och förskräckta av mötet.

En gång när jag cyklade till jobbet stod det två rådjur på cykelbanan. De blev helt galna av att se mig, trots att jag saktade in, och den ena tog ett skutt över den andras rygg, fastnade över rumpan på sin kamrat och sparkade sig loss. De sprang åt varsitt håll i förvirringen, innan den ena vände om för att följa den andra över vägen igen. Jag stod stilla och väntade ut kalabaliken. Sedan cyklade jag vidare.

En annan berättelse om ett dråpligt möte handlar om när Tittis mormor plockade blåbär i Finland, men kom bort från övriga familjemedlemmar. Hon sjöng och pratade men insåg efter en stund att hon inte fått svar på länge. Då stöter hennes rumpa emot någon, men ingen svarar så hon vänder sig om och det är en björn som hon står ända mot ända med. De blir lika förskräckta båda två, skriver Titti, och springer åt var sitt håll.

Den här berättelsen är speciell i det avseende att den handlar om ett lustigt möte med björn där björn och människa kommer i närkontakt. Även om flera personer beskriver dråpliga möten med vilda djur, så handlar de dråpliga mötena mycket sällan om just björnar. Möten med björnar gestaltas nästan uteslutande som sällsynta och respektfulla möten på avstånd. Jan berättar:

Jag har ett hus i Hälsingland och när jag kom åkande på den lilla grusvägen stod plötsligt en björnunge framför mig. Inte en riktigt liten unge utan halvstor. Jag minns speciellt att pälsen var luftig och ljusbrun. Den tittade på mig någon sekund och skuttade sen över diket och in i skogen. Och pälsen vajade så vackert.

Kerstin besökte goda vänner i skogarna i Dalarna och tog en egen morgonrunda med sin hund när hon på långt håll ser något guppa emot henne på vägen. Efter några sekunder inser hon att det är en björn och blir först helt stel, samlar sedan ihop sig och hunden, tvärvänder och går långsamt tillbaka. ”Det tog emot att röra sig långsamt”, skriver Kerstin, men hon vågade inte springa. Tillbaka in i huset föll hon ihop och bara darrade, men ”det var spännande att faktiskt ha sett en björn i det vilda”, avslutar hon sin berättelse.

En annan person berättar om när hon och hennes syster var ute och plockade bär och hon fick se en stor björn mellan sig och systern. ”Det var helt klart att björnen höll koll på oss båda”, skriver hon.

Den åt lingon eller andra bär som fanns mellan oss. Jag stannade upp och tittade en lång stund på björnen. /…/ Konstigt nog blev jag inte rädd, bara så fascinerad av situationen, aldrig förr hade jag upplevt något liknande. Allt var vackert och fridfullt. Har aldrig glömt den fina björnen som så generöst delade bären med oss.

När det gäller möten med björn väcker sådana möten uppmärksamhet och historierna berättas ofta vidare, inte bara av dem som var med vid mötet, utan även av andra. Det här såg vi exempel på i Tittis berättelse om mormodern som hamnade rumpa mot rumpa med en björn när hon plockade blåbär. Eftersom händelsen kan tyckas osannolik bekräftar Titti sanningshalten i berättelsen genom att betona att det är hennes mamma som berättat och som dessutom varit närvarande när de hände.

Även Maria återger en berättelse som hon hört av sin kusins man, som är jägare. Han satt på ett pass i ett klippmassiv i tre nivåer. Kusinens man satt högst upp och längst ner gick det en familj och plockade hallon. På den mellersta nivån ”passerade en stooor brunbjörn som hade koll på både honom och familjen”. Maria avslutar berättelsen med att kusinens man även är björnguide och har varit i skogen och på fjället hela sitt liv.

Olle, som citerades inledningsvis, skriver att en god vän till honom har skickat en video där hon möter en björn och när den kommit nära, mindre än ca 10 meter, säger hon lugnt ”Nä, nu få du allt vänd dej om” och det gör den!

Även Anna-Lena återger en annan persons möte med en björn. I det här fallet handlar det om när hennes kompis Björn mötte en björn. Hon lånar Björns röst och skriver:

Jag har precis satt mig ner på en mossig stubbe för att släcka min hunger. Plockar upp en korv och en flaska öl ur ryggsäcken, det knakar strax bakom mig. Jag vänder mig sakta om och där, bakom tallen ser jag en stor björn. Vad göra? Jag ser mig omkring, tar ett jättehopp och springer. Tappar korven i språnget, men ser, turligt nog en klättervänlig gran alldeles intill. Var tog björnen vägen? Hjälp den kommer efter mig. Jag är framme vid granen och klättrar uppåt, uppåt. Var är björnen? Han har stannat. Han tar min tappade korv. Han närmar sig granen, där jag lyckats ta mig nästan upp till toppen. Björnen kommer fram till min gran. Sätter sig ner med ryggen mot stammen och äter, i lugn och ro, min korv. Jag sitter i grantoppen, tar en klunk ur ölflaskan. Björnen har somnat. Snart hör jag honom snarka djupt. Då klättrar jag tyst ner mot marken och lyckas smyga mig iväg utan att väcka björnen.

Här skapar Anna-Lena närvaro och autenticitet genom att låta Björn inte bara vara huvudpersonen utan också dess berättarjag, medan Olle garanterar sanningshalten i berättelsen om den goda vännen genom att berätta att hon skickat honom en video.

Andra djurmöten som också balanserar på gränsen till det osannolika och lite farliga är de om grävlingar. Anna berättar till exempel om en grävling som sprang in i stugan när hon lämnat dörren öppen. För att få ut grävlingen tog Anna en masonitskiva och höll den mellan sig och grävlingen. Grävlingen irrade runt och Anna flyttade skivan så att grävlingen pressades mot dörröppningen. Anna var rädd att den skulle bita henne, men så nära kom den inte, eftersom masonitskivan var ett skydd.

När Olga gick in i en övergiven jordkällare stötte hon på en grävling som inte gillade att bli störd och lämnade därför jordkällaren direkt. Och när en kvinna en mörk kväll var på väg hem så ”hux flux” går en grävling en meter framför henne på gångstigen. Hon gav upp ett litet ”hjälp!”, trots att hon egentligen inte är ”jätterädd för grävlingar”, utan det var framförallt ”överraskningseffekten”. De är dock större än man tror, avslutar hon sin berättelse.

En annan berättelse om ett möte med en grävling kommer ifrån Susanne, som berättar när hon och dottern var ute och körde. Det var kväll, höstmörkret hade lagt sig och de diskuterade hur svårt det var att se fotgängare under den mörka årstiden. Dottern var precis i körkortsåldern och många samtal i bilen handlade därför om trafikregler, ”mer eller mindre trevliga medtrafikanter och just fotgängare”.

Döm om vår förvåning när vi ser något vobbla ut från höger några meter framför vår bil. Jag bromsade lite lätt och noterade den svarta och vita pälsen.

- En katt, utbrast dottern och jag kände, som kattvän, rädslan skjuta i höjden.

- Nä...förresten...katter vobblar ju inte... och den är enorm!, fortsatte hon.

Då gick det upp för oss båda att vi hade haft (när)kontakt med en grävling! Vi var rörande överens om att den var rejält stor och riktig snabb, sitt vobblande till trots.

I de flesta berättelser om möten med grävlingar förekommer som vi sett en viss osäkerhet över om, och i så fall, hur farliga de kan vara. I en persons berättelse framkommer detta speciellt tydligt. Personen berättar att en kompis till hen visade ”ett foto på sig själv, i kalsonger, med kraftiga, parallella rivmärken över lår/höft/mage, och berättade att han blivit anfallen av en galen grävling”. Alla i kompiskretsen trodde på det, i flera år, och många blev rädda för grävlingar, skriver personen. Senare visade det sig att han skadat sig ”när han ramlat i en rulltrappa på fyllan”.

Att komma nära naturen

Precis som i Olles berättelse om när älgtjuren kommer springande mot honom är platsen för mötet av betydelse i berättelserna, ofta förklarar nämligen platsen varför mötet sker. När Jan mötte en björn var han på en grusväg i Hälsingland och Kerstins möte skedde i skogarna i Dalarna.

Några av de som svarat lever nära naturen eller vistas ofta i den. En kvinna lever så att säga mitt i den vilda naturen. Hon skriver:

Våra egna getter är bland annat kompisar med rådjuren så de är inte ovanligt att när vi ska gå och ge dem frukost står de ett eller flera rådjur på gårdsplanen och väntar på att vi ska släppa ut dem. Älgarna lunkar gärna förbi på baksidan och vi har ett aktivt rävgryt en bit in i skogen som vi besöker då och då och lämnar döda råttor som vi köpt som mat till våra reptiler.

Men inte alla möten med vilda djur sker i obebodda områden. En person skriver att hon bor i radhus nära skogen.

En dag stod en stor älghanne bara några meter från huset och gned sig mot ett liten gran så barren yrde. Den stod där länge och härjade omkring så ett par småtallar bröts av. Det blev en liten samling med folk, hundägare m.fl. som tittade på älgen. Det var det närmaste jag varit en älg.

Det handlar dock inte enbart om var man bor och rör sig, utan även vid vilken tidpunkt på året och dygnet det sker. Jan har till exempel jobbat som tidningsbud nattetid på landsbygden och han skriver att tyvärr har flera av hans "möten" varit djurolyckor. Under 1,5 år körde han sorgligt nog ihjäl två rådjur, en grävling, en katt och ett antal harar.

Marzena som bor i en storstad brukar gå ut med sina hundar nattetid och vid flera tillfällen har hon stött på rådjur.

Det känns surrealistiskt och nästan magiskt att se dem gå på sina smala balettben i en modern gatumiljö med höga lägenhetskomplex. Vid dessa tillfällen fantiserar jag om att det har skett en naturkatastrof och alla människor är borta förutom jag. Det är bara jag kvar med mina hundar och alla djur.

Om man vill möta specifika djur finns det också tidpunkter och årstider som lämpar sig bättre än andra. Leif skriver till exempel att sommarnätter är fina för vildsvinsjakt. En person berättar att de flesta gånger hen träffat på vilda djur har varit i skymningen, på kvällen eller tidigt på morgonen. Ofta tycker hen att det är kul, men när hen och en kompis såg ett vildsvin sprang de. Johan berättar också om när han såg ett vildsvin som hoppade över ett dike när han körde bil tidigt en morgon. ”Det var väldigt humoristiskt att se en gris skutta”, konstaterar han.

Att vildsvinen är ute nattetid framkommer också i berättelser från personer som tältat i det fria sommartid. Lotta berättar till exempel om när hon ensam åkte till skogen för att sova i sitt hängmattetält. Hon ville testa ett nytt ställe och hittade en perfekt plats i en blandskogsglänta. Hon hängde upp sitt hängmattetält, la sig till ro och somnade, ”lugnt och tryggt buren mellan de två träden.”

Efter någon timme vaknar jag av att det brakar, knakar och "sprakar" i skogen. Jag hör grymtningar och skrin och inser snabbt att det inte är en vildgris utan en hel flock vildsvin som äter sin nattmat. /…/ i stället för att vara tyst började jag sjunga /../ och tog i från tårna och sjöng för full hals "Sov lilla Totte, nu varenda kotte. Slumra till timman den är sen. Här får Totte ben."

Det tog inte en lång stund förrän allt knak- och brakljud försvann; det blev genast tvärtyst. Jäääättetyst. Det var vindstilla så inte ens ett löv prasslade. Magiskt.

Så småningom, efter en rätt god stund som det tog innan adrenalinhalten sjunkit i mig, kunde jag somna om och när jag vaknade när solen gick upp under tidiga morgontimmarna var alla grisar borta, men inte spåren i skogen efter dem. Jag var nog den som lämnade skogsområdet med minst avtryck, men inte utan att det var ett spännande möte i mörkret.

En man berättar om när han satte upp sitt tält i en liten skog på bekvämt vandringsavstånd från staden. När han hade sovit en dryg timme vaknade han av att marken skakade. På morgonen nästa dag undersökte han området runt tältet och fann en liten grop ett par meter från tältet där nattens vildsvin hade gnagt på en rot. En fin, ”men lite väl spännande upplevelse”, konstaterar han.

Ytterligare en person, Johan, berättar att han sov gott i sitt tält när han plötsligt väcktes av att ett stort djur andades tungt, ”med stor pondus och en viss frustration”. Han låg stel som en pinne i sin sovsäck, utan kläder, skor eller glasögon och lyssnade skräckslaget:

Endast en millimetertunn tältduk skiljde mig och vildsvinet. Att vara tyst och stilla var min bästa chans att ta mig igenom situationen. Djurets andning var tung och upprörd, men inte nödvändigtvis riktad mot mig. Jag hörde inget bröl eller rytande, bara den tunga andningen. Så hördes en ny vildsvinsröst på andra sidan tältet: ett litet vildsvin gnydde underlägset /…/ Frustrationen i vildsvinets andning avtog stegvis. Djuret grymtade belåtet ett par gånger som när en människa snärtigt borstar handflatorna mot varandra efter avslutat fysiskt arbete. När jag hörde att vildsvinet hade dragit sig undan och att den dramatiska situationen var över la jag mig ner igen för att sova, en erfarenhet rikare och med en känsla av skräckblandad fascination bubblande i kroppen.

I dessa möten får huvudpersonerna aldrig se vildsvinen utan hör dem bara och spåren de lämnar efter sig vittnar om att det verkligen var vildsvin de hört under natten. I övriga berättelser om möten med vildsvin, som finns i svaren, saknas spänningen och rädslan. Iställer betonas enbart hur mycket vildsvinen förstör. En person skriver till exempel att hon ”älskar både djur och natur - både levande och döda”, undantaget vildsvin som hon föredrar i form av mat.

Att respektera de vilda djuren är annars en röd tråd i svaren och i några berättelser poängteras att man inte ska leka med naturen utan ta den på allvar. Ett sådant sedeslärande exempel kommer ifrån Ester.

Jag gick på en slöjdskola, och ett av uppdragen som skulle göras i skolans regi var att bygga och vakta en kolmila. Smidesstudenterna skulle ha främsta vaktansvaret, och de brukade komma in bleka och trötta till frukosten. När höstmörkret lade sig i skogen blev de lite styva i korken, av uttråkning. En natt hörde de en älg som råmade i skogen. Med största sannolikhet var det en fjolårskalv som blivit bortstött. Den drev runt som en osalig ande en bit bort. Malliga som de var utmanade killarna varandra att ropa på den. Min kompis Josef lyckades uppenbarligen väl, för efter en stund började älgens bröl låta närmare och närmare. När de insåg att de faktiskt hade lockat en vild, ”möjligtvis kåt”, älg till sitt nattläger var de inte så stöddiga längre. Då gick de enligt berättelsen in i sin koja och väntade på att älgen skulle försvinna. Kåtälgen blev sedan en återkommande figur i berättelser om skogarna omkring skolan.

Ta hand om vilda vänner

När det gäller möten med älg, björn, grävling och vildsvin handlar det alltså inte om möten som leder till speciella relationer mellan människa och djur. Istället är själva upplevelsen av mötet i fokus. När det är fråga om mindre djur så som igelkottar, ekorrar och fåglar betonas dock ofta bandet mellan människa och djur. I regel handlar det om människor som försöker hjälpa och ta hand djur, som förirrat sig eller verkar skadade.

Mona berättar till exempel att hon har haft igelkottar på tomten, som hon matade med laktosfria pannkakor. ”Det var så mysigt att sitta och titta på dem när de åt”, skriver hon. Och kvinnan som bor i radhus nära skogen stötte på igelkott i ett skrymsle bredvid trätrallen utanför dörren. Den satt alldeles stilla. Det var en varm sommardag så hon tänkte att den kanske sökt skugga och gick in och hämtade ett fat med lite vatten och ett rått ägg. Igekotten slurpade i sig alltihop, berättar hon.

Flera av de som berättar att de tagit hand om vilda djur betonar att det är viktigt att inte göra dem tama. Tyra berättar:

När mina barn var i mellanstadieåldern hittade de en igelkottsunge på väg hem från skolan. De visste att de inte skulle röra den, men när den var kvar på samma plats efter en timme och började bli anfallen av fåglar tog de med den hem till trädgården och ringde mig. Jag stålsatte mig inför att kanske behöva slå ihjäl en svårt skadad unge, men när jag kom hem satt den glatt och mumsade på trädgårdssnäckor som barnen krossat åt den.

De lade igelkottsungen på mjukt underlag i en skokartong, matade den med majsvälling var fjärde timme och nästa eftermiddag åkte de och lämnade den på en anläggning för katastrofhjälp för fåglar och vilt.

Även räven är ett djur som många av de som svarat tycks fascinerade av och ömmar för. En person berättar om en höstkväll när hon var liten och mamman väckte henne och hennes syskon.

Vi virade in oss i våra täcken och gick nerför trappen från övervåningen tillsammans med mamma, ut i hallen och ut på vår bro. Där, längst ner på betongplattan stod en liten rävunge. Bredvid rävungen, på huk, satt min pappa och matade rävungen med falukorv. Rävungen åt ur handen på pappa.

Nea berättar om två rävungar som växte upp nära hennes mammas sommarstuga och kom och lekte med varandra och människorna i trädgården en hel sommar. Och Jan Erik berättar om när en räv sökte kontakt med honom och tiggde mat:

Räven sätter sig på baken och tittar stint på mig. Plötsligt reser den sig och går sakta mot mig där jag sitter helt stilla på cementtrappan till stora huset. Räven kommer sakta närmare och närmare och ända fram till mig och nafsar på min vänstra fot. Tigger om mer mat? Knäpper en bild och räven gör ett skutt åt sidan. /…/ Hämtar en bit falukorv med skinn och det tycker räven om, speciellt korvskinnet. Den äter upp korvskinnet och biten falukorv på plats, medan jag sitter bredvid på cementtrappan.

I berättelserna har även riktigt små djur blivit omhändertagna och matade. En kvinna berättar till exempel om ett minne ”som fortfarande finns kvar” trettiofem år senare. I tjugoårsåldern räddade hon ”en slutkörd humla som låg på fönsterbrädan”. Man såg på den att den var helt utan krafter, skriver hon. Hon och sambon gjorde iordning lite vatten utblandat med honung som de gav humlan. Efter ett tag kvicknade den till, började kravla och sedan gå omkring, och efter mer honungsvatten kunde den till slut flyga ut genom det öppna fönstret. ”Vilken skön känsla att se humlan återhämta sig och sedan följa humlan med blicken när den flög ut genom fönstret och fortsatte flyga”, skriver hon.

Att få följa fåglar som växer upp är också något flera personer berättar om. När Emanuel var barn hyrde familjen en stuga. Under taket på bron hade en fågel byggt bo och ungarna hade just kläckts. Under veckan i stugan såg de hur ungarna gick från nakna till befjädrade. Mot slutet av veckan föll en av ungarna ner. Då tog Emanuels pappa en plastpåse runt handen och lyfte upp den igen.

Inger berättar om när hon räddade en vingskadad duva som fick bo fritt i källaren och matas med gula ärter. Och vid ett tillfälle i Tittis barndom tog familjen hand om ett par kattuggleungar vars båda föräldrar blivit tjuvjagade. De matades med kattmat, först i öppna spisen, sedan på vinden. En natt kom en ugglemor som började kommunicera med dem under en veckas tid. Då var de flygfärdiga och fick ta sig ut genom vindsfönstret. ”Det var ett magiskt ögonblick”, skriver Titti.

Viktor berättar om när han sov med balkongdörren öppen och vaknade av att en skata, som är hans favoritdjur, utforskade hans lägenhet:

Första dagen hann jag bara se den lämna genom balkongdörren, men andra dagen kunde jag ligga och tyst iakta den medans den högfärdigt marscherade runt och undersökte mitt hem. Den gick fram och tillbaka med höga kliv och släpade stjärtfjädrarna mot golvet som en liten mantel tills den gick fram till min säng och frös till då den såg att det låg en människa där inne och iakttog den, då hoppade den bakåt och förberedde sig för flykt men då jag bara låg stilla och tittade så tvekade den lite innan den raskt skuttade ut genom balkongdörren och flög iväg.

Även andra personer berättar om hur de skapat relationer till fåglar. Ett exempel kommer från Ulla som har både kråkor och skator som vänner. Hon berättar:

Kråkorna kan få för sig att hälsa på mig genom att segla in bakom mig och krafsa mig i håret. Särskilt de yngre gör så. Men så mycket närkontakt gillar jag inte så då skriker jag åt dem och skräms. Oftast flyger de bara tätt tätt över mitt huvud, alltid bakifrån så jag känner vinddraget i håret, och landar framför mina fötter. Kråkor är lekfulla och skojar ibland med hundarna genom att smyga sig på dem bakifrån och rycka i svansen! Det är de unga kråkorna som busar lite. Mina grannar skrattar åt oss där vi tågar fram genom parken, först hundarna, sedan jag och sist fyra kråkor och elva skator!

Den vingskadade duva som Inger räddade fick namnet Kompis. Att liksom Inger ge djuren namn verkar vara vanligt när man följt dem under en tid och etablerat en relation till dem. Emil skriver att nästan varje kväll möter han haren Hasse, men han funderar över om han egentligen kan kalla "the Hasses" för vilda. ”De är ju rätt urbana och har bott i Johanneberg i Göteborg i generationer”, skriver han.

När Maria och hennes make bodde i en liten stuga mitt i skogen fick de ”flera vänner i form av fåglar som domherrar, blåmesar, hackspettar m.fl. som åt ur våra händer”. De hade även flera ekorrar som kikade in och sa till när de ville äta ur hand. Korre svart, Korre Brun, Gråkorre, Rödräva, Lillkorre, Sotis, Mamma Korre m.fl. ”De hade sina personligheter och olika utseende”, skriver Maria.

Ett annat sätt att ge de vilda djuren karaktärsdrag och individualitet är att mänskliggöra deras beteende, som Viktor gör med skatan som ”gick fram och tillbaka med höga kliv och släpade stjärtfjädrarna mot golvet som en liten mantel”. Ytterligare ett sätt är att tala med dem som om de vore människor eller låta dem svara som människor. Catarina berättar till exempel att en morgon låg ett litet rådjurskid och vilade på hennes kolonilott. ”Du är så söt, du får äta vad du vill”, sa Catarina och en skata på kolonilotten kallar Catarina för "inspektör skata" eftersom den kommer och kollar varje gång hon har ändrat något på lotten. Och Sven-Ove berättar om när han var ute och sprang och mötte en grävling. Han skriver ”Det var skymning, han såg mig dåligt men när vi närmade oss varandra upptäckte han mig och började muttra högljutt”.

Som vi har sett i exemplen från Agnetas berättelse om den simmade älgen i det spegelblanka vattnet och det sällsamma skådespel jägaren Bengt fick vara med om när en älgfamilj uppenbarade sig, så handlar flera berättelser om att människor genom en händelse befinner sig mitt i de vilda djurens värld, utan att egentligen möta djuren eller störa dem. En kvinna skriver till exempel att hon brukar stöta på en räv när hon går i elljusspåret. Hon skriver att den inte verkar rädd för människor, men är heller inte särskilt intresserad av annat än sina små rävsysslor. Och Anders berättar att han och hans man överraskades av att en liten harpalt sprang rakt emot dem på en skogsväg. Jagad av en råtta, trodde de först, men det var en mård insåg de när den ett tiotal meter från dem avvek in i skogen. Harpalten sprang vidare mellan deras skyddande ben och ”klarade sig den gången”, skriver Anders. Det här liknar den händelse en annan person berättar om när två lekande mårdar kom springande mot henne utan att se henne. En av dem sprang till och med mellan hennes ben. Först då upptäckte de henne och rusade in i skogen.

Anja berättar också om bråkande mårdar som hon stötte på när hon var ute och sprang. Hon hörde ett konstigt ljud och tänkte först att det kom från någon av bokarna och att det var någon fågel som larmade:

Jag kunde inte se något uppe i träden men ljudet blev högre och högre och plötsligt såg jag att det kom från marken. Bara två meter från mig yrde markens boklöv åt alla håll och jag kunde inte se riktigt vad det var som hände. Men så ramlade bråket ner på vägen bakom mig och då såg jag att det var två mårdar. De var så upptagna av att bråka med varandra att de över huvud taget inte lade märke till mig. Jag stod bara stilla och tittade på dem när de slogs.

De vilda djurens budskap

Vissa av berättelserna skildrar alltså egentligen inte något möte, utan handlar snarare om hur människan iakttar de vilda djuren eller råkar hamna i deras värld. I vissa fall tänker sig berättaren att de vilda djur de stöter på bär med sig ett budskap, ofta från någon som nyligen dött. Susanne skriver till exempel om talgoxarna som visade sig på flera platser i samband med hennes svärsmors död och gärdsmygen som kom med hälsningar från morfadern som hade ”älskat skogen och var scout in i hjärteroten”.

Anna berättar om en stor uggla som bodde på en övergiven loge. När hon kom in för att hämta något satt ugglan på en bjälke under taket. Anna hade sett den flera gånger tidigare, men den här gången flög den upp och gjorde en lov framför hennes ansikte. Den var så nära, att hon kände luftdraget. Anna mötte dess blick och backade. Ugglan flög upp igen och satte sig på bjälken. Anna skriver att hon tolkade det som att den markerade sitt revir.

Ibland behöver dock inte det vilda djuret bära på ett budskap, själva mötet är tillräckligt magiskt i sig själv. Det här framkommer som vi sett i många berättelser, till exempel i Anna-Lenas berättelse om en berguv. Det börjar med att hon genom sin kikare ser att det hon trott var en stubbe egentligen är en berguv. Hon bestämmer sig för att ro ut till ön där hon sett uven:

Det ser ut som berguven sitter och sover. Jag närmar mig den stora fågeln. Nu är jag knappt 2 meter ifrån. Av någon konstig anledning frågar jag: ”Hur mår du?” Berguven öppnar ena ögat och tittar snett på mig. Sedan öppnar han det andra. Tittar, under några sekunder med en nyvaken blick, rakt in i mina ögon. Det är nu det händer. Han breder ut sina vingar och efter ett par vingslag lyfter han ifrån marken och upp i luften. I samma stund hörs ett öronbedövande ljud från alla fiskmåsar, tärnor och skrattmåsar som finns i närheten. Berguven försvinner ur synhåll, jagad av ”småfåglarna”. Jag sitter kvar i kanoten, lätt skakig i kroppen. Vilket skådespel jag fått vara med om. Ögonkontakten med berguven och hans enorma vingspann glömmer jag aldrig.

Vissa av de som svarat gläds också åt att andra fått uppleva möten med speciella vilda djur. Karins son stötte på en sparvuggla, som kanske hade lockats till platsen av alla småfåglar vid någon fågelmatning nära husen. Hon är glad att sonen fick den upplevelsen, ”att få komma så nära en liten sparvuggla och att verkligen kunna se den ordentligt med sin intensiva blick”.

Sammanfattningsvis är det av frågelistans svar tydligt att vi människor gärna tar hand om och skyddar små djur, och blir omskakade av att själva vara små i relation till stora och potentiellt farliga djur. Som vi har sett tar berättarna hand om ekorrar, igelkottar och fåglar, och erbjuder mat till rävungar och rådjurskid. De mindre och unga djuren får mat, vård, skydd och namn, precis som våra husdjur. Det här gäller inte alla små djur – mördarsniglar åtnjuter inte samma omsorger, och råttor förekommer endast vid två tillfällen i frågelistsvaren (i en berättelse om en farmor som hugger ihjäl en råtta med en högaffel och i en annan där en råtta visar sig vara en mård). Möten med stora djur som björn, älg, grävling och vildsvin (och även berguven) beskrivs som omtumlande och adrenalinhöjande – förmodligen dels för att de i vissa fall är rara djur man kan skatta sig lycklig över att få möta enstaka gång i livet, dels för att en del av dem faktiskt utgör en fara för människan. På så vis bidrar möten med de stora djuren med insikter om att människan inte är ensam herre i ekosystemet, och att vi också kan skadas eller dödas av andra i naturen.