Att ta farväl: om begravningar och minnesstunder

Isof har under lång tid samlat in berättelser om begravningsritualer. I detta blogginlägg skriver Susanne Nylund Skog om de drygt åttio svar som inkommit på den senaste frågelistan i ämnet, Begravningar och minnesstunder.

Begravningsritualer specificerar hur, när, var och på vilket sätt den som dött ska begravas. De ser olika ut beroende på religion, kultur och samhälle, och är i ständig förändring. Begravningsritualer säger därför mycket om den tid, plats och det sammanhang där de genomförs och ger besked om hur vi människor förstår och upplever död och sorg. I Institutets samlingar finns många beskrivningar av begravningar under 1800- och 1900-talen. Under 2012 publicerades frågelistan Begravningar och minnesmärken (DAG 24), som vi nu följt upp med frågelistan Begravningar och minnesstunder (DAG 79).

De drygt åttio frågelistsvar som kommit in under det gångna året beskriver många former av avsked till den som dött. I svaren finns fylliga och berörande berättelser om avsked och sorg, men också om glädje och hopp. I det följande ska jag beskriva huvuddragen i dessa berättelser, som huvudsakligen handlar om kyrkliga och borgerliga begravningar.

Fina stunder, tunga erfarenheter och mindre hemska begravningar

Vanligast i svaren är beskrivningar av begravningsritualer som sker i kyrkan med ledning av en begravningsbyrå. Christina berättar om när hennes mamma begravdes:

Jag tog kontakt med begravningsbyrån redan innan mamma var död. Det var torsdag innan allhelgonahelgen. Jag ville att hon skulle få slippa turen om bårhuset på sjukhuset så vi skulle kistlägga henne hemma. Hon dog på natten mot lördagen lugnt, stilla och vackert. På lördagen kom begravningsbilen med kistan och vi hennes barn och barnbarn var med. Vi la med blommor och teckningar. Hon fick även ha på sig sina varma fårskinnstofflor. Jag och min man åkte efter i bilen till församlingens bårhus där hon fick vänta tills begravningen. När det blev vardag åkte min syster och jag till begravningsbyrån och bestämde hur vi ville ha det. Vi valde blommor och krans. Begravningen skulle vara i /…/ vår familjekyrka.

På begravningsdagen samlades familjen, några av mammas syskon, gamla och nya vänner. De flesta mörkklädda. Det blev en fin och ljus stund i kyrkan./…/ Efteråt åkte vi till församlingsgården för kakkalaset. Det var så uppskattat och de flesta sa att det stämde så bra på min mamma. (Dagf02504:29)

Andra berättar om egenhändigt skapade begravningsritualer, exempelvis en kvinna som beskriver avskedet av sin pappa, vilket hon delat upp i JORDBÄVNINGEN och ASKAN:

Vi var i trädgården, det kom 70-80 personer fast vi hade räknat med 60. Vädret var fint och vi kunde vara ute, vi dukade även i grannens trädgård. Jag stod på farstubron och ledde det hela, talar- och sångarlistan var lång. En minnesplats med aska, fotoalbum, minnesbok mm ordnades i pappas gamla arbetsrum.

Jag har hört att det hela var väldigt fint men minns knappt själv för jag var på helspänn hela tiden och ordnade och ordnade. Det kändes viktigt att göra detta för pappa och självklart men också faktiskt lättast att ordna själv. Alltså tillsammans med syrran, får inte glömma det! Den riktiga begravningen var en privat minnestund för bara de närmaste på sommarlandet. Vi kallar den stunden för ASKAN och den andra för JORDBÄVNINGEN för det var så det kändes. På askan samlades vi kvällen innan och åt en god middag med mycket vin och roliga men stundtals hetsiga samtal så som det blir i min familj. Alla är ganska högljudda... Och alla var glada åt att få komma till landet och åt att jag utverkat rätt att sprida askan i egen skog.

Dagen därpå gick vi i en lång rad ut till den valda platsen. Jag bar askan. Alla plockade blommor på vägen utom pappas bror som plockade svamp. Vi sa några ord och la askan i en liten pöl vid kanten av mossen, jag sjöng en lite Dan Andersson och när vi sen tittade var askan borta. Väldigt fint. Väldigt, väldigt fint och väldigt pappa. Pappa blev 84 år.
(Dagf02504:25)

Liksom Christina och den här kvinnan är det flera personer som beskriver en förälders begravning, men det är också många som berättar om när vänner, makar, partners, grannar, far- och morföräldrar och barn getts ett sista avsked. Till exempel berättar en kvinna om när hon ordnade allt inför begravningen av sin tre månader gamla son. ”Det var fint, mitt i det som gjorde så ont” berättar hon (Dagf02504:4).

Även Jenny berättar om begravningen av ett litet barn. Hennes första barnbarn var dödfött och ”det var en förfärlig och sorglig händelse”, men när Jenny fick besöka honom i kapellet var det ”en fin stund”. Då fick hon vara själv med honom, ”sjunga några vaggsånger och klappa honom där han låg i sin lilla kista. Begravningen var enkel, de hade valt att bara träffas vid graven och begrava honom”, skriver hon (Dagf02504:57).

Att det är tungt att återge en begravning vittnar flera om. Ett exempel är Gunnel som beskriver flera begravningar, men inte förmår skriva om när hennes dotter dog eftersom det fortfarande gör för ont (Dagf02504:9). Agneta däremot beskriver hur det gick till när hennes dotter begravdes:

När min dotter var sjuk och döende pratade vi om att hon var rädd att en gravplats skulle bli en belastning för oss som var kvar. Jag tänkte mer på att den "eviga vilan" är begränsad till 25 år sen upphör gravrätten om inte någon efterlevande förlänger. Vi kom överens om att kremering och sen minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm, trots att hon inte bodde där längre, skulle bli bäst./../Till sin begravning och minnesstund ville hon att alla skulle vara välkomna, utom om det var någon som jag eller lillasyster inte ville träffa. Valfri klädsel. Hon hade valt en låt av Cat Stevens. (Dagf02504:11)

För en annan av de som svarat, Lotten, kom hennes makes död som en chock, som hon fortfarande bearbetar. Han dog ”blott 59 år gammal, frisk och vältränad” och begravdes i sina träningskläder. På platsen där han dog ska hon placera en bänk med en plakett i mässing (Dagf02504:59).

En annan person berättar hur hon blev tvungen att ordna en begravning, när sonens pappa dog plötsligt och oväntat:

Jag var i chock och hade en 15-åring som just mist sin far. Mardrömssituation! Jag fick kontakt med en begravningsbyrå som hjälpte mig med kista, begravning och så småningom kremering. Jag satte in en dödsannons med dag och tid för begravningen och info om gravöl efteråt på en lokal krog. Jag tog kontakt med vänner för att skriva ihop nåt om hur M hade varit i livet. Tillsammans med M's exfru, dåvarande flickvän och min son valde vi fyra låtar att spela (Pearl Jam, Nirvana, Kapten Röd och Roffe Ruff).

Vi köpte en öl och ett paket röda prince och la på kistan. Ganska okonventionellt, men M var en okonventionell person. Det är jag ändå nöjd med att vi gjorde. Det var inga krav på särskild klädsel, utan alla var välkomna "come as you are" även om några ansträngt sig att välja begravningskläder.

Det var över hundra personer på plats och det kan vara en av de värsta stunder i mitt liv. /…/ Efteråt gick några till krogen, min kompis var vaken nog att ta med sig ett inramat foto av M som hon ställde upp på ett bord. (Dagf02504:28)

Malin berättar om den borgerliga begravning som hölls för hennes vän som ”valde att avsluta sitt liv på sommarens sista dag”:

Hon hade en vit kista med kransar och blommor och band och det fanns också ett stort foto på henne. På begravningen spelades Halelujah av Leonard Cohen, sedan pratade officianten ett inledningsord, en dikt lästes, ljus tändes, de spelade Purple rain av Prince, officianten läste upp minnesord, sedan var det avsked vid kistan, vi lade våra handblommor på kistan och storgrät. Det kom 150 personer till begravningen, allt från före detta make till gamla kollegor och hennes revisor. Kapellet var fullsatt. (Dagf02504:2)

”Det var fruktansvärt att gå på denna begravning”, avslutar Malin sin berättelse (Dagf02504:2). En annan person beskriver två begravningar, varav farfaderns begravning var hemsk medan morbroderns begravning var mindre hemsk. Farfaderns begravning skedde i ett ”opersonligt kapell i anslutning till närmaste krematorium i grannkommunen” och han minns den som obehaglig, opersonlig och som om den skedde på löpande band, eftersom ”främmande människor flera gånger under ceremonin tittade in genom dörren för att se om det var dags för deras begravning” (Dagf02504:6).

Betydligt ljusare minnen har han från sin morbrors begravning ”som inte var någon regelrätt begravning”, eftersom han inte ville ha någon sådan. Den närmaste familjen kände dock att det blev tomt att inte uppmärksamma honom alls och bjöd in till ett ”minneskalas”:

Det blev jättelyckat – alla var där, inklusive släktingar som bor utomlands. Många höll fina tal och vi åt och drack gott. Det var verkligen ett kalas i min morbrors anda. En lite makaber men lustig detalj var att jag först när vi skulle lämna festlokalen insåg att hans urna stod längst bak på det bord där det dukats upp blommor och fotografier. Hans son, min kusin, lyfte ner urnan i en "dramaten" med orden "kom pappa, så går vi!" (Dagf02504:6)

Att ta avsked och minnas på olika sätt

Att den döda personen är närvarande i avskedet, inte bara i andlig utan även i en slags fysisk bemärkelse, framgår i flera av svaren. En person berättar att hon körde sin mamma ”till hennes hemby i hennes egen bil med urnan på passagerarsätet”. Där hade de ”en minnesstund med massor av fika” som de bakat själva. Hennes mamma var inte det minsta intresserad av mat, ”men älskade fika så känslan blev att det här hade mamma älskat” (Dagf02504:4).

Andra berättar om begravningar av personer som de inte stod speciellt nära och som de därför inte vet om begravningen passat den döde. Ett exempel är Lotta som berättar om när en 80-årig kvinna i hennes bostadsrättsförening begravdes:

Inne i stora kyrkan var vi sju personer med prästen. Så ödsligt och ensamt. Samtidigt så fint att vara där. Prästen hade luskat fram att hon hade sin hund Vinga och att de båda mötte hunden Laxi (min hund) varje dag. Det kändes så stort att få sin hund omnämnd på det viset. (Dagf02504:19)

Genom prästens omnämnande av hundarnas namn placerades den döda grannen i det liv hon en gång levde och där Lotta och hennes hund ingick. I flera av svaren framkommer hur viktigt det är att den avlidne beskrivs såsom den uppfattades av nära och kära.

Christina som citerades inledningsvis summerar sin berättelse om mammans begravning med att kakkalaset i församlingsgården var uppskattat och det stämde så bra på hennes mamma (Dagf02504:29). Likaså noterar personen som beskriver sin morbroders ”minneskalas” att det verkligen var ett kalas i morbroderns anda (Dagf02504:6).

Andra är besvikna över att delar av begravningsritualen inte speglat den döde. Ett exempel är kvinnan som begravde sin sons far, som jag citerade ovan. Hon skriver att begravningsförättaren bara läste upp texten hon skrivit, när hon hade trott att han skulle tala med henne innan och ”kanske fylla ut lite, men nej”. ”Han läste nån kristen dikt också, som ingen bett om”, skriver hon (Dagf02504:28). Utan hennes och vännernas ansträngningar och förberedelser hade begravning inte kommit att hedra den avlidne M.

Men det framgår också av svaren på frågelistan att alla inte behöver (eller vill ha) en begravning eller minnesstund för att hedra den som dött. I ett av de allra första svaren berättar en kvinna att hon och hennes syskon inte ordnat någon begravning eller minnesstund vid sina föräldrars död. Så här skriver hon:

Min mamma dog precis i början av covid-19-pandemin, i april 2020. Hon hade alzheimer och hade inte uttryckt några önskemål kring sin begravning. Det hade däremot hennes man, tillika min far, via Vita arkivet, så vi barn tillsammans med pappa valde att följa hans önskningar även för mamma. Pappa hade gått ur kyrkan för länge sedan och som ateist ville han inte ha nån begravning alls. Enklaste kistan. Inget fuss.

Så i kombination med restriktionerna pga. covid blev det ett enkelt val: ingenting. När sedan pappa dog ett år senare, i slutet av pandemin, i maj 2021, blev det samma sak där: ingen begravning, inget ståhej.

Först kändes det väldigt märkligt, nästan olagligt – får man verkligen välja att inte begrava sina föräldrar?? Men också helt rätt. Dom (han, och förhoppningsvis hon också) ville ju ha det så, och i och med pandemin hade det bara blivit konstigt ändå.

Och begravningar är hemska tillställningar, så jag är helt tillfreds med hur vi hanterade det, och skulle önska att det skrevs lite om detta alternativ, dvs. att inte alls. Man kan. Och det går bra.

Vi sörjer dom inte mindre för det, saknar inget "avslut", det är lika slut för det. Men upplevde att många, men inte alla, tyckte det var extremt märkligt, ja, på gränsen till omoraliskt och respektlöst. Och jag har faktiskt aldrig hört om det heller, att folk avstått helt från ceremonier. Normen tycks absolut benhård – så hård att det knappt går att tänka sig. Men det gick bra. (Dagf02504:1)

Även om de som avstår helt från att hålla en begravning eller minnesstund är få, är de som deltagit på eller arrangerat alternativa minnesstunder desto fler. Ett exempel kommer från Julia, som arrangerade en minnesstund för sin pojkvän som dog i 40-årsåldern. Hans familj höll en traditionell begravning i hans hemort, men Julia och vännerna ”ville ha en egen ceremoni” där han bodde. Julia skrev ett tal som hon höll under ceremonin och blandade talet med låtar som han tyckte om och som hon och de närmaste vännerna valt ut:

Han älskade Adidaskläder och vår "dresscode" på minnesstunden var således "ta gärna på dig Adidasplagg" men det var givetvis inget krav. Vi bjöd in alla vi kunde komma på som skulle vilja komma, genom att göra ett evenemang på Facebook. Vi hyrde ett kapell /…/ hade ingen kista eller urna, i stället ställde vi upp flera inramade foton på honom på podiet där kistan vanligen står. Runt fotona la vi massor av blommor och bladgirlanger. I slutet av ceremonin fick deltagarna gå fram och ta avsked och lägga en blomma på podiet. Efter ceremonin hade vi picknick där vi bjöd på öl och vin och lyxiga mackor som man fick göra i ordning själv och de som ville fick ta med sig något av de inramade fotona hem. (Dagf02504:13)

En annan kvinna, Ann-Christin, berättar också om ett par annorlunda begravningar hon varit på:

Den senaste begravningen var min farbror och då spelades det farbrors bästa låtar. Det blev nästan så vi ville dansa...mycket "farbror" var det där. Han gillade kinamat så vi gick till ett sådant hak efter och åt farbrors favoritmat.

Den konstigaste begravningen var en av mors kusiner. Då, när vi kom in i kyrkan så bjöds det på whisky i vapenhuset och päronsoda till förarna. (Dagf02504:17)

Att följa konventionen

Även om det finns svar som beskriver annorlunda begravningar så framgår det av de flesta svaren att det finns ett regelverk eller ett manus för hur begravningsritualen ska gå till (se t ex Ribbing 2013:163ff). Ett exempel är Eva som skriver att begravningen av hennes mamma blev precis som hon tänkt sig, den var ”som traditionen bjuder, iallafall på landet”. Alla var propert klädda i svart med vit skjorta och svart slips på herrarna. Det är så ”man lärt sig att klä sig för att hedra den döda och den närmaste familjen”, skriver hon (Dagf02504:32). En annan kvinna skriver att hennes släktingar bor i samma trakt, varav flera i hennes egen hemby, därför ser alla begravningar ”i princip likadana ut” (Dagf02504:66). Även i Jans berättelse om sin mammas begravning framgår att han känner till konventionerna kring en traditionell begravning:

I kyrkan satt vi som man brukar, om jag minns rätt. D v s den närmaste familjen längst fram till höger och våra släktingar bakom oss. Vi avskedet gick vi fram i grupper och lämnade en blomma på kistan. Jag hade beställt blommor både till mig och alla mina barn men minns inte vilken sort. Runt kistan fanns också några kransar och buketter. Kistan fick vara kvar i kyrkan och fördes sedan till kremering. (Dagf02504:52)

Också i Emmas berättelse om sin morfars begravning bar i princip alla svart, med vita detaljer. ”Alla män som stod nära i släktbandet till morfar (söner, barnbarn, och bror) bar vit slips och vit skjorta. Kvinnorna bar svarta blusar och svarta kavajer” (Dagf02504:56).

Konventionerna ändras dock över tid och enbart en av de svarande beskriver hur de sörjande skulle vara klädda under sorgeperioden. Det är Britta som var 14 år när hennes mormor dog. Brittas mamma bar svarta kläder och svart slöja i ett år, sedan övergick hon till grå kläder i ett halvår. Britta hade svarta kläder i tre månader (Dagf02549).

I flera av beskrivningarna framgår hur konventionerna för begravningsritualerna är kopplade till andra livshögtider samtidigt som de är lokalt förankrade. Ett exempel är Cecilias beskrivning av pappans begravning. Det var en kyrklig begravning i den kyrka där ”alla vi barn döpts och konfirmerats”, skriver hon. Det var också i samma kyrka där hennes föräldrars bröllop hade hållits. Syskonen ”valde att låta pappas enkla kista låna församlingens vackra bårtäcke” och hade ”beställt en kistdekoration med gula rosor och slingrande murgröna” som låg ovanpå kistan. ”Det gav en känsla av ombonat på något sätt”, skriver Cecilia (Dagf02504:48).

I konventionerna kan också ingå specifikt lokala traditioner. En sådan beskrivs av Jenny. I byn där hon bor sedan 35 år har de ”traditionen med att man lägger ut granriskors på vägen. Det är en vacker tradition, både att smycka och lägga ut det på vägen – tankarna går ju till den som gått bort – och det är fint att se alla kors som ligger längs vägen”, skriver hon (Dagf02504:58).

Mona tänker dock ”att inget är fel och inget är rätt när det kommer till hur man väljer att ha en begravning, alla måste verkligen gå efter sitt eget hjärta”:

I vår trakt var länge schartaunismen stark och kanske har det påverkat traditioner här. Jag har inte sett många i annat än traditionellt svart på begravning häromkring. Vi var nyligen på en begravning i en närliggande stad och där var det ljus klädsel annonserat och vi tyckte det var väldigt ovant. (Dagf02504:15)

Andra är obekanta med hur en begravning förväntas gå till, exempelvis hur de ska klä sig, dekorera, var de ska sitta i kyrkan, vad de ska bjuda på och hur de på andra sätt förväntas hedra den döda. Annas mamma dog när hon var tjugo år och hon skriver att ”det var en chock att drabbas men ännu större att det var så många beslut som skulle fattas”. I hennes fall blev det dock ”en del av sorgearbetet att få planera” (Dagf02504:23). Som vi sett väljer några att på egen hand ordna avskedet, andra vänder sig till en begravningsbyrå och ytterligare andra gör såsom man alltid gjort i släkten eller på orten där de har sina rötter.

Många beskriver dock en slags vilsenhet inför att de inte riktigt vet vad som gäller. Ingrid skriver till exempel att hon uppskattar traditionell begravning där hon vet vad som ska hända och vad som förväntas av henne. Då kan hon ”fokusera på den avlidne” och behöver inte vara orolig för att göra fel (Dagf02504:58). Ingrid berättar om när hon var på en minnesstund i kyrkan:

Ingen gudstjänst för den skulle de anhöriga själva ha. Vi kunde komma o gå under ett par timmar. Det var urna och runt den var minnessaker placerade. På kyrkans vägg var ett bildspel över hans liv. Vi gick in la en blomma o satt en stund i bänken och tittade på bildspelet. Vi hade klätt oss mörkt och vi kände oss lite vilsna. Det fanns en gästbok man kunde skriva i. Dels var vi vilsna över att det var en urna, inget riktigt farväl liksom och dels att det var så löst hållet. (Dagf02504:58)

Flera av de som svarat betonar, liksom Ingrid, att de vill veta vad som gäller och några reflekterar också över varför begravningsritualerna behöver förändras och varför man inte kan följa konventionerna. Ulla skriver till exempel att hon som är en ”mycket lättrörd person” och något hon ”har svårt för är defileringen vid avskedet”, alltså när man på led går förbi kistan för att visa respekt.

Att som anhörig eller annan besökare stå "utlämnad" med församlingens blickar mot sig i en så privat stund känns inte bra. Vid en begravning, där jag var gäst, fick de defilerande stå med ryggen mot församlingen och lägga ner blommor och ta farväl. Det är skonsammare och ger lättare en egen stund, innan man vänder sig mot församling och anhöriga för att söka sin plats igen. (Dagf02504:12)

Karl-Axel tycker att ”det känns väldigt konstigt, när de närmast anhöriga inte skickar några tackbrev, inte alls hör av sig efteråt till dem som deltagit i begravningen”. Han tror att det är en ”generationsfråga”. Han ”har alltid skrivit personliga tackbrev till de flesta som på något sätt har deltagit i begravningen” (Dagf02504:61).

Önskemål inför döden

I avsikt att göra rätt och förhålla sig till de konventioner som finns har flera av de som svarat försökt att följa den avlidnes önskemål. Det visar sig också att många också skrivit i Vita arkivet, Livsarkivet eller på annan plats, om hur de vill begravas. Ann-Maris pappa berättade hur han ville ha det, eftersom han ”visste att han skulle dö inom några dagar och kunde berätta för sin familj”. Ann-Mari skriver att det ”var en otrolig lättnad mitt i all sorg”. Visserligen var det ”en utomvärldslig upplevelse när han berättade om sina önskemål inför sin egen begravning” men det hjälpte dem i deras stora sorg (Dagf02504:51).

Ibland är det dock svårt att veta vad den avlidne hade velat. När Maries mamma dog var hon dement. Vid begravningen hade de ”vresrosor på kistan” och eftersom mamman tyckte mycket om trumpetmusik hade de ”anlitat en person som spelade trumpet”. De sjöng även i församlingshemmet på minnesstunden, "Byssan Lull", eftersom det var en sång Marie hade sjungit för henne den sista tiden (Dagf02504:8).

Vid andra tillfällen är det inte alltid möjligt eller ens önskvärt för de efterlevande att genomföra den avlidnes önskemål, även om de känner till dem. Maria berättar till exempel att hennes morfar hade tre önskningar. Att de skulle spela ”O Store Gud” på begravningen, ”att inte ha någon begravning alls” och att de ”skulle dela upp hans aska mellan hans mors grav och mormors grav” (Dagf02504:62). Det är dock inte tillåtet att dela askan och sprida den i två minneslundar eller att närvara vid spridning av aska i minneslund. Däremot är det möjligt att söka länsstyrelsens tillstånd att själv sprida askan på annan plats. Maria berättar vidare:

Vi sade ju till honom att vi anhöriga behöver få ha en begravning men att vi ska göra den jätteliten. Bara vi och hans systerbarn. Det accepterade han. Sedan tyckte mamma ”O Store Gud” var för tråkig så den fick han inte heller, vilket han också accepterade. Morfar var inte troende vad jag vet men jag tror att han inför döden ändå kände viss Gudsfruktan och därför ville ha den låten.

Men vi gjorde allt för att hans sista vilja skulle bli sann. Sagt och gjort, efter morfars död träffade vi en begravningsentreprenör som då informerade oss att askan efter en person är lagförd likadant som en kropp: man får alltså inte dela på den. Mamma blev väldigt ledsen och sade: ”Folk sprider aska ur flygplan men jag får inte dela den på två ställen?”

Då sade entreprenören: "Ja men det får de egentligen inte göra. Men folk säger att de vill sprida askan till havs och det är ingen som kollar upp det och därför gör folk som de vill”. Mamma var tyst en stund sedan sade hon: ”Vi önskar sprida askan till havs". (Dagf02504:62)

En annan person berättar att hennes syster ”skrev ett brev flera år innan sin död” med tydliga men ”ogenomförbara önskemål”. I brevet stod det "Släng skräpet nånstans". Samtidigt hade hon i ett annat brev skickat med en karta och prickat ut en plats som inte var lämplig. Därför valde hon och hennes bror att omtolka platsen ”till en annan havsnära och vacker, men mer lättillgänglig och neutral plats” (Dagf02504:47).

Även när de gäller egna önskemål kring den framtida begravningen eller minnesstunden varierar de stort. Det tycks även här handla om en viss vana vid begravningar och kännedom om vad som går att välja på. En kvinna skriver till exempel att hennes pappa gick bort när hon var 17 år och därför har de länge ”haft döden” med sig i familjen. ”Den en naturlig och närvarande del och vi pratar ofta om hur vi tänker och hur vi vill ha det”, skriver hon (Dagf02504:22).

Vissa av önskemålen är för de flesta också viktigare än andra. Karl-Axel skriver att han och hustrun försöker planera sina kommande begravningar:

De ska vara borgerliga men får gärna ske i en kyrklig byggnad. Vi försöker också planera lämplig musik: seriös, men relativt lättlyssnad, klassisk musik, jazz, visa, folkmusik – även någon "klassisk" popmusik – vad som nu hinns med av allt detta. Någon måltid/minnesstund har vi inte själva planerat. Det får nog barnen lösa. (Dagf02504:61)

Martin har lite annorlunda idéer kring sin framtida begravning. Han skulle nog vilja brännas, eller att hans kropp begravdes i skogen på ett sånt sätt att hans ”kvarlevor gav näring till ett träd”:

Om jag hade blivit en gran, skulle jag på så sätt kunna vara någons julgran, och när jag sen vissnat kunde jag brännas ner, varpå min aska skulle kunna fått ge näring till en ny gran, och processen kan sedan återupprepas gång på gång, haha! Jag ser väl det som någon form av "odödlighet", antar jag. Ett annat mer spektakulärt tillvägagångssätt, är om min aska kunnat blandas ut med krut, och jag fick skjutas ut i en storslagen fyrverkeripjäs som då spred min aska i explosionen, helst över en vacker skogssjö. (Dagf02504:68)

Hur det än blir vill han åtminstone inte att hans begravning ska vara tråkig (Dagf02504:68). Emma funderar i liknande banor. Hon ser inte på kroppen som något andligt, ”utan enbart något biologiskt”, och hoppas att människor ”ska välja det mest miljövänliga alternativet”. (Dagf02504:69).

Lena har visserligen önskemål inför sin egen begravning, men de är inte speciellt viktiga. Hon skriver:

Min grundtanke är att jag faktiskt inte bryr mig, eftersom jag förhoppningsvis är död vid min begravning. Begravningen är till för de efterlevande! Min enda önskan är att jag skulle vilja att man spelade Mumintrollets visa med Lasse Pöysti på begravningen, men det är inte dödsviktigt. (Dagf02504:33)

Anton, däremot, undrar om han kanske är ”en mycket självupptagen person” eftersom han ofta tänker på sin begravning och vilka låtar han vill ha på begravningen. Det är ett viktigt val eftersom det genom låtarna ska gå att förstå att det är hans begravning. Han vill att begravningen ska gå i dur. ”Det ska vara Tuborg, mat och musik. Kyrkkaffet kanske kan vara på en krog”. (Dagf02504:27)

Några av de som svarat poängterar att de inte vill att deras död ska innebära ekonomiska eller praktiska belastningar för de efterlevande. Britt-Marie vill att hennes begravning ska ”kosta så lite som möjligt”. ”Tyvärr innebär det extra arbete för de efterlevande” påpekar hon, men skriver också att hon hittat sajter som kan ge råd och informerar om dem i sitt testamente (Dagf02504:7).

Anne-Marie anser ”att många nu för tiden gärna vill påverka sin egen begravning”. Det vill inte hon göra.

Jag vill att mina barn ska känna den där friheten, som jag hade, när mamma skulle begravas. De är visserligen två, men jag tror de lätt kan komma överens, om hur de ska göra och det känns bara roligt, att de kan få göra precis som de vill. Det enda jag sagt, är att jag inte vill ha en bokmärkesängel i dödsannonsen. (Dagf02504:42)

Även Mona anser att hennes begravning inte är hennes fest utan den får hennes barn ”göra med som dom har lust till!” Mona är född och uppväxt ” i samma lilla kommun på landsbygden och vet nog med ganska stor säkerhet” var hon kommer att begravas, inte långt från sina föräldrar. ”Praktiskt för ungarna som får ta hand om gravarna en vacker dag!”, skriver hon (Dagf02504:15).

Britta, som är en av de äldsta som svarat, är av motsatt åsikt. Hon har varit med om flera begravningar och vid något tillfälle har det inte blivit som den döde planerat, därför har hon skrivit ner hur hon vill ha det på sin begravning och tillagt att gör de efterlevande inte som hon önskar ”kommer hon och spökar” (Dagf02549).

Kremering eller ej

När det kommer till de egna önskemålen kring hur man vill bli behandlad efter sin död tycks kremering eller kistbegravning var den viktigaste frågan för många. När det gäller antalet kremeringar respektive kistbegravningar, rapporteras att sedan 1990-talet har antalet kremeringar ökat med hela 30 procent. Enligt Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF) avled 91 268 personer under 2024 och Sveriges krematorier utförde 78 841 kremationer. På så vis ökade kremationsfrekvensen med 1,7 procentenheter till 86,4 procent.

Mona skriver att hon har inga övriga önskemål utom att hon vill bli kremerad. ”Att förmultna i jorden” tycker hon känns hemskt och att ”bara gräva ner en urna är ju mindre jobb också” (Dagf02504:15). För Emma är det viktigt att hennes död ”ska bli en så liten påfrestning för miljön som möjligt”, men hon vill att hennes ”önskemål om att ej ha en jordbegravning ska respekteras” (Dagf02504:69).

Marie tycker tvärtom att det känns otäckt med kremering, även om hon vet att hennes mamma ”tyckte det kändes otäckt med jordbegravning” (Dagf02504:8). Därför har hon och hennes bror talat en del och bestämt att hon ska jordbegravas och han kremeras, men de ska båda ligga i samma grav som sina föräldrar (Dagf02504:8).

En annan person vet inte riktigt hur hen vill ha det:

Kremeras tänker jag men jag vill nog inte att mina efterlevande ska ha en grav att sköta. Askspridning tycker jag är fint, även att planteras med ett träd. Asklund eller urngravplats. Jag vill inte heller ha känslan av att min grav flyttas efter 50 år. Då är det bättre med asklund eller att spridas för vinden i skog eller hav eller något annat betydelsefullt ställe. (Dagf02504:37)

Sofie framhåller inte känslomässiga argument för sitt val utan skulle vilja ”bli begravd i en kista och inte kremerad, framförallt för framtida historieforskning”. Hon skriver att ”mycket av det vi vet om gamla kulturer kommer av att vi har hittat deras gravar och dagens kremationer lämnar inga spår efter sig” (Dagf02504:60).

Rose Marie har ”funderat mycket på begravningsform” och ändrat sig flera gånger.

Just nu vill jag ha kistbegravning. Tänker att det är så få som har det och att det behövs några som har det i varje generation. Jag har dessutom genomgått flera stora operationer på min kropp. Kan bli intressant för kommande arkeologer?! Men om mina barn kommer att följa min önskan är inte säkert. (Dagf02504:36)

Jan relaterar sitt val till begravningsritualens konventioner och vad han anser vara riktigt och rätt. Han skriver att om han ”ska vara ärlig” så anser han att kistbegravning är det rätta, men har har ”inga problem med kremering heller”. ”Det enda som känns lite konstigt är väl att lämna kistan i kyrkan och gå därifrån”, skriver han (Dagf02504:52).

Det är flera som reflekterar kring att det blir ett konstigt avsked vid kremering, eftersom man då lämnar kistan i kyrkan eller kapellet. Jonas berättar dock om en begravning ”där ceremonin i kapellet avslutades med att kistan bars ut, men inte till gravsättning utan den lastades i en bil direkt utanför” (Dagf02504:53):

Alla följde med ut och såg på när bilen stängdes och körde iväg, till kremering. Det blev en ersättning för gravsättningen och ett avsked på ett sätt till, vi såg allihop hur den avlidna faktiskt åkte iväg och lämnade oss. Jag tyckte det var bra, t.o.m. bättre än traditionell gravsättning. Det är otäckt när kistan sänks ner i ett stort svart hål i marken. (Dagf02504:53)

Med det personliga i fokus

Alla dessa exempel visar också att begravningsritualerna, som flera forskare har visat, under senare år blivit alltmer personliga. Det tycks också som att ju yngre den avlidne är, desto mer personlig begravning. Ett exempel är från Fridas beskrivning av en begravning för en ung kille som omkommit i en arbetsplatsolycka, där de ”låtit måla hans kista i blått med eldslågor på, precis som hans lastbilshytt såg ut”. De hade även placerat tillhörigheter som påminde om honom kring kistan (Dagf02504:63).

Eline berättar om när hennes kusinbarn gick bort bara sju år gammal. De hade två ceremonier:

Först en begravning för de allra närmaste och sedan en minnesstund för hennes vänner precis efter. Klädkoden var ljus och färgglad, eftersom hon älskade färg. Jag hade på mig en lila kjol och t-shirt (hennes favoritfärg) samt en blå/vit rutig skjortjacka. Längst fram i kyrkan låg hennes vita lilla kista, som vi smyckade med klistermärken och skrev fina hälsningar på. Runt om var det fullt med olika vackra blomsterarrangemang. Närmaste familjen satt på de främsta raderna och bakom var det blandat. Det var en kvinnlig präst som kände till och hade döpt mitt kusinbarn som ledde ceremonin. Låtarna "Rosa himmel" av Molly Sandén och "Känn en doft av kärleken" (instrumental från Disneys Lejonkungen) spelades, och det var även någon psalm samt fina ord om henne som delades av prästen.

/…/ Det som gjorde störst intryck var hur ljust, fint och positivt allt var och kändes. Begravningar brukar kunna kännas så negativa, sorgliga och mörka. Jag uppskattade verkligen att denna inte var det. (Dagf02504:70)

Även efter äldre personers bortgång ordnas personliga begravningar. Det här framgår exempelvis i Ernas berättelse om gode vännen Ivars frånfälle och efterföljande begravning:

Ivar hade amputerat ena benet efter en motorcykelolycka och hade protes och han skaffade en cykel som man ”trampade” med händerna. Han tyckte mycket om att bada bastu och det gjorde han varje vecka på folkhögskolan nära där han bodde, tillsammans med några grannherrar. På dödsdagen hade han cyklat till bastun och när de andra herrarna tyckte att det räckte, så ville Ivar stanna kvar en stund till och det gjorde han och han somnade sedan in på bastubänken i värmen. Han saknades sedan av sina grannar och man hittade hans cykel utanför skolan, protesen i omklädningsrummet och Ivar själv död på bastubänken!

Prästen talade i kyrkan om Ivar och han sade bl.a. ”Ivar dog naken och ren till kropp och själ, precis som när han föddes”! /…/ Kistan bars ut till familjegraven och blommor och kransar lades runt om den öppna graven. – Till hans minne samlades in pengar till Sjömansvården och till Sveriges Blåbandsförbund. Han hade varit sjöman som ung och han var en trogen medlem i Blåbandsrörelsen. (Dagf02534)

Några av de som svarat berättar också att de skickat med den döde olika föremål. Christina, som citerades inledningsvis, beskriver hur de lade med blommor och teckningar i kistan och att hennes mamma fick ha på sig ”sina varma fårskinnstofflor” (Dagf02504:29). När Lena begravde sin man fick han ”en snusdosa med sig i kistan”, som dekorerats med en bild av honom ”framför sin älskade bil och hållande sin favorithund, samt några bilar av hans favoritmärke” (Dagf02504:33).

Ingrid berättar att hennes far, som varit bonde, fick ”ett bärnstenskors av en granne och en liten påse med vetekorn (hans sista skörd som lantbrukare)” med sig i kistan. Till annonsen valde de en bild med en traktor som plöjer och minnesbladet till kyrkan hade infarten till gården på framsidan. När pappan ”skulle bisättas körde begravningsentreprenörerna in på gårdsplanen så att han en sista gång fick komma in runt kastanjen på gårdsplanen” (Dagf02504:58).

Utöver att måla kistor, skicka med saker i kistan eller utforma speciella minnesblad visar svaren att det finns många sätt att göra begravningsritualen personlig i avsikt att spegla den avlidnes personlighet och liv. Gunilla berättar om när en gammal vän begravdes med ett trettiotal närvarande och en präst som ”talade varmt” om den avlidne. Han hade varit mycket engagerad i en museijärnväg så sonen ”signalerade Avgång” innan de gick fram till graven och kastade ner sina blommor (Dagf02504:14).

Maria berättar att hennes man ”älskade att baka, gärna efterrätter”, så hon ville ha en ”efterrättsbuffe i hans ära”. Marias grannar bistod med bakning och hjälpte till med att koka kaffe och plocka fram i församlingshemmet, som hon hyrt för minnesstunden (Dagf02504:41).

Mona-Lisa var nyligen på en ”mycket fin och värdig begravning”, där de flesta hade rosor som kistbuketter, men några hade ”gran- och tallkvistar med lingonris med tanke på att den avlidna haft stort intresse för skogen och naturen”. Hon tycker att det var ”en fin sista hälsning att lämna något som stämmer in på den avlidnas livsgärning” (Dagf02504:43).

Som vi sett i citaten är det många som spelar musik eller sjunger visor, gör buketter och utsmyckning, lagar speciell mat eller bakar kakor som den avlidne tyckt mycket om. Sara skapade programkorten själv inför mammans begravning eftersom hon är ”van att sätta ihop layouter för trycksaker”. Hon tyckte att det kändes fint att få skapa ett eget minnesblad med foto på sin mamma och utforma det så som de ville ha det. Hon kände sig också nöjd eftersom de ”är något många sparar som ett minne” (Dagf02504:44).

Av svaren tycks det alltså vara viktigt att inom konventionens ramar utforma begravningsritualerna på ett personligt sätt. De begravningar som de som svarat upplevt som hemska, och som de själva vill undvika, är de som inte på något sätt speglat den dödes liv och gärning, eller begravningar där annat dragit uppmärksamheten från den döde. Det kan vara ett opersonligt kapell, känslan av att ritualen skedde ”på löpande band” eller att talet inte speglade den avlidne, handlade om något annat eller var alltför religiöst. Bibbi beskriver till exempel den begravning hon minns bäst, ”inte för att den var fin och stämningsfull utan för att den var fullkomligt vidrig”, eftersom den var änkans show (Dagf02504:46).

Ett skäl till att många begravningar blivit personligare kan också vara att när prästen eller begravningsförättaren inte känner den avlidne så krävs andra sätt att lyfta fram personens liv och gärning. Som Madelen skriver har hon märkt att ”eftersom de flesta inte är så involverade i sin församling som man kanske var tidigare, så känner inte prästen den de begraver och talen blir mer och mer allmängiltiga eller som att man läser upp ett CV” (Dagf02504:22). Kanske är det för att motverka detta som de efterlevande i så hög grad eftersträvar att skapa begravningar som speglar den avlidne.

En summering av de drygt åttio svaren på frågelistan Begravningar och minnesstunder (DAG 79) ger besked om att begravningar och minnesstunder fortfarande är viktiga ritualer i många människors liv. I svaren framkommer också att i utformandet av begravningsritualerna följer de flesta gängse konventioner, men de tar samtidigt tillfället i akt att med kreativitet och uppfinningsrikedom forma begravningar och minnesstunder så att de speglar de avlidna och ger de sörjande möjlighet till ett värdigt farväl.

/Susanne Nylund Skog