Inte bara bada bastu i bastun?

Forskningsarkivarie Zingoalla Rosenqvist dyker ner i arkivsamlingarna och berättar mer om bastuns olika funktioner i Sverige genom tiderna.

Vi ska bada bastu bastu ångon åpp och släpp all stress idag
Bastubröder e je vi som glöder 100 grader nåjaa
Bara bada bastu bastu heittää på så sveittin bara yr
Ohhhhh bada bastu jåå

Vad man än tycker om humorgruppen KAJs Mello-dänga Bara bada bastu så har framförandet bestrött med björkris, träpanel och dansare invirade i badlakan, lyft upp bastukulturen till det kollektiva medvetandet på ett medryckande sätt.

Ofta nämns det i sammanhanget att det rör sig om ett finskt bastubadande, men även om KAJ själva är från vårt östra grannland, där fredagsbastun alltjämt värms upp, så badas det ju bastu även här i Sverige. På badhus och spainrättningar över hela landet kan man sätta sig i bastuns lugn, och det är inte heller ovanligt att man har en egen bastu i anslutning till hemmet eller sommarstugan som värms upp till helgen eller under ledigheter.

Men hur har bastutraditionen sett ut här i landet längre tillbaka i tiden? Med hjälp av litteratur i ämnet och röster ur arkivsamlingarna från 1800- och början av 1900-talet ska vi försöka oss på att teckna en bild över bastuns och bastandets svenska historia.

Roten till allt gott

Men vi börjar vår undersökning i Finland, där bastubyggnaderna enligt äldre källor ska ha varit vanligt förekommande redan under medeltiden. Även om beskrivningarna av livet på landsbygden under denna tid är relativt bristfälliga, kan man med stöd av senare källor med säkerhet säga att bastur redan då fanns på bondgårdar, präst- och herrgårdar, på slott och i städer. Det äldsta skriftliga belägget är från 1411, från prästgården i Nykyrko (nuv. Kaland) i Egentliga Finland.

I U.T. Sirelius verk över finsk folkkultur, Suomen kansanomaista kulttuuria II, finner vi följande beskrivningar av bastun och dess användningsområden.

På landsbygden värmdes bastun på sina håll upp varje dag, särskilt om man arbetat utomhus. Det var kvinnornas uppgift att sköta eldningen. Vattnet värmdes upp genom att heta stenar från bastuugnen sänktes i vattentråg av trä. Senare blev det vanligare att vattnet värmdes t.ex. i en järngryta på ugnsröset. Det viktigaste var ändå inte att tvätta sig med vatten, utan med hjälp av badånga, löyly, och badkvast. Genom svettningen och kvastningen skaffades vederkvickelse efter en lång arbetsdag, och genom detta ville man även hålla sig ”ren” från sjukdomar. Badångan och kvastningen var därför föremål även för läkande trolldomsritualer och besvärjelser.

De bästa kvastarna tillverkades av vårtbjörk, och sommartid hade man en ny och fräsch kvast till varje bad. Strax efter midsommar och i början av juli förfärdigades de kvastar som skulle användas under vinterhalvåret. Under sommaren svalkade man av sig med en simtur eller genom att sitta utanför bastun och ta igen sig. Vintertid gick man direkt till bostaden för bastukaffe, och i finlandssvenska trakter talade man om en särskild sup, en s.k. badstu-sup.

Ännu vid förra sekelskiftet var det många finländare som såg dagens ljus i bastun, som vanligtvis var gårdens varmaste och renaste plats. Det var inte ovanligt att barnaföderskan vistades i bastun i upp till tre veckor, dit besökare kom med barngröt och andra gåvor, på finska kallat saunaruoka, bastumat. Olika benämningar på jordemor eller barnmorska med förleden sauna- var också vanligt förekommande: saunamuija, saunamuori, sauna-akka, dvs. bastufru, bastumor, bastukärring.

En hotad hälsa kunde med fördel botas i bastun, bl.a. genom koppning, åderlåtning och massage. Även här spelade besvärjelser och trolldomsritualer en betydande roll.

”Ellei sauna, viina ja terva paranna, niin sitten on kuolemaksi” är ett gammalt och välkänt finskt uttryck. ”Om inte bastu, sprit och tjära hjälper, då väntar döden”.

Men det var inte endast renlighet och hälsa som stod i fokus i bastun. Bastubyggnaden användes även förr som ria eller torkhus. Här torkades, bråkades och häcklades lin och hampa. Kött palvades, dvs. saltades och varmröktes, och malt bereddes.

Föga överraskande avrundar Sirelius med att konstatera att bastun för finländaren utgör roten och källan till allt gott.

Den tidiga svenska badstugan

På den svenska sidan återfinns de tidigaste beläggen för ordet bastu i de medeltida lagarna från 1200–1300-talen där dråp i bastughu och bastowo (Västgötalagen), samt slagsmål at bastuw (Upplandslagen) nämns.

I verket ”Bastu och torkhus i Nordeuropa” av Ilmar Talve kan vi läsa att badbastur har funnits och brukats i hygienens och medicinens tjänst på många håll i Sverige från åtminstone 1400-talet till 1700-talets första decennier. Bastur fanns såväl på landsbygden som i städerna, där de dessutom var centralt belägna, till skillnad från regelrätta torkhus som pga. brandfara flyttades till platser utanför stadskärnorna.

År 1725 förbjöds bastubadet emellertid, eftersom bastun ansågs vara en hemvist för osedligt leverne och en spridningshärd för syfilis. Påföljden blev härmed att bastandet på många håll i landet dog ut.

Tre varianter av bastu

Bastuns vidare öden återspeglas på många håll i våra arkiv, inte minst i svaren till frågelistan M 140 Bad och bastu som år 1938 skickades ut till meddelare runtom i landet från Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Sagesmännen som svarat på dessa frågor är i flera fall födda under andra häften av 1800-talet och återger både sina egna erfarenheter och saker de fått sig berättat av föräldrar och äldre släktingar.

Uppgifter om bastubad från Bohuslän, Dalsland och Västergötland är tämligen sparsmakade i arkivmaterialet. Från Ugglums socken i Västergötland berättas följande:

Särskilda badstugor ha ej funnits här i orten i gamla tider. Visserligen finns uttrycket ”dä ä varmt som i ena basta” ifråga om stark värme, men detta uttryck torde leda sitt ursprung från andra trakter. Allmänna badhus har tillkommit först på senare tid på initiativ av föreningar och kommuner. Endast på någon herrgård fanns under senare hälften av 1800-talet badhus, såsom t.ex. på Forentorp i Gudhem, där ägaren A. Nylén lät uppföra ett dylikt. (Insamlat av Assar Blomberg, ULMA 12093 Länk till annan webbplats.)

I frågelistsvaren framkommer det även att det i Västergötland, som i de flesta andra landskap, vid den här tiden istället var vanligt med varmbad i kar samt lögning (tvättning), vanligtvis i kök eller brygghus. Enligt vissa uppteckningar tog man ett varmbad endast till högtider som midsommar, Mickelsmäss och jul. Precis som i Svenskfinland kunde man efter badet ta sig en sup, lögsupen.

Bruket att bada bastu dog dock inte ut på alla håll i Sverige. I de gamla sk. finnmarkerna i Dalarna, Värmland och Västmanland badade man bastu ännu under 1800-talet:

J. Nylander f. 1869, berättade att han som liten pojke badat i bastun tillsammans med sin mor. Denna hade då slagit vatten på den heta ugnen samt piskat honom med björkris.(Insamlat av Erik Sandback, Bingsjö kap., Dalarna, ULMA 4805)

Badstugor finnas kvar vid Rastabron, i Finshyttan, i Gammelhyttan, I Håkansboda, och Sandalen. En sagesman säger, att då de om höstarna kom hem efter kolningen i skogen, brukade de elda upp bastun och bada där. (Insamlat av Martin Lindblad, Järnboås sn, Västmanland, ULMA 13031 Länk till annan webbplats.)

Området norr och öster om Lule älv, Torne lappmark och Gällivare, Jukkasjärvi och Karesuando socknar, utgör en utpräglad badbasturegion.

I en intervju med Erling Wande berättar Ellen Lahti från Kukkola by i Karl Gustav socken i Norrbotten att man där hade rökbastu, vilket ansågs vara den enda riktiga bastun. Den eldades varje onsdag och lördag kväll, året om, och till den bjöds alltid de sedvanliga bastugästerna in. Sommartid svalkade gårdens unga män av sig genom att ta en simtur. Att rulla sig i snön var dock en ovanlighet, även om det förekom att någon vuxen kvinna gjorde det. Bastukvastarna skulle tas direkt efter midsommar, direkt då bladen var fulla, då kunde kvastarna hålla i flera år bara man tog väl hand om dem (DAUM 3639).

I ett material om jultraditioner insamlat vid Vindelns folkhögskola nämns julbastun i flera svar, här ett exempel:

Vid större gårdar fanns alltid en bastu. Där samlades gårdens folk på julafton och man badade och skrubbade varandra.(Insamlat av Maud Olofsson, Västerbotten, DAUM 2803)

Om bastuns användning i medicinskt syfte berättas det lite raljerande från Ragunda i Jämtland:

Har hört berättas om en ”argsinnad f.d. knekt som brukade slå åder på folk”, som absolut skulle ha bastun uppeldad för detta ändamål. Brukligt hade då varit att de bybor som ville bli kvitt ”illblon”, krämpeförvållande blod, brukade ha samlats i den bastu som för detta ändamål hade eldats upp. Denne knekt hade varit en skicklig ”ådrare” och varit i farten omkring sekelskiftet 1700-1800. (Insamlat av Erik Jonas Lindberg, ULMA 33550 Länk till annan webbplats.)

Från bl.a. Vilhelmina i Lappland berättas det om hur rökbastun använts i syfte att bli av med löss:

Basturöken var bra att ta död på lus. Då hängde man in kläder som skulle befrias från lössen i bastun och lät dem hänga där en tid så dog lössen.(Insamlat av Lisa Johansson, ULMA 17278)

Ibland har gränsen för vad som avses med bastu varit flytande. Precis som på den finska sidan har det funnits byggnader som använts såväl som badstuga som torkhus. Följande skildring av en dylik kombination kommer från Fredrika socken i Lappland:

När man torkat en omgång säd, korn, råg eller havre brukade man utnyttja den uppvärmda bastun till att ”bada bastu”. Man kastade några vattendroppar på de heta stenarna varav ugnen bestod så att ångan steg upp under taket. Man satt eller låg på laven samt piskade sig själv eller varandra med mjukt ris av björk eller s.k. fredagsris som växte på römossamyrar. När man blev som man tyckte tillräckligt varm och svettig gick man ut och rullade sig i snön eller sköljde sig i den tunna med vatten som man iordningställt i ”svalan” samt torkade sig sedan på grova säckhanddukar. Därefter kunde man ta på sig rena underkläder och kläda på sig färdigt. Kan omtala att det kändes skönt efteråt.(Insamlat av Almar Nilsson, ULMA 30101 Länk till annan webbplats.)

En tredje variant är bastun som endast tjänstgjort som torkhus:

Bastu för badning fanns troligen ej. Det som man kallade bastu var en inrättning huvudsakligen gjord att röka lin och fläsk och kött vid slagten.(Insamlat av Sten Larsson, Gustav Adolfs sn, Värmland, ULMA 22901 Länk till annan webbplats.)

Här har ej förr bastu använts till badning utan till torkning av lin och malt och har namnet tosstûgu.(Insamlat av Anna Haag, Djura, Dalarna, ULMA 12134 Länk till annan webbplats.)

Bastan var avsedd endast som rökhus för lin och kött, fläsk och korv. Bastskjulet endast för linbrytning, skäktning o.dyl.(Insamlat av Gunnar Skogsmark, Misterhults sn, Småland, ULMA 31061 Länk till annan webbplats.)

Bastun en välgörare även här

Som materialet förtäljer så har bastun med sin flerhundraåriga historia varit mycket mer än en badstuga. Med fog kan konstateras att denna byggnad med sina många användningsområden inom hygien, barnafödande, medicin, livsmedelshushållning och textilberedning spelat en avgörande roll i människors liv.

Men om vi ännu ska knyta an till KAJs budskap om att släppa all stress, så är det väl å andra sidan skönt att i dagens hektiska värld kunna sätta sig på laven, slänga några droppar vatten på stenarna, slappna av med lite ångbad, och bara bada bastu. Samt strunta i bastuförbudet från 1725 som ju i år har jämnt 300 år på nacken.