Köpa, byta, ärva och omvandla. Om återbruk av kläder

Under år 2025 samlade vi in 340 svar på en frågelista om återbruk av kläder. Svaren ger värdefulla inblickar i hur människor köper, byter, ärver och gör om kläder. I denna bloggtext lyfter Susanne Nylund Skog och Nelly Skog några återkommande teman och särskilt intressanta berättelser.

Under det gångna året har vi haft en frågelista om återbruk av kläder på vår webbplats. Med frågelistan ville vi öka kunskapen om återbruk och re-design av kläder och så blev verkligen fallet. De 340 svaren bjuder på intressant och viktig kunskap om våra praktiker när det gäller att köpa, byta, ärva och omvandla kläder. I den här bloggtexten kan vi inte göra dem alla rättvisa utan enbart lyfta några av de spännande svaren och de teman som är återkommande i dem.

Att köpa använt eller inte

De allra flesta som svarade har för vana att köpa sin kläder andra hand. Skälen är många, de flesta framhåller miljömässiga skäl, andra gör det för att spara pengar eller för att de kläder ”som är trendiga och finns i butikerna inte intresserar”. Det är till övervägande del kvinnor i olika åldrar som svarat på frågelistan och flera av dem handlar inte enbart i andra hand till sig själva utan även till sina barn, mammor och partners. Ett exempel är Sara, född 1984, som inte har handlat något nyproducerat vare sig till sig själv eller till sina barn på femton år.

För flera av de som är födda på 1980- och 1990-talen är att handla i andra hand ett naturligt val. Av svaren från personer födda tidigare framgår också att inställningen till att köpa begagnade kläder har förändrats över tid. Barbro, som är född 1955, berättar om när hon för tjugofem år sedan tog med sin äldste son till en andra hands-butik och köpte märkesjeans till honom. ”Han skämdes lite för det”, skriver hon, och hon fick lov att inte berätta det för någon. Av svaren att döma är det numera mycket sällan en person i sonens ålder skäms för att handla kläder i andra hand.

För andra personer i Barbros ålder tar det fortfarande emot att köpa kläder i andra hand. Susanne, född 1956, skriver att hon har svårt att passa i de kläder som finns på andrahandsmarknaden och att hon dessutom tycker att andra hands-kläder luktar ”lite unket”. Inga Kajsa, född 1958, skriver att trots att hon ser sig själv som en miljömedveten person, ”som försöker leva så skonsamt och miljövänligt som möjligt” handlar hon nästan aldrig andra hands-kläder. Hon tror det hänger samman med hennes mammas berättelser ”om tiden före antibiotikan”, då folk ”dog som flugor av TBC”, ”ofta på grund av att man ärvde kläder av den som varit sjuk och avlidit”, skriver hon. För Anna, som också är född på 1950-talet, handlar inte begagnade kläder eftersom det påminner henne om hennes ”otäcka upplevelse” som hemlös.

Skälen till att inte handla begagnade kläder är alltså lika varierande som skälen till att göra det. Några av de som svarat reflekterar också över att de vill handla begagnat, men inte förmår, eller har ändrat sin syn på begagnade kläder. Kal skriver att han ”har en skam sedan uppväxten runt det där”. Han skriver att han ”förstår rent logiskt att det bara är att sluta med det”, men han lyckas inte. Även Caroline tycker att det ”finns något sjaskigt över använda kläder” men skriver att hon har börjat omvärdera detta och att hon nu ofta handlar i andra hand via webben.

En kvinna, som handlar det mesta i andra hand, reflekterar över att personer som har växt upp under knappa omständigheter kanske skäms för att ha ett slitet plagg, medan hon ”som aldrig upplevt att inte ha råd med en ny vinterjacka” istället kan finna en ”sorts glädje i att verkligen ha använt ett plagg helt färdigt på samma sätt som det känns bra att hitta ett användningsområde för den sista matresten i kylen istället för att slänga den”.

För de som svarat finns det dock en gräns för vad man kan tänka sig att handla i andra hand, för de allra flesta går den gränsen vid kläder som ”är närmast kroppen”. Leif ”skulle aldrig handla hygienprodukter, underkläder eller badkläder” i andra hand och en annan person skriver att han ”aldrig i livet” skulle köpa begagnade underkläder.

De flesta av de som svarat handlar i andra hand både i fysiska affärer och via nätet. Det är också vanligt att göra sina inköp i samband med speciella evenemang. En mamma köper det mesta på nätet men två gånger om året går hon på loppis för barnkläder.

Det är ett stort event, där min vän sover över hos mig innan för att vi ska hinna dit i god tid och få en bra plats i kön. I vår ungdom köade vi till konserter, nu köar vi till barnloppisar.

Anna berättar att hon och hennes vänner då och då arrangerar ett garderobsbyte, då de helt enkelt erbjuder sina kläder till varandra och Cristina berättar att hon tillsammans med fyra andra småbarnsfamiljer bildade en informell klädring.

Den som fick första barnet packade en stor kartong med för små barnkläder och passade över till nästa familj som fick barn. Den familjen använde kläderna till sitt barn, tog bort det som var utslitet och la till använda och ok kläder man själv fått eller köpt. Det gick sedan vidare till nästa familj som gjorde samma sak som föregående.

Minst lika vanligt som att organisera loppisar, klädringar eller bytesdagar är att delta på lagningscafé eller andra evenemang och sammankomster där lagning och uppdatering av kläder är i fokus. Karin tycker att det är bra att göra det ihop med andra för att få ”tummen ur”, annars är det lätt att ”trasiga plagg byggs på hög”. Tuva berättar att hon och en vän på somrarna ordnar ett evenemang ”där man kan redesigna kläder”. De tillhandahåller symaterial och kläder, sen ”får man fria händer att skapa något nytt”. Hon skriver att efter de dagarna är hon ”fylld av kreativitet och idéer”. Ytterligare en person berättar om mellandagslagningen som hon varje år brukar delta i.

Ett annat exempel kommer ifrån Sabina, som berättar att hon och en grupp vänner under tio års tid ”ordnat en fixarverkstad”, då de träffas hemma hos någon och lagar saker, inte bara kläder. Eftersom de har olika bakgrund och yrken kan de ofta hjälpas åt och byta kunskap och lagningsprojekt med varandra, skriver hon.

Laga och sköta

Över huvud taget är det många som lagar sina kläder, speciellt de som är födda på 1940-, 1950- och 1960-talen. Gun, född 1957, berättar att hon lagar allt. Likaså berättar Elisabet, född 1952, att hon ”lagar allt som går att laga, från att stoppa sockor till att regelbundet laga fodret i en fyndad kappa från 1960-talet”. Hon noterar dock att det krävs en viss kompetens för att kunna laga kläder. Själv har hon en textilutbildning och är yrkesverksam konsthantverkare och har ”goda kunskaper om material, sömnad och lagningstekniker”. Gun skriver inget om sin egen kompetens, men berättar att det första hennes äldsta dotter fick när hon blev mamma ”var tre rullar björntråd: vit, svart och brun. Då klarar man lagningar!”. Katarina poängterar att lagningar och ändringar förutsätter bra material. Hon anser att äkta ull, skinn, lin etc, är oändligt mycket bättre än alla ”hållbara” konstmaterial som används i dag.

Många poängterar att de främst lagar de plagg de tycker mycket om. David skriver till exempel att ju mer han använder ett plagg, desto starkare knyter han sig till det, och desto mer benägen blir han då att få det lagat vid behov. Han berättar att det i första hand är ”professionell lagning som gäller”,

men ibland tar jag även hjälp av vänner som är något mer händiga än jag själv är. Behovet av att laga kläder har dock fått mig att börja överväga att själv lära mig sy ordentligt, så att jag kan ta hand om mina kläder och se till att de håller utan att behöva betala för en skräddare varje gång.

Det är också flera av de som svarat som uttrycker en önskan om att lära sig att laga kläder. En kvinna berättar till exempel att hennes son och sonhustru ofta vill ha hjälp med att laga kläder och då ordnar hon ”syskola” hemma. Andra personer skriver att de är besvikna på sig själva för att de inte lärt sig att laga kläder. Ivar, som är född på 1970-talet, skriver att han försökt att bli bättre på lagning de senaste åren. Han ”tycker att det är lite genant att jag inte sett till att bli det för länge sedan. Det är alldeles för mycket som kunde ha blivit lappat i stället för att gå i soporna genom åren!”.

Mona, som lagar ”allt som går sönder tills det är urtvättat”, har lärt sig mycket av sin mamma som var ”sömmerska i ungdomen och sydde kavajer på textilfabrik”.

Hon brukade lägga upp byxor o byta dragkedjor åt folk och få en tia eller så för det. Hon sydde mycket av våra kläder när vi var små och barnkläder till en affär. Jag fixar själv, har en symaskin som var nåt av det första jag köpte för mina första löningar.

I många familjer verkar det vara en person som ansvarar för att laga och sy om plagg. I regel är detta en äldre kvinna. Lena, som är född 1938, syr gärna om sina kläder och lagar ständigt sina, barnbarnens och andras kläder.

Barnbarnen, framför allt min flickbarnbarn, kommer ofta med önskemål om att jag skall ändra de kläder de köpt i andra hand. Ett par vita byxor som var för trånga över låren satte jag in revärer på sidorna. En annan hade köpt en guldglittrande stor bussarong, som blev den korta glittrande kjol som hon skulle ha vid en dansuppvisning. De sex pojkbarnbarnen sliter alltid jeansen på knäna och eller i rumpan. Jag har säkert lagat minst 100 st jeansknän med olika stora hål. En svart lapp på insidan zicksackas fast och sedan en stor jeanslapp på framsidan från den ena längsgående sömmen till den andra. Blixtlås behöver bytas. Det finns hur mycket som helst att laga.

Några av de som svarat påpekar dock att det inte enbart handlar om att laga kläder utan om att ta hand om dem på rätt sätt. En man skriver att han inte alls är händig och lagar kläder, men han städar sin garderob varje vår och höst.

På våren tvättar jag vinterkläderna, lämnar in några plagg på kemtvätt och förvarar dem sedan i garderoben över sommaren. Jag brukar även "upptäcka" kläder och provar. Om de inte passar, skänker jag dem till Myrorna. Detsamma gäller även skor. Då putsar jag dem och impregnerar med spray så att de håller sig fina under sommarförvaringen./…/På hösten lägger jag in kläderna för den varma årstiden i olika lådor i garderoben och lämnar in någon jacka på kemtvätt.

Omvandla och skapa

Många av de som svarat lagar inte enbart sina och andras kläder, de omvandlar dem också. Mona, som citerades ovan och som lärt sig det mesta av sin mamma, ”sparar ofta tyger som går att göra nåt av, det kan bli väskor, tält till barnbarn i trädgården en varm sommardag, gosedjur, kuddar, en madrass till en hundvalp, påsar till jobbet, draperier etc.”

När det gäller hur kläder och andra textiler kan omvandlas tycks fantasin och kreativiteten oändlig. En person skriver till exempel att hen ”älskar att göra om kläder!” Hen syr in sin pappas avlagda kläder, tar bort irriterande kragar, broderar, lägger upp och klipper av. En annan person som också ”älskar att sy, ändra och laga” har tagit bakstycket från en mönstrad tunika och kombinerat med enfärgat tyg till en jacka.

Det mönstrade fick även bli detaljer och en scarf. En sliten kofta fick nya ärmar i avvikande tyg och blev som ny. En duffel fick nytt kantband och kan användas många år till.

Ytterligare exempel kommer ifrån Cecilia som sedan tonåren ”sytt om och förändrat kläder”.

Gärna återanvänt äldre utsliten textil där delar fortfarande är oslitet, som lakan med spets och monogram till lampskärmar, gardiner, örngott, linnen. Sytt om trasiga jeans till snickarbyxor åt barnen. Dock- och Barbiekläder av restbitar från annan sömnad eller utslitna plagg. Lapptäcken.

Ingela köpte en lång halsduk som hon ”sydde om till fyra små kuddar till en katt”. Ett par mörkblå sammetsbyxor sydde hon om till en kasse ”i form av en katt med stora ögon och röd hjärtmun” och ett par små väskor. Berit har sytt om byxor till kjolar, väskor och en förvaringsficka ”till barnen att ha i bilen hängande på baksidan av framsätet”. Hon har även sytt om gardiner till klänningar och toppar.

Andra exempel kommer från en person som ”sparat otroligt mycket pengar”genom att sy egna bindor av utslitna lakan, örngott och handdukar, från Anna som har sytt en klänning av en linneduk som hon sedan färgade blå, och Beata som har sytt flera väskor av begagnade mockaplagg.

Lina har sytt ett flaggspel av barnens gamla bebiskläder och Helene har sytt om kläder till nyckelband, kassar, grytlappar. Mikael skriver att ”många utslitna kläder blir lappar till mindre trasiga kläder”. Han har även skapat en och annan speciallösning i textilmaterial, såsom ”påsar och upphängningsanordningar”, samt ”grytlappar och andra varmhållningspåsar”.

Linn har gjort om klänningar till kjolar eller toppar, gjort hårsnoddar av tyg från shorts, sparat tryck från en utsliten t-shirt och fäst på ett annat plagg. Andra exempel kommer från Karin som har sytt en kjol av sidensjalar och Kristina som har sytt pennfodral av jeanstyg och en väska av manchesterbyxor. Niki skapar av tyger som hon köper i andra hand, t.ex. dukar och gardiner som blir till en kjol eller kavaj. Hon lagar också barnens kläder genom att göra roliga lappar som hon syr på eller syr fast med synliga sashiko-stygn eller broderier. Ytterligare en person berättar att hon sydde sin brudklänning i styvt tyg, som sedan blev till kappa åt dottern och som sedan såldes vidare till grannens barn, och blev några kragar till döttrarnas klänningar.

Anneli har många linneklänningar och när de blir slitna broderar hon fritt över med kedjestygn i olika färger, ofta med en förstärkningslapp på avigsidan. Hon syr även kläder av begagnade draperier, handdukar, lakan etc. Kristina gör applikationsbroderier, använder gamla lakan för att slå in saker och hon ”nystar upp stickade andra hands-kläder och använder garnet”.

Anna Sigrid berättar att hon ”lagar, syr om och är mycket noga” och påpekar att det är få som besitter hennes sykunskap och tålamod.

Harris tweed-kavajer som får nytt foder, mockalappar på armarna, pillar fram tråd ur sömsmånerna för att stoppa små hål, osv. Men även hederliga hål på knäna till barnjeansen eller förlänga mjukisbyxor med roliga strumpskaft./…/En älskad och ofta lagad ylletröja, blev en väst, där ärmhål och hals- och framkant blev av jeanstyg. En byxa blir till kjol osv./…/ Har också sytt, i mitt tycke, en förtjusande väst till gudmor, gjorda av hennes bortgångne makes slipsar. Håller precis på att sy en väst till hennes son.

Flera av de som svarat beskriver hur de omvandlat kläder de ärvt. Anna-Clara skriver till exempel att på studentbalen använde hon sin ”mors omsydda brudklänning”, som mamman först ändrat till balklänning och hon själv sedan ändrat lite till. Anna Karin berättar att hon klippte av sin mors brudklänning och använde den som blus då hon gifte sig borgligt.

Ärva och minnas

Majoriteten av de som svarat på frågelistan har ärvt och brukar fortfarande ärva kläder. Vanligt är att som barn ärva syskons, kusiners eller andra släktingars kläder. Christina fick under hela uppväxten ärva sin 5 år äldre systers kläder och Charlotte skriver att eftersom hon har en 3 år äldre syster så var hela hennes barndom ”ärvda kläder (och saker) från henne”. Mikael skriver att ärvda kläder var regel under uppväxten.

Äldre släktingar, tremänningar och kusiner, var populära att få ärva. Som vuxen har jag sparat vinterrockar och någon kostym efter farfar och morfars bror. När jag var liten var det allt från finkläder till slit och släng.

Camilla berättar att när hon var liten fick hon ibland ärva kläder från andra barn i byn. Minst lika vanligt som att ärva från syskon, kusiner eller ”andra barn i byn” verkar det dock vara att ärva från äldre personer i en annan generation än den egna. Anders skriver till exempel att när han var ung blev han mycket glad över att få kläder från äldre personer i släkten.

Jag fick bland annat en fantastiskt fin mockajacka som min kusin hade haft när han var tonåring. Jag minns så väl när mina klasskamrater beundrade den: även om den var använd, hade min kusin varit väldigt aktsam om den.

Andra exempel är kvinnor som ärvt eller övertagit kläder från sina mammor, speciellt om de som Beata skriver ”har turen att ha ungefär samma storlek” som sin mamma. En student berättar att hon ärvt mycket av sin mamma och att hon använder det flitigt. ”Mest för att modetrenderna just nu går i linje med det hon gav mig - och för att det passar bra”. Ulla berättar att när hennes mor flyttade till äldreboende för några år sedan, lämnade hon kvar nästan hela sin garderob. ”Hon hade bra känsla för snygga kläder i bra kvalitet” och Ulla valde ut kläder i sina färger och sin stil. Mamman var dock många storlekar större än Ulla, så allteftersom syr hon om kläderna. Det är både vardagskläder och finkläder. Även Karin har ärvt kläder av sin mamma, ”både när hon levde och efter hennes bortgång”.

Det var ett sätt också för mig att sörja henne, att klä mig i hennes kläder, men hon var också duktig på att köpa bra kvalitet.

Liksom Karin är det många som tycker om att ärva kläder av nära släktingar som dött, inte minst för att det blir ett sätt att minnas dem. Så var det för Sabina. Hon skriver att hon många år efter att hennes farmor dött fick veta att ”det fanns några plagg och accessoarer kvar efter henne, som var tänkta att skänkas till en maskeraduthyrningsbutik”.

Istället fick jag ta hand om dem, och har nu en hattask full av otroligt sköra blusliv, kragar, fjäderplymer och annat från 1920-1930-talet som luktar starkt av något slags malmedel. Ett fint kikhål in i en del av min farmors liv som jag aldrig själv fick tillfälle att fråga henne om.

Ingrid berättar att när de rensade ut hennes mormors lägenhet fick hon två stickade tröjor som mormodern hade stickat åt mamman som ung.

Nu när mormor är sämre och bor på äldreboende känns det också väldigt fint att ha något som hon har gjort som jag kan använda. Tröjorna luktar fortfarande som hennes lägenhet, så de påminner alltid om henne.

Det är flera som framhåller att de tycker om att ärva kläder från en kär person eftersom det blir ett sätt att komma personen nära och minnas den. När en av Gunillas bästa vänner, som hon känt sedan sjuårsåldern, gick bort fick hon ärva ”en blå lodenkappa, ett par svarta linnebyxor och en svart linnetunika”. Varje gång Gunilla använder kläderna tänker hon på sin väninna.

Kläder framkallar inte enbart minnen av andras liv utan även av det egna. Så berättar till exempel Margareta om ett par svarta snickarbyxor som hon köpt billigt och en rosa skjorta som hon ärvt av morfadern och som hon bar 37 år gammal år 1978. Ibland längtar hon tillbaka till den hon var då och de kläder hon hade, men som hon skriver är hon nu 83 år och hennes kropp är inte ”lika snickarbyxlämplig”.

Ett skäl till att flera skriver att de tycker om att ärva kläder är att de är kopplade till berättelser. Astrid skriver till exempel att det är speciellt roligt att ärva från sin mamma eftersom hon har ”kunnat berätta om dem, om hennes liv när hon var yngre”. Mamman har också berättat om äldre släktingar och deras kläder, vissa släktingar som dog innan Astrid föddes.

Det kändes väldigt speciellt att sätta på mig deras kläder, som att jag fick se en ny sida av dem. Hur deras kroppsform verkar ha varit lik och olik min. Det får dem att kännas verkliga på ett annat sätt än när jag ser foton av dem.

Även Thereses svar belyser sambandet mellan ärvda kläder och berättelserna som följer med dem. Hon skriver att hon ärvt en kjol efter sin mormor, ”som hon sydde under andra världskriget när hon rörde sig genom Europa”. Mormodern var sömmerska när hon flyttade från sitt hemland Estland för att hjälpa till med sjukvård i krigets Tyskland. Therese har inte använt kjolen än, men den ”bär på så mycket historia och är väldigt viktig” för henne.

Av svaren framgår alltså att kläder kan få en att minnas, att de bär på eller är kopplade till berättelser och levnadshistorier. Ibland kan de också vara så starkt förknippade med den som tidigare burit dem att det helt enkelt inte är möjligt att använda dem för dess nya ägare. Ett sådant exempel kommer från Malin, som berättar att när hennes mamma dog delade hon och hennes två systrar upp mammans kläder. En del gick till återbruk, en del använder de och ytterligare en del har de sparat av känslomässiga skäl. Sådana plagg som var så mycket henne och som ingen kunde ha”. Även Gunilla berättar att när hennes mamma gick bort ärvde hon en pälskappa efter henne, men den var så intimt förknippad med mamman att Gunilla inte kunde ta den till sig.

Yngre och coola

Av svaren att döma är att ärva från yngre personer minst lika vanligt som att ärva från äldre. Erna berättar att hon ärvt flera plagg från sin dotter men att hon också ärvt en mörkblå kavaj av yngsta barnbarnet och flera svarta långbyxor. Av ett annat barnbarn har hon ärvt ett par ”fina sandaler, när hennes fötter blev större” än Ernas. Jan skriver att han fått kläder av en av sina söner, bland annat ett par fina vinterkängor som han fortfarande använder.

Vanligt är också att ärva från vänner, och för många av de som svarat verkar kläderna cirkulera inom släkten eller en grupp av vänner. Camilla berättar att hon, hennes mamma och hennes dotter ärver kläder mellan varandra.

Min mamma brukar också få mycket kläder från en kompis som ofta köper nya kläder och i den säcken brukar vi botanisera alla tre! Sen går det plagget ibland vidare till nån av oss andra när det gjort sitt i den enas garderob./…/Jag byter gärna kläder med kompisar och har inget emot att ha på mig nåt plagg som jag sett den andra i.

Anna Christina skriver att hon byter kläder med väninnor. Hon skriver också att hon inte håller traditioner högt och med det verkar hon mena att hon inte sparar plagg av nostalgiska skäl utan enbart praktiska och ekonomiska. Hon har dock sparat en folkdräkt som hennes mor sytt åt henne. Hon har aldrig använt den, men mamman lever inte längre och Anna Christina ”vet vilken enorm kraft och engagemang det lades i dessa plagg”.

Ibland kan det dock bli lite för mycket av det goda. En annan person, Kristina, berättar att hon ärver massor med kläder av en kompis, men det känns som att hon ”stöttar hennes nyköp och det känns fel”. Annars har hon inget emot att ärva kläder, eftersom det ”känns som ett band till den som tidigare haft plagget, det är fint”.

Att ärva eller överta kläder från en annan person handlar alltså inte enbart om ekonomi, eller om att minnas eller hedra den personen, utan också om vad arvet kan tillföra den egna personen. Jenny skriver till exempel att när hon var tonåring fick hon kläder från en några år äldre tjej och ”det var jättespännande” för hon hade en rolig stil. Jenny minns fortfarande ”ett par jättesnygga jeans och doften (troligtvis en blandning av parfym och cigarettrök)”. Även Maria tyckte mycket om att ärva kläder eftersom det ofta var grejer som hon suktat efter eller som kommit från äldre barn som var coola. Även Lina ärvde kläder ”av en äldre och mycket cool kusin”. Hon skriver att det var häftigt att veta att det hon såg kusinen bära så småningom skulle bli hennes, och det var stort när hon sedan fick det.

Passform och smak

När det gäller att ärva kläder handlar det inte bara om att stilen ska vara cool eller att utseendet på plaggen faller i smaken, utan minst lika mycket skrivs om de ärvda plaggens passform och storlek. Gunnel berättar att när hon var barn gick hon alltid i sin storasysters urväxta kläder. Dessvärre gällde detta även skor, skriver hon, och berättar att hon alltid fick ha dubbla strumpor och ändå glappade de. Även Christina fick ärva mycket kläder av sin två år äldre syster, ”som inte alltid passade”. Hon fick dessutom avlagda kläder från kamrater som var större och hade vuxit ur dem. ”Det var så det var på den tiden! Kläder som inte var utslitna användes”, skriver hon. Christina, som är född på 1950-talet, noterar alltså att plaggen i sig hade ett värde och innebar en kostnad som gjorde att passformen var underordnad.

Nilla, som är av åsikten att kläder bör återanvändas, skriver att hen har ”lite svårt för att ärva kläder” eftersom hen använder större storlek än övriga i familjen och då blir hen ”plötsligt väldigt medveten” om detta. Att få ärva kläder kan alltså handla om att den egna kroppen sätts i fokus, men också om att givarens kropp gör att kläderna ärvs av andra. Linnea skriver att hen är ”expert på att ärva avlagda kläder!”

Min pappa är rörelsehindrad och går periodvis upp i vikt och kommer inte längre i sina kläder, då går jag igenom hans avlagda och tar allt jag kan använda på ena eller andra sättet/…/på senare år består nästan alla mina byxor, shorts, t-shirtar och skjortor av sådant jag ärvt av min pappa.

Flera av de som svarat modifierar och syr om ärvda eller andrahandsinköpta kläder så att de anpassas till den egna och andras kroppar. Kerstin berättar att hon står i beredskap att ”omvandla en secondhand-fyndad brudklänning från USA i strl 34 till en sondotter som gifter sig i juli”. Sondottern drar strl 46, men det utgör inget hinder. Klänningen ska få nytt liv, med nya ärmar i spets (secondhand om det går) och med originalkjolen, fast utan det släp som fanns och som istället kanske kan bli del av ärmarna.

För andra handlar det istället om att i viss mån omvandla (eller vänta ut) den egna kroppen istället för att modifiera kläderna. En man berättar att han använder sin fars vardagskostymbyxor i ylletweed. Pappan var född 1901 och dog 1995, ”men byxorna är fortfarande ok”. Under en period på åtta år var han dock för stor för dem och de ”vilade”, men nu passar de igen.

Andra som svarat är inte inställda på att modifiera varken kläder eller kroppar, som en person kontaterar ”passar kläderna så passar de”. Han skriver att han hitttade en skoterjacka i källaren som ingen använde, den passade bra så den tilldelade han sig själv. Han har även ärvt kläder från en väns bortgångne farfar som passade honom och ”såg bra ut”. Ivar berättar att han har tagit hand om sin morfars kostym och visserligen använder han den, men han önskar att han var ”mer av kostym-snubbe” så att den kom till anvädning oftare.

Det är dock inte enbart kläder som ska anpassas efter kroppar och stilar eller kroppar som ska anpassas efter kläder. Kroppens kön spelar också roll när det gäller ärvda kläder. Som framgått ärvs oftast kläder enligt kön, så att kvinnor ärver av kvinnor och män av män, men undantag finns. Ett sådant gäller för dem som växte upp på 1970-talet. Anneli, som är född 1961, berättar att hon som barn ärvde kläder av sin storebror. Hon berättar också att hennes mamma sydde och stickade till dem och det hände att hon ärvde ett likadant plagg som hon just vuxit ur ”eftersom det var unisexmode på det tidiga 70-talet”. Ivar skriver att som barn hade han och systern ”en del unisex-kläder”, och en del kom från kusiner och lämnades vidare. Även Mari, som är född senare än både Anneli och Ivar och inte växte upp på 1970-talet, ärvde ändå kläder från sin bror, men bara till dess hon blev stor nog att önska sig mer ”tjejiga kläder”. Andra berättar om hur pinsamt det var att ärva från motsatta könet. Anna Sigrid, som är född 1967, skriver att som barn var det ”dödligt pinsamt” att ärva pojkbyxor eftersom de inte hade ”tjejgylf”.

Som framgår av Maris och Anna Sigrids svar är det inte enbart roligt att ärva plagg, utan det tycks som om ärvda plagg, eller kläder som ges som gåvor, kräver ett visst omhändertagande och åtagande. Ylva skriver att till skillnad från det hon köpt har hon svårt att klippa i och ändra kläder som hon fått ärva av mormodern. Hon har dock ”gjort tillägg på sådant som varit trasigt”. Mimmi skriver att för henne innebär ansvaret att hon inte enbart vill veta varifrån kläder kommer. Hon vill också veta var kläder hamnar. Hon ”vill att plaggen ska hamna hos någon som förstår att uppskatta arbetet bakom dem och som kommer att ta hand om dem och använda dem så länge det är möjligt”.

Andra skäl till att några av de som svarat inte vill ärva eller få kläder handlar om att de sällan kommer till användning eller att de själva inte får vara med och välja. Beatrice tycker inte om att få kläder eftersom folk är ”tveksamt bra” på att välja sånt hon gillar. Hon ärver gärna om hon får välja vad hon vill ärva. Andra skriver att de inte alls tycker om att ärva eller få kläder i gåva. Katarina upplever det som ”nedvärderande, och en fattigdomsmarkör”, en annan person uppskattar inte att få varken nya eller gamla kläder eftersom de är så personliga. Inte ens Annelis make får köpa kläder till henne. Hon skriver att hon är ”väldigt petig med material, skärning, färg och hur det känns på kroppen”. Ytterligare en person skriver att det egentligen är besvärligare att få köpta kläder än att ärva. Han menar att det är svårare att tacka nej till fula kläder om de är köpta. ”Sen får köpeströjan bara ligga i en låda istället för att man besvärar givaren med frågor om nåt gammalt kvitto”, skriver han.

Dopklänningar av brudslöjor

Många av de som svarat har dopklänningar som går i arv inom släkten eller familjen. Lena berättar till exempel om en dopklänning som syddes redan 1869 då hennes mormors bror döptes.

Den är sedan använd av mormor, född 1874, min mamma, född 1901, och min moster, född 1903. Moster fick inga barn så den vackra långa dopklänningen har sedan följt mig och mina syskon. Alla som är döpta har använt klänningen. Då ett tvillingpar döptes, så sydde deras farmor en exakt likadan dopklänning med alla volanger och i mycket snarlikt vackert bomullstyg. Vi har en dopbok som följer med klänningen och i den är noterat barnens födelsedag, dopdag, föräldrar och gudföräldrars namn, samt dopförrättarena namn. Det är vanligt nuförtiden att barnen inte döps, men vi noterar ändå deras namn i dopboken men med noteringen att det hållits en namngivningsfest och att dopklänningen inte använts.

Även Karin skriver om en dopklänning från slutet av 1800-talet.

Vi har en dopklänning som köptes av min mormors morfar och mormor när de var i New York 1890 ungefär. De flyttade sedan hem till Sverige och födde två döttrar som båda döptes i klänningen. Den ena dottern bildade aldrig familj, men under lång tid döptes alla barn i släkten i samma klänning. Det är först i min generation som kusinernas barn inte längre döps i samma klänning. Jag har den nu, och om mina barn får barn och om de skulle döpas hoppas jag att klänningen fortfarande håller ihop och kan användas.

Eftersom dopklänningar ofta ärvs inom en släkt är det också vanligt att den på flera sätt anknyter till släktens historia. Den kan till exempel vara sydd av tyget i ett annat högtidsplagg. Bibi berättar till exempel att familjens dopklänning syddes från släpet till mammans brudklänning och av slöjan blev det en överklänning. Av svaren att döma verkar det vara vanligt att sy dopklänningar av en brudslöja. Så berättar till exempel en person att dopklänningen är sydd av mormoderns brudslöja, och Madelene skriver att hennes mamma sydde en dopklänning till storebrodern av spetsen i sin brudslöja. Men svaren ger också exempel på andra plagg som sytts om till dopklänningar. Den dopklänning som går i arv i Lisbeths släkt var först en klänning tillhörande hennes mammas moster.

Att bärarens kropp inte är i det viktigaste här utan själva (den ceremoniella) klänningen framkommer av Bibis berättelse. Hennes första barnbarn vägde 4,5 kg när hon föddes i oktober och hon döptes inte förrän i maj året därpå. Tack vare att klänningen är öppen där bak passade den henne, trots att hon var mycket större än de andra som döpts i den. En annan person, Peggy, skriver dock att hennes dotter tyvärr aldrig kunde ha dopklänningen som hon själv är döpt i eftersom hon var betydligt större än vad Peggy varit som nyfödd.

Som i exemplen ovan är dopklänningar också ofta kopplade till en speciell plats eller tid. Ibland anknyter dopklänningen till en viss person i släkten. En person berättar att i deras släkt har de en dopklänning som är sydd cirka 1945 av en avlagd fallskärm i siden, eftersom en morbror var flygare under kriget.

Även när det gäller dopklänningar är könsuppdelningen återkommande. Flera av de som svarat skriver att namnen på barnen som döpts i klänningen broderas, men ofta i olika färg beroende på kön. Några berättar också om dopklänningar med ”blått respektive rosa foder som man kan växla beroende på barnets kön”.

Några av de dopklänningar som beskrivs i svaren är alltså mer än hundra år gamla och det aktualiserar också en slags oro hos de som svarat. Yrsa berättar till exempel att familjen har flera dopklänningar som gått i arv, men att en av dem tyvärr är så skör att de inte vågar använda den längre. Men att en dopklänning tas ur bruk kan också ha andra skäl. Elisabeth skriver att hon fått överta en dopklänning som hade funnits i släkten i några generationer. Tyvärr fick de möss i förrådet där den förvarades och ”den var tydligen god att tugga på”, så de fick slänga den. Å andra sidan bekymrar det inte Elisabeth för till hennes barnbarn som är döpta hade inte dopklänning. Istället ville föräldrarna att dopbarnen skulle ha ”en liten kavaj till pojken och en liten finklänning till flickan”, berättar hon.

Klädernas livsresor

Av svaren framgår att dopklänningar och andra kläder inte enbart anpassas efter kroppar och kön, utan även att kläderna själva genomgår flera olika funktioner under sin livstid. Jan berättar till exempel att han är uppvuxen på landet där ”man alltid har olika kläder hemma och borta”. Han berättar om sin mormor, på ett litet småbruk i Hälsingland.

När hon gick ut till korna tog hon på sig "fäjsklära" (lagårdskläderna) som var närmast trasor. Inne gick hon i en enkel klänning och förkläde som hon bytte till igen när mjölkningen var avklarad. Om hon skulle åka till Edsbyn och handla tog hon på sig en ännu lite finare klänning och en "tanthatt". Samma med morfar som alltid gick i blåbyxor, bensinmackskeps och träskor med nedhasade strumpor hemma. Men som tog på sig kostym och finhatten när han skulle åka till Edsbyn eller Bollnäs.

Detta liknar det en annan person beskriver som att ”använda kläder på lite ålderdomligt vis”.

En t-shirt t.ex. kan börja sitt liv som "snygg t-shirt under kavaj på jobbet", och därefter trilla nedåt genom "funkar en vanlig kontorsdag" till "funkar under en tröja i skogen på jobbet" till "funkar på kolonilotten" till "fungerar BARA under lagårdsoverallen" till "genomskinlig med flera hål, hamnar i högen med putstrasor.

En annan person skriver även att hon hade kläder tills de blev utslitna. De blev därefter till målarkläder och sedan till putstrasor. De som växtes ur hamnade på vinden och blev mattrasor. Mimmi tar omvandlandet ännu ett steg och skriver att gamla plagg som inte går att reparera eller inte är värda att laga klipper hon i bitar och använder till broderier och textilcollage.

Och sånt som är onödigt svårt att laga och inte ens duger till att klippa i bitar används till att putsa skor, packa in ömtåliga saker vid flytt och rengöra oljemålningspenslar innan de hamnar i återvinningen.

Andra är bekymrade över att de inte har anammat en sådan praktik som Mimmi och andra beskriver. Jessica, som är född 1972, skriver att hon tillhör slit-och-släng-generationen. Hon känner det som om hon tillhör ”generationen som bara köpt nytt utan någon som helst tanke på miljön och naturresurser”.

Flera skriver dock att de hittat inspiration och kunskap, som de själva saknar, hos äldre generationer. Catharina skriver till exempel att hon tror att hennes intresse för att ta tillvara och återanvända kommer från hennes farmor, som var född 1904 och ”tog reda på allt”. En annan person, Cristina, ”lagar kläder nuförtiden i en utsträckning” hon inte gjorde tidigare. Kunskapen kommer från mamman och mormodern som var sömmerska. Cristinas mamma och de åtta mostrarna fick som barn lära sig sy och hjälpa till. Cristinas mormor tog hand om ”alla möjliga kläder, vände på tyger, sydde nytt, klippte mattrasor av småbitar” och vävde mycket.

Från slit-och-släng till älskat återbruk

Sammanfattningsvis visar svaren på frågelistan att det pågår ett ständigt omvandlande av kläder som ärvts eller köpts i andra hand. Kläder lagas och uppdateras, de omformas och justeras. De som svarat förhåller sig till sina och andras koppar, till klädernas förgänglighet och deras förmåga att rymma minnen samt inte minst, till det faktum att återbruk av kläder gynnar miljön.

Av svaren att döma tycks det alltså som om den kunskap som framförallt kvinnor födda i början av 1900-talet hade, nu har tagits tillvara av deras barn och barnbarn och omsätts i samtida praktiker av återbruk. I dessa praktiker ingår ärvda kläder, både barndomens vardagskläder och högtidens festkläder. När det gäller de senare handlar det, som en person skriver, om en balansgång mellan att bevara plaggen och att fortsätta användningstraditionen.

/Susanne Nylund Skog och Nelly Skog